I det följande finns spoilers från
Kampanjmaterial: https://kanka.io/en/campaign/17819
Spelet: https://app.roll20.net/campaigns/details/5058196/clearwine-and-beyond
Klarvin och vidare
Försvaret av Äppelby
Det var höst i Sartar, jordsäsongen i solens år 1625. Fruktträden dignade, gyllene fält av korn svajade inbjudande i den lätta brisen, men den ovanligt rika skörden inte till fullo bärgats än. De vars lador redan borde ha fyllts hade haft annat att tänka på, tack vare de världsomvälvande händelser som helt nyligen skakat om en hel världsdel. För ett par veckor sedan hade en grupp rebeller uppväckt en gigantisk slumrande drake, stor som en bergskedja, som därefter uppslukat större delen av det invaderande Månkejsardömets armé och ledarskap, och flera decenniers tyranniskt styre var plötsligt till ända. I detta vakuum försökte lokala klanledare hävda sin makt medan herrelösa soldater tog till röveri och plundring för att överleva. Det var inte underligt att folk inte visste om det var värt att ta in skörden eller bättre att packa sina värdesaker och fly så långt bort som möjligt. Nu skyndade de som fanns tillgängliga med att slå och skörda innan det var för sent.
I detta landskap färdades tre unga män. Den som red främst var lång och atletisk, och han satt på en massiv bisonoxe som tryggt och orubbligt lunkade vägen fram. Han bar en lång lans och sköld, och hade ett svärd vid sidan. Den mittersta ryttaren hade ädelt utseende och rak hållning. Även han hade svärd och sköld, och han red på en zebra som stolt kastade med huvudet så att de smyckade tömmarna rasslade. Den siste var kraftig och bar på en fotsoldats stora sköld och svärd, och även han satt på en zebra. Alla tre var rustade i pansar från topp till tå, men mannen i mitten hade en bronsrustning av högre kvalitet som fick honom att sticka ut från gruppen.
[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/lh3.googleusercontent.com\/sYivUg3_VAYRle7fUfzhNpBcqHTDnLUAtZSZzQa_Hzmtrvgp0vsIEa-UcYp4LXHHcxAMXy6AKPxv8ygEnJRdRFyCLkXwtD6ggzXhlT7EKOah5Rl7ypYbW8yx50LfJ8CvjNNCcTWR"}[/IMG2]
Det där var ingen stor by, tänkte Derdil när den lilla husklungan kom i sikte. Han höll in sin bison och vände sig mot de andra. “Harmast, snart får vi se om de bärgat sitt vin i Äppelby!”
Mannen i bronsrustningen lutade sig en aning åt sidan för att kunna se förbi den mörka bisonoxen och nickade. “Det får vi hoppas”, svarade han och red upp bredvid Derdil. “Om ett par dagar mångdubblas befolkningen av alla som kommer hit för att fira skördefesten, och något måste de ju dricka. Ett är i alla fall säkert, vinhandlaren kommer gå med förtjänst i år!”
Dangik som red sist kom också han fram på sin zebra och spanade ner mot byn. “De behöver annat att tänka på än allt jävelskap som pågår just nu”, muttrade han. De tre sporrade sina riddjur och red uppmärksamt vidare mot de stillsamma husen.
Fastän byn var liten innehöll den flera imponerande byggnader. Husen var av vitputsad sten, och i centrum stod två tempel, det största var helgat åt kärleksgudinnan Uleria, medan det andra, som var mindre i omfång men som tack vare ett torn höjde sig över resten av samhället, var tillägnat alla de övriga gudarna. Mellan dessa två låg värdshuset, en tvåvåningsbyggnad med vingar och stall som omslöt in innergård. Det var uppenbart att de som besökte Äppelby var många fler än de som bodde där.
Flera kärror med nybärgat korn eller vintunnor var på väg in från fälten och gårdarna utanför. De personer de såg på gatorna verkade upptagna med att förbereda den kommande festen, men det var något tryckande över atmosfären. Många av byborna såg spända ut. De tre ryttarna fick många blickar, en del undrande, andra som närmast tycktes lättade. När de kom fram till värdshuset lämnade de över sina riddjur till stalldrängen och gick in.
Därinne var tomt sånär som på en man och två kvinnor. Den ena kvinnan visade sig vara värdshusvärdinnan medan den andra var Aileena, den lokala Uleriaprästinnan. Mannen, vars namn var Hendroste, var hästhandlare. Harmast tog till orda, presenterade sig och sina följeslagare och berättade att de hade kommit på uppdrag av Baranthos, hövding av Ernaldori, för att rekognoscera och ta reda på hur följderna av Drakresningen och Månkejsardömets frånfälle såg ut. Prästinnan hälsade artigt tillbaka och värdinnan välkomnade dem till Äppelby.
Hendroste berättade att de kom lägligt eftersom byn var ansatt av svinryttare. Dessa vildsvinsridande halvtroll hade överfallit gårdar längre ut och sagt att de skulle ta själva byn snart. Det fanns faktiskt en överlevande från en gård som attackerats här på värdshuset som de kunde tala med. Värdinnan lade till att om de ville åta sig att försvara byn skulle de få bo och äta hos henne gratis. Harmast, Derdil och Dangik bad att få träffa mannen, som låg illa tilltygad till sängs på övervåningen. Det var tydligt att han hade blivit torterad, och ingen visste varför just han hade lämnats levande av halvtrollen. Han kunde i alla fall inte berätta mycket vidare förutom att hans gård attackerats och bränts ned, och att alla utom honom hade blivit dödade. Derdil önskade honom snabb återhämtning och därefter gick de tillbaka ner.
