Hej!
Jag undrar hur romantik och kärlek fungerar i fantasy. Är det över huvudtaget en drivkraft hos varelser? Att det förekommer hos alver, människor och halvlingar är ganska lätt att förstå, då deras extensiella referensramar med intelligens, empati etc. är ganska lik människans. Jag skrev för länge sedan ett inlägg om hur spelledare kan hantera romantik som ett stämningshöjande moment i sin kampanj: läs här . Spelledare som vanligtvis är coola, undviker detta ämne i rädsla för att det ska bli genenat och pinsamt - främst för dem själva givetvis. För tänk hemska tanke om spelarna gör sig lustiga över spelledarens uppriktiga försök att få in romantik och kärlek i ett äventyr. Även fastän SL är kung, så är han fortfarande väldigt sårbar och mottaglig för vad hans spelare tycker och tänker om honom.
Det finns många Don Juans i världen, men vi får nog medge att det känns enklare för oss spelledare (män) - att prata om svärd och avhuggna lemmar - än om den underbara kärleken till en kvinna. Jag förmodar att detta med romantik och kärlek i rollspel är en minst lika stor utmaning för spelledaren som för spelaren. Att hitta en balans som gör att det inte urartar är en kost. En anledning till vår bristande förmåga att rollspela kärlek i rollspel kan också ha att göra med den utbredda homofobi som finns bland män. Detta ställs på sin spets när spelaren (en kille) tittar i spelledaren ögon (som också är kille)och ska förmedla något romantiskt som hans spelare gör eller säger. Vi är så otroligt rädda för att framstå som homosexuella, att vi undviker allt som kan förknippas med mjukare känslor. Samtidigt är nog de flesta innerst inne medvetna om att det är fullt möjligt att vara 100% manlig och ändå vara varm, passionerad och kärlekfull. Det gäller bara att hitta och bli trygg i det.
Jag upplever att detta ämne rörande romantik & kärlek, är svårare att rollspela i Fantasy än i t.ex. Westernrollspelet. Vilka varelser har över huvudtaget förmågan att känna kärlek och affektion? Det står det minsann ingenting om i monsterböckerna, där varelserna utmålas som blodtörstiga monster med vapen i hand. Vilka varelser, drivs av samma instinker som djuren, genom parning? Kan man anta att alla intelligenta varelser har förmågan och valmöjligheten att känna kärlek?
Om en orch inte har förmågan att känna affektion, medkänsla och kärlek - så kan man ju inte gärna klandra den för att ständigt slåss för sina drifter med hat och våld. Om den inte ställs inför samma val (mellan att göra gott eller göra ont), som vi människor ställs inför, så kan man ju inte gärna göra den ansvarig för dess agerande - lika lite som vi gör en liten baby ansvarig för sina handlingar när gör sönder saker, kissar på golvet eller dyl. Nu kom jag kanske från ämnet, men jag hoppas ni förstår min poäng
Finns det någon som har några smarta och genomtänkta infallsvinklar på detta?
Jag undrar hur romantik och kärlek fungerar i fantasy. Är det över huvudtaget en drivkraft hos varelser? Att det förekommer hos alver, människor och halvlingar är ganska lätt att förstå, då deras extensiella referensramar med intelligens, empati etc. är ganska lik människans. Jag skrev för länge sedan ett inlägg om hur spelledare kan hantera romantik som ett stämningshöjande moment i sin kampanj: läs här . Spelledare som vanligtvis är coola, undviker detta ämne i rädsla för att det ska bli genenat och pinsamt - främst för dem själva givetvis. För tänk hemska tanke om spelarna gör sig lustiga över spelledarens uppriktiga försök att få in romantik och kärlek i ett äventyr. Även fastän SL är kung, så är han fortfarande väldigt sårbar och mottaglig för vad hans spelare tycker och tänker om honom.
Det finns många Don Juans i världen, men vi får nog medge att det känns enklare för oss spelledare (män) - att prata om svärd och avhuggna lemmar - än om den underbara kärleken till en kvinna. Jag förmodar att detta med romantik och kärlek i rollspel är en minst lika stor utmaning för spelledaren som för spelaren. Att hitta en balans som gör att det inte urartar är en kost. En anledning till vår bristande förmåga att rollspela kärlek i rollspel kan också ha att göra med den utbredda homofobi som finns bland män. Detta ställs på sin spets när spelaren (en kille) tittar i spelledaren ögon (som också är kille)och ska förmedla något romantiskt som hans spelare gör eller säger. Vi är så otroligt rädda för att framstå som homosexuella, att vi undviker allt som kan förknippas med mjukare känslor. Samtidigt är nog de flesta innerst inne medvetna om att det är fullt möjligt att vara 100% manlig och ändå vara varm, passionerad och kärlekfull. Det gäller bara att hitta och bli trygg i det.
Jag upplever att detta ämne rörande romantik & kärlek, är svårare att rollspela i Fantasy än i t.ex. Westernrollspelet. Vilka varelser har över huvudtaget förmågan att känna kärlek och affektion? Det står det minsann ingenting om i monsterböckerna, där varelserna utmålas som blodtörstiga monster med vapen i hand. Vilka varelser, drivs av samma instinker som djuren, genom parning? Kan man anta att alla intelligenta varelser har förmågan och valmöjligheten att känna kärlek?
Om en orch inte har förmågan att känna affektion, medkänsla och kärlek - så kan man ju inte gärna klandra den för att ständigt slåss för sina drifter med hat och våld. Om den inte ställs inför samma val (mellan att göra gott eller göra ont), som vi människor ställs inför, så kan man ju inte gärna göra den ansvarig för dess agerande - lika lite som vi gör en liten baby ansvarig för sina handlingar när gör sönder saker, kissar på golvet eller dyl. Nu kom jag kanske från ämnet, men jag hoppas ni förstår min poäng
Finns det någon som har några smarta och genomtänkta infallsvinklar på detta?
). 
) är uppfattningen om vad som kan anses "romantiskt" inte heller alltid så överdrivet uppenbart, det har man ju minsann förstått genom åren. Btw, jag tycker personligen att själva termen "romantik" bör anspela på lite bredare spektrum än endast det gamla uttjatade erotiska spelet mellan man / kvinna, (eller man / man, kvinna / kvinna? *S*) Jag tror de flesta rollspelare är "romantiker" i ett vidare perspektiv, om du förstår vad jag menar..? 
