Nekromanti RP + Sandlåda??

[APM]

Jag vet inte om någon mer än jag känner såhär men huruvida det känns bra att ens karaktär driver eller reagerar beror mycket på vad som blir normen vid spelbordet (och inte nödvändigtvis "vad min karaktär hade eller inte hade gjort").

Om SL konstant levererar nya situationer som RP måste reagera på så kan det snabbt kännas konstigt när de ska börja vara proaktiva och ta egna initiativ - huvudsakligen för att det förändrar dynamiken vid spelbordet. Jag är inte helt säker på att det här stämmer så säg gärna ifrån om det verkar snurrigt.

Men poängen är iaf att både interaktion mellan SL och spelare samt spelsystemet i sig, måste skapa förutsättningar för att det ska "kännas logiskt" att ens karaktär är proaktiv och drivande. Oavsett vad det innebär rent praktiskt.

Spelar man typ friform som ni gör nu Nässe så blir det huvudsakligen gruppdynamiken som skapar normerna och det känns av att lyssna på er som att normen har blivit att roman levererar grejer på löpande band! Och det finns absolut ingen värdering i det. Men om tanken är att ni ska börja driva och själva luska i mysteriet - då tror jag att den normen hämmar era förutsättningar för det!

 

[Mogger]

Jag förstår inte alls det här. Varför skulle min RP vara mer intresserad av att bita på masken bara för att den inte är planerad om det är samma mask? Är det orsaken bakom varför masken är där som påverkar min RPs intresse av att bita den? Jag kopplar verkligen inte det tänket alls.

För din RP spelas av dig som spelare, och om du som spelare genomskådar storyn/kroken/dramat/etc så upplever du det på ett annat sätt.

 

[kwarnberg]

För din RP spelas av dig som spelare, och om du som spelare genomskådar storyn/kroken/dramat/etc så upplever du det på ett annat sätt.

Aha. Ja, nej. Från min synvinkel är det exakt samma sak och kommer inte kunna motivera att min RP skulle bry sig. Men bra om det funkar för andra. Gör ju saker enklare.

 

[Mogger]

Aha. Ja, nej. Från min synvinkel är det exakt samma sak och kommer inte kunna motivera att min RP skulle bry sig. Men bra om det funkar för andra. Gör ju saker enklare.

Fast det har ju inte med RPs motivation att göra. Det skrev jag ju i svaret Och samma sak är det inte. Det vet vi. Det är två helt olika tekniker som ger två olika sorters spel.

Sedan kanske du inte vill implementera dem i ditt spel, och det är helt ok.

 

[God45]

Jag tror inte vi vill det. Ingen av oss är intresserade av att spela kompetenta äventyrare

Hade senaste spelpasset en rejäl möjlighet att kasta mig in i att börja undersöka ett spår och agera—en fetmask från SL på kroken. Men problemet är att det inte känns realistiskt. Så fort jag Går på Quest känns det ”brädspel” för mig. Jag vet att jag agerar med min RP som spelbricka. Inte insett tidigare att jag känner så.

Hör vad ni säger allihop och funderar Det jag var ute efter från början var tekniker för att formalisera drive och koppling till sandlådan. Men nu funderar jag på om det är så att vi inte vill spela drivande karaktärer...? Min sjuksköterska har alla sorters anledningar att undersöka vad som sker (hittade bland annat min syster död i min säng, jag har visst varit med i en kult som barn etc) men det jag känner när jag spelar är att jag vill fly och spela ut hennes reaktioner, inte lösa problem.

ska också säga att vi har SKITROLIGT när vi spelar. Det här är bara tankar för att bli bättre på rollspel—inte ett försök att fixa vår nuvarande kampanj.

Jag säger inte att du ska spela någon som är kompetent! Jag säger att du ska spela någon som är beredd att gå och göra saker. Det är en jävla skillnad. Vilken normalt funtad person skulle INTE vara fascinerad av en magisk spegel? Vem skulle inte vilja veta mer?

Problemet är inte att din karaktär är inkompetent, fuck jag spelar ofta karaktärer i CoC eller Cthulhu Dark som är mindre kompetenta än jag är på riktigt. Problemet är att din karaktär är feg.

 

[Lupus Maximus]

Ja det kan vara så att hon är där nu. Dottern håller på att bli hjärntvättad av samma kult. Och det är ju något positivt att jag nu kan låta min spelpjäser börja arbeta för att stoppa hot och lösa problem—hon är tillräckligt trängd för att agera. Men när jag gör det—stack blan annat huvudet in i en magisk spegel—känns det ”fel”, det tar mig ur immerssionen.

För inlärnings skull kanske jag ändå ska gå åt det hållet nu. Prova att gå all out quest—samla gruppen och banka kultiskt-skallar.

Som sagt tänker här inför en kommande kampanj: hur vi då ska göra setup så att RP matchar en blorbig sandlåda. Men tänk om spelarna inte matchar?

Men det gör ju att hon uppfyller "kan inte ignorera, och kan inte lämpa över problemet på någon annan". Nuvarande plan kanske är att ta dottern och fly. Men då kommer "äventyret" följa efter, eftersom kultisterna antagligen inte kommer acceptera att någon lämnar. Samt att de kanske kan få hjälp av lagen att jaga ifatt.