Väl där kungjorde de sitt beslut att rädda by från de slemma svinryttarna, till allmän glädje och förtröstan. En utmaning låg i att redan nästa dag skulle den stora Skördefesten infalla, följd av Slaktfesten till Orlanth på natten. Byn, som hade ett tjugotal invånare, skulle fyllas på med minst etthundra besökare som alla skulle ge sig hän i det rituella firandet. Naturligtvis vore byn extra sårbar just då. Det fanns inte många vapenföra, förutom Hendroste som var vass med båge fanns en äldre Orlanthprästinna, Kareena. Hon hämtades till värdshuset och lovade att hjälpa till så gott hon kunde. Vinhandlaren, en äldre man vid namn Squinch, bodde på värdshuset, och trots hans något överlägsna attityd gav han tillstånd att använda kornförrådet som han förestod om så krävdes. Det var en bastant byggnad med magiskt lås, så det skulle kunna komma till gott bruk.
Eftersom det var sent gick äventyrarna och lade sig, men de delade för säkerhets skull upp natten i skift som de vakade i tur och ordning. Även Hendroste hjälpte till. I gryningen följande dag åt de en skyndsam frukost och gav sig sedan av till den nedbrända gården för att söka efter spår. Den låg några kilometer bort, men allt de fann var förkolnade ruiner och förvirrande fotavtryck, inga av vilka de lyckades följa i någon särskild riktning därifrån. Det fanns heller inga spår av några kroppar. De återvände och började nu patrullera omkring i byn för att ta in omgivningen och smida försvarsplaner.
På väg tillbaka såg de hur vägarna fylldes med folk på väg till festivalerna. Kärror med bondefamiljer, enstaka individer som gick till fots, en och annan till häst. Alla var festklädda efter bästa förmåga. Tillbaka i byn var förberedelserna igång. Bybor bar bord och bänkar, några staplade en stor vedhög i mitten på torget. De tre Ernaldorianerna började vandra runt och ta in omgivningen. Byn var inte särskilt försvarbar i någon riktning. Den bestod av endast ett dussin byggnader, men de var uppenbart att de stått här länge. De var gjorda av vitputsad sten med tegeltak, och de tre centrala, värdshuset, Alla Gudars tempel med sitt höga torn och templet till Uleria dominerade allt annat. I nordöst reste sig en höjd i terassliknande steg, i övrigt övergick samhället i skogsdungar och fält, med en och annan ruin som markerade ett stycke av historien som kommit och nu passerat. Nu var byn full av människor, och allteftersom skördefesten kom igång utomhus satte sig gruppen på värdshuset för att överlägga. Då kom det in två män som de kände väl, Gar Kalargsson och Lordin Garlensson. De var medlemmar av Ernaldori och årsbarn med dem. Derdil kände Gar som en skarp jägare och Lordin som en följare av Lankhor Mhy, kunskapens gud. De var tydligen även de utsända av Baranthos men hade kommit iväg någon dag senare. De invigdes i situationen och snart satt de fem och diskuterade planer medan de drack äppelvin och té.
Planen
Det som de till slut kunde enas om, och som de skulle bli tvungna att presentera för byborna nästa dag, var att de skulle placera Hendroste med sin båge i det höga tornet i Alla Gudars Tempel, som även skulle försvaras av Kareena, Orlanth-prästinnan. Aileena skulle naturligtvis hålla Uleria-templet tillsammans med sina assistenter men resten av byn skulle inkvarteras på värdshuset, som var den mest försvarbara byggnaden. Efter att Gar gått omkring och sökt av terrängen hade han fastställt att det rörde sig om fem till tio Tuskriders, men de kunde omöjligt vara säkra och framförallt inte veta från vilket håll de skulle komma. Deras bästa plan var att försöka åstadkomma en strid med huvudstyrkan framför värdshuset, så att de som gömde sig därinne kunde falla dem fienden i ryggen.
Dagen övergick i kväll. Äventyrarna gick ut på byn igen och såg på festligheterna. Kvinnorna hade samlats runt den stora brasan som brann mitt i byn och mässade extatiskt medan prästinnorna utförde de uråldriga riterna. De patrullerade och höll utkik med det verkade som om halvtrollen hade för avsikt att vänta tills folkmassan gett sig av och åter lämnat byborna ensamma. Till slut föll mörkret, firandet nådde sin kulmen och kvinnorna drog sig tillbaka. Nu var det männens tur, och Derdil som var initierad i Orlanths kult tog av sig sin rustning och förberedde sig att delta. I fackelsken började de leda fram boskapen som skulle slaktas till Orlanths ära, och både de och oxarna gick med sänkta huvuden, som om de delade sorgen över vad som komma skulle. Orlanth-prästinnan Kareena sjöng kraftfullt allteftersom djuren fördes fram till bålet ett och ett och slaktades i enlighet med ritens krav. Blodet flödade svart i det flammande skenet, och deltagarna sjöng och grät om vartannat. Så pågick det hela natten, och snart blev de övriga äventyrarna tvungna att gå till vila. Endast Derdil stannade med sina kultfränder, sjungandes och fastandes tills det blev ljust.
Nästa morgon när de andra steg upp för att äta frukost satt Derdil rödögd och blek och åt gröt i matsalen. Efter att äventyrarna ätit och förberett sig gick de ut på byn medan de förberedde sig på att presentera sin plan för byborna. Allt var tyst, och det enda som kvarstod av nattens riter var den stora pyrande askhögen där några hundar tog för sig av slaktavfallet. Ett antal korpar kretsade runt ovanför och vågade sig ibland på att dyka ner och hugga ett stycke när hundarna var upptagna. Derdil tänkte att Orlanth nog var nöjd med att offret även delades med fåglarna som levde sina liv i hans vindar. Förmiddagen gick och byn började vakna till liv. Runt middagstid tog sig byborna en efter en till värdshuset, och när alla var samlade gick äventyrarna dit.
