nominesine said:
Ofta när jag köper rollspel (senast gällde det Svavelvinter) kände jag ändå att jag fick för MYCKET information om världen. Det tog emot. Då började jag fundera på varför.
Det jag saknar i många rollspel är den där lättheten, med vilken man satte sig in i en ny värld som nybliven spelare. I de spel jag började med fanns ingen spelbeskrivning. Det fanns inte ens en värld. Bara äventyr. Ändå kom det en särskild stämning som ett brev på posten när vi började spela.
Jag har en helt annan historia. Jag började spela rollspel med Mutant Chronicles, när flera tilläggsböcker redan fanns i pränt. Eftersom vi inte kunde spela så ofta så var det helt fantastiskt att ha böcker att läsa och njuta av mellan varven, och bli inspirerad av.
Nästan alla köpäventyr jag läst, utom kanske ett eller två exempel, har varit riktigt dåliga. Enligt mig, då. De har varit fult och dåligt rälsade, haft trista plot twists och så ständigt denna krystade "slutstrid" eller motsvarande.
Så för mig var det tvärtom; spelvärlden gav mig stämningen; köpäventyren kom snarare i vägen för den.
När jag köper rollspelsböcker är det i nio fall av tio inte för att spela, utan för att läsa. Och i de fall jag ska spela så uppskattar jag tjocka böcker - rollspel för mig är en isbergshobby, och det är jag bekväm med. Nio delar läsning och förberedelse (för SL), en del spel. Jag älskar att läsa tjocka rollspelsböcker förutsatt att det är välskriven setting och inte regler eller dåligt skriven settings jag läser. Se på Eclipse Phase; de böckerna älskar jag. De är tjocka och maffiga och ger mig en jävla känsla för världen och ett starkt sug att spela och spelleda.
nominesine said:
Gamla Mutant i 80-talstappning var suveränt i den genren. Några summariska noteringar om att världen gått under. Ingen visste varför. Och så fanns det robotar och mutanter, och folk kommunicerade med heliografer. Visst, jag förenklar. Men det var ungefär så mycket jag visste om mutantvärlden när vi började spela Mos Mosel och Reptilmännens klor. Vi hade ingen aning om hur världen såg ut. Att detta var Sverige. Eller att det skulle dyka upp städer och stora samhällen i kommande utgåvor. Världen målades upp gradvis i äventyren. Steg för steg. Varje gång vi lärde oss något nytt om mutantvärlden var det för att vi hade spelat i den. Sånt saknar jag.
Jag har förstått att det funkat så för många. För mig blir den sortens avskalade världsbeskrivningar för små. Jag vet inte var jag ska börja, utan blir begränsad till de äventyr man kan köpa och dåliga kopior på desamma. Jag kan inte vara kreativ med så vaga ramar. Jag kan inte spelleda när spelen ser ut så.
nominesine said:
Jag skulle vilja se spel som presenterar sin världsbild på ett lika enkelt och konkret sätt som gamla Mutant gjorde. Helst med flera korta äventyr eller scenarion redan i regelboken. Jag vill inte behöva läsa några hundra sidor för att fatta vad spelet handlar om. Däremot läser jag (som spelledare) gärna 100 sidor äventyr. För då förbereder jag mig ju för ett spelmöte. Och till syvende och sist är det ju vad spelande går ut på. Att spela.
Jag missunnar dig inte sådana spel, men måste nog beklaga och säga att jag nog inte kommer att leverera dem. För jag vill bara bygga spel jag kan spelleda själv.
Jag ogillar att läsa äventyr, eftersom köpeäventyr nästan alltid är tråkiga och dåliga. Då läser jag hellre 100 sidor välskriven värld (även om 100 sidor känns lite lite; det läser jag på en halv eftermiddag), och låter spelvärlden inspirera mig till äventyr. Att läsa de 100 sidorna spelvärld är
för mig det enda sättet jag känner till som faktiskt gör att jag kan spelleda på det sätt jag vill spelleda.