Låter snarare som om det finns en konflikt i önskad och förväntad spelstil. Den önskade låter mer lågmäld och "realistisk/vardaglig", och lyckas bryta sig loss så man kan leva ett "normalt liv" är en rimlig drivkraft. Den förväntade är att vara detektiv, och gå lös med hagelbrakare.

 

[Nässe]

Det finns inget sätt att spela som passar alla spelare bra.

Om spelarnas sätt att spela inte passar en blorbig sandlåda så har ni två alternativ
1) Spelarna ändrar hur de spelar. Funkar sällan bra om inte alla faktiskt vill ändra sig, och även då blir det en jobbig läroperiod.
2) Använd inte en blorbig sandlåda. Spela någon annan typ av spel som bättre passar spelarna.


Oavsett vilken typ av spel/kampanj/äventyr man kör så är det väldigt bra om man innan karaktärsskapandet är överens om vilken typ av rollpersoner som passar in.
Har du t.ex. en sandlåda så krävs det nästan rollpersoner/spelare som är beredda att ta initiativ och bestämma sina egna mål snarare än att bara sitta och vänta på att Få Ett Uppdrag - stor del av poängen med en sandlåda är ju ett världen finns fördefinierad, men vad rollpersonerna skall göra i världen får de bestämma själva.

Jag är sugen på blorb för att se om jag kan lära mig något. Vi har egentligen väldigt kul när vi spelar.

(Sen förvånar Silent Legions mig, för man ska använda sandlådan för att skapa tradiga äventyr. Märkligt)

 

[Nässe]

Jag vet inte om någon mer än jag känner såhär men huruvida det känns bra att ens karaktär driver eller reagerar beror mycket på vad som blir normen vid spelbordet (och inte nödvändigtvis "vad min karaktär hade eller inte hade gjort").

Om SL konstant levererar nya situationer som RP måste reagera på så kan det snabbt kännas konstigt när de ska börja vara proaktiva och ta egna initiativ - huvudsakligen för att det förändrar dynamiken vid spelbordet. Jag är inte helt säker på att det här stämmer så säg gärna ifrån om det verkar snurrigt.

Men poängen är iaf att både interaktion mellan SL och spelare samt spelsystemet i sig, måste skapa förutsättningar för att det ska "kännas logiskt" att ens karaktär är proaktiv och drivande. Oavsett vad det innebär rent praktiskt.

Spelar man typ friform som ni gör nu Nässe så blir det huvudsakligen gruppdynamiken som skapar normerna och det känns av att lyssna på er som att normen har blivit att roman levererar grejer på löpande band! Och det finns absolut ingen värdering i det. Men om tanken är att ni ska börja driva och själva luska i mysteriet - då tror jag att den normen hämmar era förutsättningar för det!

Känns verkligen som du är på något här. Att man kan spela reaktivt och proaktivt och kanske passar olika sorters rollspel dem olika bra. Hmm.

 

[Nässe]

Jag säger inte att du ska spela någon som är kompetent! Jag säger att du ska spela någon som är beredd att gå och göra saker. Det är en jävla skillnad. Vilken normalt funtad person skulle INTE vara fascinerad av en magisk spegel? Vem skulle inte vilja veta mer?

Problemet är inte att din karaktär är inkompetent, fuck jag spelar ofta karaktärer i CoC eller Cthulhu Dark som är mindre kompetenta än jag är på riktigt. Problemet är att din karaktär är feg.

 

[Zire]

Jag funderade då på vad som skulle hända om man kört en sandlåda blorbigt utan preppade händelser och kom fram till att svaret är: ingenting. Rp skulle inte agera.

Fungerar det verkligen inte att köra som Jocke så kraftfullt beskrev det:

Joakimsk spelledarstil: steg 1. Håll käften tills spelarna blir tysta. 2. Fråga "Så.. vad gör ni?" gå tillbaka till steg 1.

Det där är väldigt blorbskt som jag ser det. Det är som att spelledaren lutar sig tillbaka och säger "jag har en blorb, ni har rollpersoner, det är ni som har ansvaret för att driva spelet, och jag svarar på det ni gör, så vad gör ni?".

Ställer de sig och diskar: aha, tapet, inget preppat för diskande, 3-sanning: boring&safe, ok, disken är nu ren... vad gör ni?
De ser något konstigt i huset och ringer polisen. Polisen verkar inte hitta någonting, konstigheter kvarstår. Vad gör ni?

 

[Nässe]

Fungerar det verkligen inte att köra som Jocke så kraftfullt beskrev det:



Det där är väldigt blorbskt som jag ser det. Det är som att spelledaren lutar sig tillbaka och säger "jag har en blorb, ni har rollpersoner, det är ni som har ansvaret för att driva spelet, och jag svarar på det ni gör, så vad gör ni?".

Ställer de sig och diskar: aha, tapet, inget preppat för diskande, 3-sanning: boring&safe, ok, disken är nu ren... vad gör ni?
De ser något konstigt i huset och ringer polisen. Polisen verkar inte hitta någonting, konstigheter kvarstår. Vad gör ni?