De hade bestämt att Derdil skulle föra gruppens talan, då han var son till Aris, den store skalden, och hade ärvt något av vältalighetens gåva. Han ställde sig på en pall och tog till orda. Han talade till folkgruppen om deras stolta arv som medlemmar av Colymars stam, och hur Orlanth och Ernalda alltid hållit dem nära sina bröst. Han talade om förfäders stordåd och folkets ändlösa förmåga att genomgå lidande och umbäranden för att till sist alltid nå fram till sin välförtjänta frid. Och han talade om hur ett band av samvetslösa småtroll ridandes på enorma vildsvin nu hotade dem. Som tur var hade Derdil och hans klanbröder skickats ut av hövding Baranthos, och de hade kommit i rättan tid för att avstyra den annalkande katastrofen. Hans ord tycktes ha verkan, och det kom entusiastiska utrop från en del av publiken. Någon frågade hur de tänkt att försvara byn, och Derdil gick in på detaljerna. Byborna gick med på att förskansa sig inne på värdshuset med sina värdesaker, men det var inga ytterligare som ägde vapen eller var i övrigt stridbara. Så småningom avslutade Derdil mötet. Byborna tackade honom och gick tillbaka till sitt. Det var inte helt uppenbart att de kände sig fullständigt trygga i äventyrarnas händer, men deras plan var det bästa de kunde hoppas på.
Folket i byn började nu förbereda sig för attacken. De samlade ihop sina dyrbaraste ägodelar och hjälpte varandras gamla och barn till värdshuset, som nu åter blev fullt kort efter den stora skörde- och slaktfesten. Äventyrarna hjälpte till bäst de kunde men var mest fokuserade på att vakta byn. Ingenting rörde sig dock ute i terrängen och utanför byn var allt tyst. Det blev kväll och alla gick till sängs så gott det gick i det överfulla värdshuset. Derdil och hans följeslagare gjorde upp ett vaktschema men den beckmörka natten förflöt händelselöst. Nästa morgon var de tidigt uppe och redo. Ännu en man från klan Ernaldori, Udo, dök upp och anslöt sig till gruppen. Han, Gar och Lordin tog upp positioner på värdshusets tak med sina bågar, medan Derdil, Dangik och Harmast höll utkik längs vägen utanför. Timmarna gick.
Svinryttarnas attack
Plötsligt visslade Hendroste uppifrån tornet. Derdil red fram och tittade upp mot Hendroste, som pekade åt norr och gestikulerade med två fingrar. Dangik kom framspringande och de tog sig snabbt och försiktigt åt det håll Hendroste pekat. De tog skydd bakom ett hus och hörde nu ljudet av tunga galopperande klövar någonstans bortom andra sidan. Ett horn ljöd hest. ”Gå fram och möt dem så tar jag dem i flanken”, viskade Derdil. Dangik nickade och klev resolut fram och ställde sig på den vitdammiga vägen medan han slog på sin stora sköld med svärdet. Gutturala utrop hördes och Derdil tyckte det lät som två svinryttare. Antagligen spejare. Var var de övriga halvtrollen? Det här var i alla fall en chans att snabbt slå ut två av dem. Han backade med Gorth, sin tappra bisonoxe, för att få tillräcklig uppfart för en ryttarchock. Men de dök inte upp på den plats han väntade sig, och Dangik började istället springa framåt. De höll på att passera huset åt andra hållet. Derdil vände sig ditåt och strax dök två välrustade halvtroll på enorma vildsvin upp, i full fart västerut medan de blåste i hornet. Derdil sporrade oxen och lade lansen till rätta under armen. Som ett åskmoln dundrade den mäktiga besten framåt mot svinryttarna. De upptäckte honom och försökte komma undan, men Derdil var snart framme i flanken på den längst bak. Denne hann precis få upp skölden och lansen slog i med full kraft. Svinryttaren lyckades dock styra bort slaget och fortsatte bort, medan Derdil släppte lansen och drog sitt bredsvärd. Han förföljde svinryttaren tätt inpå och snart var de i västra utkanten där den andra skogsvägen ledde in i den lilla byn. Nu visade det sig att deras fiende var listigare än de förutsett. Två till halvtroll på jättesvin anslöt till dem som var på flykt undan Derdil, och när dessa nu vände sig om stod han plötsligt öga mot öga med fyra fiender. Samtidigt hördes rop och hörnstötar bortifrån värdshuset. Fienden kom även från söder och anföll medan Derdil och Dankik, som nu kom springande i sin tunga rustning, var upptagna här. ”Vi måste falla tillbaka”, ropade Derdil men Dangik fortsatte bara framåt. ”Är det Humakt som driver honom?”, hann Derdil tänka innan han fortsatte mot halvtrollen. En som följer Humakt backar aldrig från en strid när den väl inletts, och fastän Derdil inte gillade oddsen kunde han inte låta sin frände slåss ensam mot en sådan övermakt. Han sporrade Gorth och stormade fram mot fienden.
Med ett brak drabbade de samman. Utan lansen kunde Derdil inte åstadkomma samma chockverkan, och befann sig han och Dangik i en desperat närstrid med de fyra halvtrollen. Flera hugg utdelades fram och tillbaka, men plötsligt stötte ett av dem sitt svärd under Derdils höjda sköld, och spetsen gled mellan fjällen i pansaret och in i buken. En stark smärta skar igenom kroppen och det svartnade för ögonen. Han kände hur han föll genom luften, och det verkade ta en evighet innan han landade på marken. Den hårda dunsen fick honom att kvickna till. Han lyckades koncentrera sig och använde sin helande magi för att snabbt sluta såret. Detta gjorde det möjligt att snabbt komma på fötter igen och återuppta striden från marken. Nu var det hans tur att utdela ett fruktansvärt hugg, som splittrade halvtrollets sköld och gick in i armen. Halvtrollet vrålade av smärta och styrde sitt vildsvin bakåt. Gorth stångade även mot trollen, och Dangik högg med svärdet, och till slut flydde svinryttarna svårt skadade därifrån. Derdil använde sin helande magi på Dangik som fått ett svårt sår i armen, och sedan skyndade de mot värdshuset. Där låg det ett par döda halvtroll, och de såg hur två andra flydde bort mot skogen. Byn var räddad!
Folket samlades och jublade. De kunde andas ut igen och överöste äventyrarna med tacksägelser. Prästinnorna helade deras skador, mat och dryck bars in, men äventyrarna sade att det inte var över än. Svinryttarna hade till största delen undkommit och kunde återvända. När de vilat upp sig bestämde de sig för att följa fiendens spår, som ledde sydöst ut i skogen.
Grisjakt
Gar hade inga problem att spåra, och de gick i samlad trupp med honom ett femtiotal meter framför. Efter någon timme korsades spåret av spår efter enorma klövar, liknande jättesvinen men många gånger större. Dessa halvmeterbreda avtryck tycktes följa svinryttarnas ett tag för att sedan ta av inåt skogen igen. Med förhöjd uppmärksamhet fortsatte äventyrarna några timmar till. Då hörde de halvtrollens röster igen någonstans framför dem. Försiktigt smög de fram, och såg de sex överlevande i en liten ravin där de gjort upp sitt skydd. Gar och Lordin kröp upp på höjden bakom dem, medan resten väntade utom synhåll på sina riddjur. När bågskyttarna började skjuta stormade Derdil, Dangik och Udo fram. I pilregnet och närstriden nedgjordes halvtrollen snabbt, och faran från dessa banditer var definitivt över. Ett pilregn gjorde även processen kort med jättesvinen som stod bundna längre in i ravinen. Halvtrollen hade få värdesaker förutom en magisk kristall och en stav. Derdil ställde upp en segertrofé av trollens spjut och sköldar, och tog med svärden för att dedikera till Orlanth i templet i Äppelby. Då hörde de hur något enormt närmade sig i skogen, träd skakade och grenar bröts av. De väntade inte för att se vad det var utan gav sig snabbt av mot byn. Ljuden följde dem ett tag men avtog sedan. Väl tillbaka i byn i kvällningen möttes de återigen av bybornas jubel. Vapnen helgades i källaren i Vapenmästarens Gilleshus, där det fanns kapell till både Orlanth och Humakt.
Något värt mer än mynt
Efter detta höll man en stor fest, och äventyrarna belönades med pengar. Dessutom fick Derdil erbjudande om att bli byns tegn, vilket han antog. Han fick därmed bo i tegnens hus till vilket tillhörde fem hudar med fält med en familj som brukade vardera, varav han fick behålla överskottet. Hans skyldigheter gick ut på att försvara byn och döma i mål. De fick veta att det stora monstret i skogen måste varit Rödöga, ett magiskt vildsvin stort som ett hus som svinryttarna tillbad. Det hände att det kom och bökade upp deras fält men brukade inte attackera dem.
Befrielsen av Jonstad
Äventyrarna fick även reda på att Kallyr Stjärnbryn gått till anfall för att befria Jonstad, men de bestämde sig för att inte resa dit utan deras klandrottnings godkännande. De reste sedan till Klarvin för att få utmärkelsen bekräftad av drottning Leika Svartspjut, och Derdil fick ett fint svärd och en armring av henne. Sedan återvände de till Äppelby. Där fick de så småningom veta att Stjärnbryn lyckats med sitt anfall och att Jonstad befriats. Prästinnorna från Grönstenstemplet till Ernalda hade åkallat en enorm jordelementar som bildat en ramp som sartariterna använt för att komma över stadsmuren. Hela garnisonen och många invånare hade massakrerats.
Vinterkrig
Efter ett par veckor kom dock två härolder bärandes fyra olikfärgade pilar, blå, gul, svart och röd, vilket symboliserade fiendernas fyra element. Månkejsardömet hade gått till motattack! Molnskepp hade siktats. Allmän mobilisering var kommenderad, och äventyrarna anslöt till Blackspears trupper i Runegate där armén först samlades. När det var dags marscherade de ut för att försvara vadstället i norr vid Tvåsystrar, en by i två delar som låg på varsin sida om floden. Kallyr Stjärnbryn skulle å sin sida hålla vadet vid Svårvad längre österut. Till äventyrarnas förtret fick de dela på uppgiften med Malani-stammen, deras rivaler. Det gick rykten om att Malani tänkte anfalla Colymar för att få fördelar när kejsardömet återtog kontrollen, men inget av detta hände. Derdil, Dangik och Udo anmälde sig som frivilliga att ta sig över floden och speja efter fiender. Det gick inte så bra, både Derdil och Dangik föll av sina riddjur och höll på att drunkna. Till slut kom de över, spejade runt ett tag men såg inget och återvände. Senare fick de veta att Månkejsardömet attackerat Stjärnbryns positioner vid Svårvad. Under natten lystes natten upp av något som såg ut som fallande meteoriter långt bort i öster. Derdil iakttog att de tycktes komma från Orlanths stjärnbild. De slog ner någonstans därborta och stora ljussken flammade upp. Nästa morgon kom nyheten att Stjärnbryn vunnit. Stort firande utbröt. Längs floden började nu kroppar komma flytande i hundratal, tarshiter såväl som sartariter. Många av kejsardömets soldater hade brännskador medan sartariterna hade fruktansvärda sår. Det gällde att inte låta liken flyta ut i Upland Marsh, som var känt för att ge upphov till odöda, så man kämpade för att samla in dem och bränna dem. Senare återvände äventyrarna till Klarvin och deltog i ännu en segerfest, där de blev inbjudna till självaste Svartspjuts bankett, vilket var en stor ära.
Den heliga hjorden
Drottningen bad dem nu att hjälpa med ett annat problem. Klan Varmandi i norr vaktade en hjord med helig boskap, som attackerats av monster, och de behövde hjälp. Kunde äventyrarna åta sig att resa dit? Självklart. Nästa dag gav de sig av i sällskap med en ung herde, Heortal, som berättade att hjorden attackerats av Sakas, en sorts jättekatter med långa klor.