En outtalad önskan är ju att vi också ska ha kul Blir det kul att diska?

(och vi har skitkul nu—det här är teoretiserande, inte problemlösande)

 

[entomophobiac]

Antiquarianism

This belongs in a museum!

Den här diskussionen är intressant, för jag tycker den visar på en grundläggande "flaw" i rollpersonsskapande, som många rollspel drabbas av—generalisering. Om du ska kunna skapa vem som helst i en värld så blir det lätt alldeles för intetsägande och alla får godtyckliga motivationer.

Alla spel gör verkligen inte det, utan flera av exemplen som tagits upp är svinbra. Personligen tycker jag om idén med Fiasco väldigt mycket, och även Hillfolk (som ibland kallats för "Fiasco för kampanjspel").

Senast lästa och väldigt inspirerande tankar om detta för egen del är KULT: Divinity Lost och dess Intrigue Map. Att skapa ett nätverk av relationer, hemligheter, motivationer, SLPs, rollpersoner, etc., och litegrann se vilka konflikter som kan uppstå där genom att stoppa in världens (illusionens) krafter som externa hot som rör runt i grytan.

Så relationskartor, intrigkartor, och motivationer, är nog en stark startpunkt. I Cthulhu Mythos är ju dessa externa krafter ofta saker som utplånar allt liv, invaderar jorden med rymdslem, eller skapar masspsykoser av något slag—i alla fall om det dras till sin spets. Effekten det oftast har i Lovecrafts noveller är ju hints om undergång, rymdslem, etc., snarare än att det inträffar.

Så på samma sätt som KULT använder illusionens krafter kan du kika på vilken Mythosgud/-gudar du vill leka med i kampanjen och fundera på hur de påverkar spelet, hur deras undersåtar påverkar spelet, samt vilka organisationer och intressegrupper som kan vara kopplade till dessa.

 

[Zire]

En outtalad önskan är ju att vi också ska ha kul Blir det kul att diska?

(och vi har skitkul nu—det här är teoretiserande, inte problemlösande)

Men det är också min poäng i att det inte är absolut nödvändigt att ha motivationen på plats innan man börjar spela. Blorben ligger där och väntar, och det roligaste man kan göra är att interagera med den. Finns det ingen motivation hos rollpersonerna från början så kommer spelarna att komma på en motivation, eftersom de vill ha en ursäkt att undersöka spelvärlden. Men det kräver att spelledaren helt och hållet håller fingrarna borta från ansvaret att driva spelet framåt, annars kan spelarna lika gärna luta sig tillbaka och bara hänga med i spelledaren planer. Och det är absolut inte något fel att spela så, men mindre blorbigt.

Med det sagt så är det bara min strategi för att ta mig dit, inga erfarenheter. Som jag kört tidigare så skulle jag hänga på saker på rollpersonernas (alldagliga) bakgrund som inte är så alldagliga. En RP har en morfar, jag lägger till att han är med i en orden som sysslar med suspekta saker. En annan RP har två barn, jag lägger till att ett av barnens kompisar beter sig obehagligt och verkar bo i ett ödehus. Ytterligare en RP jobbar som kontorist, jag lägger till att hen upptäcker ekonomiska överföringar som går till en märklig grisfarm, isolerad i utkanten av staden, dessutom signerade av RP själv. Men det är ett jobb som behöver göras mellan att RP skapats och innan första spelmötet, så det bryter lite mot sten före sax.

 

[Lupus Maximus]

När det skapas rollpersoner för en sandbox så har jag några grundregler jag alltid följer.
* Det måste finnas något som rollpersonerna graviterar runt. Detta kan vara en plats, ett föremål, en drivkraft, en grupp, osv. Det är vad som gör att det blir "en berättelse" och inte flera av varandra oberoende "berättelser" i samma setting/värld.
* Rollpersonerna måste ha en historia och drivkrafter, så de har ett momentum. Även om det är att få leva lugnt och fridfullt.
* Om det bara är reaktiva spelare, så måste det finnas en extern drivkraft. Finns det en aktiv spelare, så räcker det att de reaktiva har drivkrafter som motiverar att de följer den aktiva.
* Om det inte är "strangers in a strange land", så måste spelarna känna till en massa saker om settingen innan de ens börjar skapa rollpersonerna.

Sedan kan specifika kampanjer ha villkor utöver dessa.

Vilket också kan sammanfattas till "varför hänger dessa rollpersoner ihop, och vad gör man?"

 

[Ram]

En outtalad önskan är ju att vi också ska ha kul Blir det kul att diska?

(och vi har skitkul nu—det här är teoretiserande, inte problemlösande)

Om en skall ha kul i blorb så krävs nog aktiva spelare. Jag antar att man kan skapa blorben så att även små initiativ kan vara gnistor som tänder en brand dock. Beroende på var och hur man petar på kulten så börjar den reagera. Mycket reaktivt prepp och en motpart till kulten (polisen?) så hamnar det kanske i självsvängning?