Uppdraget att ta hand om Sakkar-problemet var inte så mycket ett erbjudande som en order. Inte för att man måste lyda drottning Leika Svartspjuts order, men hon hade ju rätt. De var en grupp som visat sig kompetenta, och de här monsterna var ju tydligen mer än vad en grupp ordinära herdar klarade av.
Efter lunch återvände de genom Nymiedalen till Äppelby för en övernattning innan vidare färd till Colymarstammens heliga boskaps betesmarker. Det var början av vintern (Fruktbarhetsveckan i Mörka säsongen) och på toppen av Stjärneldsåsarna låg det snö. Det var fruktansvärt obehagligt att ha metallrustning på sig någon längre stund. Heortarl, som kallades Tarl, var sexton år gammal och uppenbarligen imponerad av äventyrarnas bedrifter och erfarenheter. Det var tydligt att den unge herden drömde om ett äventyrligt liv.
På morgonen gav sig Derdil, Lordin och Gar iväg. Resten av gruppen skulle följa dagen efter. De följde Svanfloden till Hiordingklanens Svanby där det fanns ett vad. De hälsade, och tittade storögt på kvinnornas dräkter av svanfjädrar. Över vadet svängde de åter österut mot Varmandiklanens Ekeby. Efter lunch där gav de sig av in mellan Gejaykullarna. Det innebar att de närmade er gränsen mot Malanistammen, närmare bestämt Orlevingklanen.
Lordin berättade om Tarkalors torn längre västerut. Det byggdes av Sartarkungen Tarkalor Trolldödaren för mer än femtio år sedan. Det byggdes i gränsområdet mellan Colymar- och Malanistammarna för att underlätta fred mellan dem. Under ockupationen har det inte använts.
Varmandiherdarna
Lagom tills mörkret närmade sig nådde de hjorden. Den bestod av ungefär etthundra kolsvarta kor. De fem herdarna hade slagit läger i en av de många låga husruiner som finns på många platser här. Den som steg fram för att hälsa var Vargast, som ju Derdil kände eftersom Vargast är kär i Derdils lillasyster Eonislara. De andra fyra var Jareena, Varlanth, Hengall och Cara. De var alla Orlanthinitierade Varmandiherdar. Vargast som var 25 år gammal var den äldsta bland de närvarande. De bjöd på flatbröd, ost och torkat kött. Vargast bjöd på utspätt vin.
Under kvällen pratades det om monsterna och äventyrarna lärde att de enorma kattdjuren attackerat vid två tillfällen med ungefär en veckas mellanrum. Eftersom den senaste attacken var för ungefär en vecka sedan var herdarna rädda att det snart var dags igen. De hade sett två sakkars, sabeltandade kattdjur större än korna. Dessutom varnade herdarna för banditer i området. De kom från Orlevingstammen, vilka dessa Varmandiherdar uppenbarligen inte tålde.
På morgonen bad äventyrarna herdarna sakta ner hjorden för att de skulle kunna förbereda ett försvar. Herdarna klagade och sa att hjorden behövde röra på sig för att få bete. Det kompromissades. Gar hittade nyligen gjorda spår efter sakkars, men kunde inte utröna vart de gått.
Under dagen passerade hjorden över gränsen in i Orleving-land, men när äventyrarna påpekade detta nekade herdarna och sade sig inte erkänna sådana anspråk. “Det här är vår mark!” hävdade de.
Kattattack
På eftermiddagen stannade de i en smal dalgång med en iskall bäck där det fanns bete och vatten för djuren. De spred ut sig runt hjorden. Gar och Lordin på småklippor och Derdil på sin bison. Gar satte nästan osten i halsen när det från klippan han var på väg upp på sprang två enorma sakkars ner mot boskapen. De enorma djuren fällde genast var sin ko. Hjorden skenade.
Lordin, uppfylld av lojalitet med Colymarstammen, satte en pil i huvudet på den ena katten som omedelbart kollapsade på marken. Därefter satte han fart mot djuren, till synes utan problem rakt genom den skenande hjorden. Derdil lyckades rida genom den skenande hjorden fram till den andra katten, som med ett fruktansvärt vrål hoppade upp och bet huvudet av bisonoxen. Derdil lyckades landa upprätt. Tillsammans med Gar gick de i närstrid med monstret som var nära att göra processen kort med Gar, men tillsammans lyckades de nedkämpa det.
Gar försökte ge Derdils bisons själ en lugn resa.
Hjorden hade skenat åt flera håll. Vargast och Jareena försökte följa en grupp djur medan Cara gav Hengall första hjälpen. Han hade hamnat i vägen för skenande boskap. Jareena ropade "Hjälp Varlanth och Tarl! De följde hjorden som sprang norrut, mot Ormtegnsdalen - det är Orlevingklanens jordbruksmark!"
Kampanjmaterial: https://kanka.io/en/campaign/17819
Spelet: https://app.roll20.net/campaigns/details/5058196/clearwine-and-beyond
Klarvin och vidare
Försvaret av Äppelby
Det var höst i Sartar, jordsäsongen i solens år 1625. Fruktträden dignade, gyllene fält av korn svajade inbjudande i den lätta brisen, men den ovanligt rika skörden inte till fullo bärgats än. De vars lador redan borde ha fyllts hade haft annat att tänka på, tack vare de världsomvälvande händelser som helt nyligen skakat om en hel världsdel. För ett par veckor sedan hade en grupp rebeller uppväckt en gigantisk slumrande drake, stor som en bergskedja, som därefter uppslukat större delen av det invaderande Månkejsardömets armé och ledarskap, och flera decenniers tyranniskt styre var plötsligt till ända. I detta vakuum försökte lokala klanledare hävda sin makt medan herrelösa soldater tog till röveri och plundring för att överleva. Det var inte underligt att folk inte visste om det var värt att ta in skörden eller bättre att packa sina värdesaker och fly så långt bort som möjligt. Nu skyndade de som fanns tillgängliga med att slå och skörda innan det var för sent.
I detta landskap färdades tre unga män. Den som red främst var lång och atletisk, och han satt på en massiv bisonoxe som tryggt och orubbligt lunkade vägen fram. Han bar en lång lans och sköld, och hade ett svärd vid sidan. Den mittersta ryttaren hade ädelt utseende och rak hållning. Även han hade svärd och sköld, och han red på en zebra som stolt kastade med huvudet så att de smyckade tömmarna rasslade. Den siste var kraftig och bar på en fotsoldats stora sköld och svärd, och även han satt på en zebra. Alla tre var rustade i pansar från topp till tå, men mannen i mitten hade en bronsrustning av högre kvalitet som fick honom att sticka ut från gruppen.
[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/lh3.googleusercontent.com\/sYivUg3_VAYRle7fUfzhNpBcqHTDnLUAtZSZzQa_Hzmtrvgp0vsIEa-UcYp4LXHHcxAMXy6AKPxv8ygEnJRdRFyCLkXwtD6ggzXhlT7EKOah5Rl7ypYbW8yx50LfJ8CvjNNCcTWR"}[/IMG2]
Det där var ingen stor by, tänkte Derdil när den lilla husklungan kom i sikte. Han höll in sin bison och vände sig mot de andra. “Harmast, snart får vi se om de bärgat sitt vin i Äppelby!”
Mannen i bronsrustningen lutade sig en aning åt sidan för att kunna se förbi den mörka bisonoxen och nickade. “Det får vi hoppas”, svarade han och red upp bredvid Derdil. “Om ett par dagar mångdubblas befolkningen av alla som kommer hit för att fira skördefesten, och något måste de ju dricka. Ett är i alla fall säkert, vinhandlaren kommer gå med förtjänst i år!”
Dangik som red sist kom också han fram på sin zebra och spanade ner mot byn. “De behöver annat att tänka på än allt jävelskap som pågår just nu”, muttrade han. De tre sporrade sina riddjur och red uppmärksamt vidare mot de stillsamma husen.
Fastän byn var liten innehöll den flera imponerande byggnader. Husen var av vitputsad sten, och i centrum stod två tempel, det största var helgat åt kärleksgudinnan Uleria, medan det andra, som var mindre i omfång men som tack vare ett torn höjde sig över resten av samhället, var tillägnat alla de övriga gudarna. Mellan dessa två låg värdshuset, en tvåvåningsbyggnad med vingar och stall som omslöt in innergård. Det var uppenbart att de som besökte Äppelby var många fler än de som bodde där.
Flera kärror med nybärgat korn eller vintunnor var på väg in från fälten och gårdarna utanför. De personer de såg på gatorna verkade upptagna med att förbereda den kommande festen, men det var något tryckande över atmosfären. Många av byborna såg spända ut. De tre ryttarna fick många blickar, en del undrande, andra som närmast tycktes lättade. När de kom fram till värdshuset lämnade de över sina riddjur till stalldrängen och gick in.
Därinne var tomt sånär som på en man och två kvinnor. Den ena kvinnan visade sig vara värdshusvärdinnan medan den andra var Aileena, den lokala Uleriaprästinnan. Mannen, vars namn var Hendroste, var hästhandlare. Harmast tog till orda, presenterade sig och sina följeslagare och berättade att de hade kommit på uppdrag av Baranthos, hövding av Ernaldori, för att rekognoscera och ta reda på hur följderna av Drakresningen och Månkejsardömets frånfälle såg ut. Prästinnan hälsade artigt tillbaka och värdinnan välkomnade dem till Äppelby.
Hendroste berättade att de kom lägligt eftersom byn var ansatt av svinryttare. Dessa vildsvinsridande halvtroll hade överfallit gårdar längre ut och sagt att de skulle ta själva byn snart. Det fanns faktiskt en överlevande från en gård som attackerats här på värdshuset som de kunde tala med. Värdinnan lade till att om de ville åta sig att försvara byn skulle de få bo och äta hos henne gratis. Harmast, Derdil och Dangik bad att få träffa mannen, som låg illa tilltygad till sängs på övervåningen. Det var tydligt att han hade blivit torterad, och ingen visste varför just han hade lämnats levande av halvtrollen. Han kunde i alla fall inte berätta mycket vidare förutom att hans gård attackerats och bränts ned, och att alla utom honom hade blivit dödade. Derdil önskade honom snabb återhämtning och därefter gick de tillbaka ner.
Väl där kungjorde de sitt beslut att rädda by från de slemma svinryttarna, till allmän glädje och förtröstan. En utmaning låg i att redan nästa dag skulle den stora Skördefesten infalla, följd av Slaktfesten till Orlanth på natten. Byn, som hade ett tjugotal invånare, skulle fyllas på med minst etthundra besökare som alla skulle ge sig hän i det rituella firandet. Naturligtvis vore byn extra sårbar just då. Det fanns inte många vapenföra, förutom Hendroste som var vass med båge fanns en äldre Orlanthprästinna, Kareena. Hon hämtades till värdshuset och lovade att hjälpa till så gott hon kunde. Vinhandlaren, en äldre man vid namn Squinch, bodde på värdshuset, och trots hans något överlägsna attityd gav han tillstånd att använda kornförrådet som han förestod om så krävdes. Det var en bastant byggnad med magiskt lås, så det skulle kunna komma till gott bruk.
Eftersom det var sent gick äventyrarna och lade sig, men de delade för säkerhets skull upp natten i skift som de vakade i tur och ordning. Även Hendroste hjälpte till. I gryningen följande dag åt de en skyndsam frukost och gav sig sedan av till den nedbrända gården för att söka efter spår. Den låg några kilometer bort, men allt de fann var förkolnade ruiner och förvirrande fotavtryck, inga av vilka de lyckades följa i någon särskild riktning därifrån. Det fanns heller inga spår av några kroppar. De återvände och började nu patrullera omkring i byn för att ta in omgivningen och smida försvarsplaner.
På väg tillbaka såg de hur vägarna fylldes med folk på väg till festivalerna. Kärror med bondefamiljer, enstaka individer som gick till fots, en och annan till häst. Alla var festklädda efter bästa förmåga. Tillbaka i byn var förberedelserna igång. Bybor bar bord och bänkar, några staplade en stor vedhög i mitten på torget. De tre Ernaldorianerna började vandra runt och ta in omgivningen. Byn var inte särskilt försvarbar i någon riktning. Den bestod av endast ett dussin byggnader, men de var uppenbart att de stått här länge. De var gjorda av vitputsad sten med tegeltak, och de tre centrala, värdshuset, Alla Gudars tempel med sitt höga torn och templet till Uleria dominerade allt annat. I nordöst reste sig en höjd i terassliknande steg, i övrigt övergick samhället i skogsdungar och fält, med en och annan ruin som markerade ett stycke av historien som kommit och nu passerat. Nu var byn full av människor, och allteftersom skördefesten kom igång utomhus satte sig gruppen på värdshuset för att överlägga. Då kom det in två män som de kände väl, Gar Kalargsson och Lordin Garlensson. De var medlemmar av Ernaldori och årsbarn med dem. Derdil kände Gar som en skarp jägare och Lordin som en följare av Lankhor Mhy, kunskapens gud. De var tydligen även de utsända av Baranthos men hade kommit iväg någon dag senare. De invigdes i situationen och snart satt de fem och diskuterade planer medan de drack äppelvin och té.
Planen
Det som de till slut kunde enas om, och som de skulle bli tvungna att presentera för byborna nästa dag, var att de skulle placera Hendroste med sin båge i det höga tornet i Alla Gudars Tempel, som även skulle försvaras av Kareena, Orlanth-prästinnan. Aileena skulle naturligtvis hålla Uleria-templet tillsammans med sina assistenter men resten av byn skulle inkvarteras på värdshuset, som var den mest försvarbara byggnaden. Efter att Gar gått omkring och sökt av terrängen hade han fastställt att det rörde sig om fem till tio Tuskriders, men de kunde omöjligt vara säkra och framförallt inte veta från vilket håll de skulle komma. Deras bästa plan var att försöka åstadkomma en strid med huvudstyrkan framför värdshuset, så att de som gömde sig därinne kunde falla dem fienden i ryggen.
Dagen övergick i kväll. Äventyrarna gick ut på byn igen och såg på festligheterna. Kvinnorna hade samlats runt den stora brasan som brann mitt i byn och mässade extatiskt medan prästinnorna utförde de uråldriga riterna. De patrullerade och höll utkik med det verkade som om halvtrollen hade för avsikt att vänta tills folkmassan gett sig av och åter lämnat byborna ensamma. Till slut föll mörkret, firandet nådde sin kulmen och kvinnorna drog sig tillbaka. Nu var det männens tur, och Derdil som var initierad i Orlanths kult tog av sig sin rustning och förberedde sig att delta. I fackelsken började de leda fram boskapen som skulle slaktas till Orlanths ära, och både de och oxarna gick med sänkta huvuden, som om de delade sorgen över vad som komma skulle. Orlanth-prästinnan Kareena sjöng kraftfullt allteftersom djuren fördes fram till bålet ett och ett och slaktades i enlighet med ritens krav. Blodet flödade svart i det flammande skenet, och deltagarna sjöng och grät om vartannat. Så pågick det hela natten, och snart blev de övriga äventyrarna tvungna att gå till vila. Endast Derdil stannade med sina kultfränder, sjungandes och fastandes tills det blev ljust.
Nästa morgon när de andra steg upp för att äta frukost satt Derdil rödögd och blek och åt gröt i matsalen. Efter att äventyrarna ätit och förberett sig gick de ut på byn medan de förberedde sig på att presentera sin plan för byborna. Allt var tyst, och det enda som kvarstod av nattens riter var den stora pyrande askhögen där några hundar tog för sig av slaktavfallet. Ett antal korpar kretsade runt ovanför och vågade sig ibland på att dyka ner och hugga ett stycke när hundarna var upptagna. Derdil tänkte att Orlanth nog var nöjd med att offret även delades med fåglarna som levde sina liv i hans vindar. Förmiddagen gick och byn började vakna till liv. Runt middagstid tog sig byborna en efter en till värdshuset, och när alla var samlade gick äventyrarna dit.
De hade bestämt att Derdil skulle föra gruppens talan, då han var son till Aris, den store skalden, och hade ärvt något av vältalighetens gåva. Han ställde sig på en pall och tog till orda. Han talade till folkgruppen om deras stolta arv som medlemmar av Colymars stam, och hur Orlanth och Ernalda alltid hållit dem nära sina bröst. Han talade om förfäders stordåd och folkets ändlösa förmåga att genomgå lidande och umbäranden för att till sist alltid nå fram till sin välförtjänta frid. Och han talade om hur ett band av samvetslösa småtroll ridandes på enorma vildsvin nu hotade dem. Som tur var hade Derdil och hans klanbröder skickats ut av hövding Baranthos, och de hade kommit i rättan tid för att avstyra den annalkande katastrofen. Hans ord tycktes ha verkan, och det kom entusiastiska utrop från en del av publiken. Någon frågade hur de tänkt att försvara byn, och Derdil gick in på detaljerna. Byborna gick med på att förskansa sig inne på värdshuset med sina värdesaker, men det var inga ytterligare som ägde vapen eller var i övrigt stridbara. Så småningom avslutade Derdil mötet. Byborna tackade honom och gick tillbaka till sitt. Det var inte helt uppenbart att de kände sig fullständigt trygga i äventyrarnas händer, men deras plan var det bästa de kunde hoppas på.
Folket i byn började nu förbereda sig för attacken. De samlade ihop sina dyrbaraste ägodelar och hjälpte varandras gamla och barn till värdshuset, som nu åter blev fullt kort efter den stora skörde- och slaktfesten. Äventyrarna hjälpte till bäst de kunde men var mest fokuserade på att vakta byn. Ingenting rörde sig dock ute i terrängen och utanför byn var allt tyst. Det blev kväll och alla gick till sängs så gott det gick i det överfulla värdshuset. Derdil och hans följeslagare gjorde upp ett vaktschema men den beckmörka natten förflöt händelselöst. Nästa morgon var de tidigt uppe och redo. Ännu en man från klan Ernaldori, Udo, dök upp och anslöt sig till gruppen. Han, Gar och Lordin tog upp positioner på värdshusets tak med sina bågar, medan Derdil, Dangik och Harmast höll utkik längs vägen utanför. Timmarna gick.
Svinryttarnas attack
Plötsligt visslade Hendroste uppifrån tornet. Derdil red fram och tittade upp mot Hendroste, som pekade åt norr och gestikulerade med två fingrar. Dangik kom framspringande och de tog sig snabbt och försiktigt åt det håll Hendroste pekat. De tog skydd bakom ett hus och hörde nu ljudet av tunga galopperande klövar någonstans bortom andra sidan. Ett horn ljöd hest. ”Gå fram och möt dem så tar jag dem i flanken”, viskade Derdil. Dangik nickade och klev resolut fram och ställde sig på den vitdammiga vägen medan han slog på sin stora sköld med svärdet. Gutturala utrop hördes och Derdil tyckte det lät som två svinryttare. Antagligen spejare. Var var de övriga halvtrollen? Det här var i alla fall en chans att snabbt slå ut två av dem. Han backade med Gorth, sin tappra bisonoxe, för att få tillräcklig uppfart för en ryttarchock. Men de dök inte upp på den plats han väntade sig, och Dangik började istället springa framåt. De höll på att passera huset åt andra hållet. Derdil vände sig ditåt och strax dök två välrustade halvtroll på enorma vildsvin upp, i full fart västerut medan de blåste i hornet. Derdil sporrade oxen och lade lansen till rätta under armen. Som ett åskmoln dundrade den mäktiga besten framåt mot svinryttarna. De upptäckte honom och försökte komma undan, men Derdil var snart framme i flanken på den längst bak. Denne hann precis få upp skölden och lansen slog i med full kraft. Svinryttaren lyckades dock styra bort slaget och fortsatte bort, medan Derdil släppte lansen och drog sitt bredsvärd. Han förföljde svinryttaren tätt inpå och snart var de i västra utkanten där den andra skogsvägen ledde in i den lilla byn. Nu visade det sig att deras fiende var listigare än de förutsett. Två till halvtroll på jättesvin anslöt till dem som var på flykt undan Derdil, och när dessa nu vände sig om stod han plötsligt öga mot öga med fyra fiender. Samtidigt hördes rop och hörnstötar bortifrån värdshuset. Fienden kom även från söder och anföll medan Derdil och Dankik, som nu kom springande i sin tunga rustning, var upptagna här. ”Vi måste falla tillbaka”, ropade Derdil men Dangik fortsatte bara framåt. ”Är det Humakt som driver honom?”, hann Derdil tänka innan han fortsatte mot halvtrollen. En som följer Humakt backar aldrig från en strid när den väl inletts, och fastän Derdil inte gillade oddsen kunde han inte låta sin frände slåss ensam mot en sådan övermakt. Han sporrade Gorth och stormade fram mot fienden.
Med ett brak drabbade de samman. Utan lansen kunde Derdil inte åstadkomma samma chockverkan, och befann sig han och Dangik i en desperat närstrid med de fyra halvtrollen. Flera hugg utdelades fram och tillbaka, men plötsligt stötte ett av dem sitt svärd under Derdils höjda sköld, och spetsen gled mellan fjällen i pansaret och in i buken. En stark smärta skar igenom kroppen och det svartnade för ögonen. Han kände hur han föll genom luften, och det verkade ta en evighet innan han landade på marken. Den hårda dunsen fick honom att kvickna till. Han lyckades koncentrera sig och använde sin helande magi för att snabbt sluta såret. Detta gjorde det möjligt att snabbt komma på fötter igen och återuppta striden från marken. Nu var det hans tur att utdela ett fruktansvärt hugg, som splittrade halvtrollets sköld och gick in i armen. Halvtrollet vrålade av smärta och styrde sitt vildsvin bakåt. Gorth stångade även mot trollen, och Dangik högg med svärdet, och till slut flydde svinryttarna svårt skadade därifrån. Derdil använde sin helande magi på Dangik som fått ett svårt sår i armen, och sedan skyndade de mot värdshuset. Där låg det ett par döda halvtroll, och de såg hur två andra flydde bort mot skogen. Byn var räddad!
Folket samlades och jublade. De kunde andas ut igen och överöste äventyrarna med tacksägelser. Prästinnorna helade deras skador, mat och dryck bars in, men äventyrarna sade att det inte var över än. Svinryttarna hade till största delen undkommit och kunde återvända. När de vilat upp sig bestämde de sig för att följa fiendens spår, som ledde sydöst ut i skogen.
Grisjakt
Gar hade inga problem att spåra, och de gick i samlad trupp med honom ett femtiotal meter framför. Efter någon timme korsades spåret av spår efter enorma klövar, liknande jättesvinen men många gånger större. Dessa halvmeterbreda avtryck tycktes följa svinryttarnas ett tag för att sedan ta av inåt skogen igen. Med förhöjd uppmärksamhet fortsatte äventyrarna några timmar till. Då hörde de halvtrollens röster igen någonstans framför dem. Försiktigt smög de fram, och såg de sex överlevande i en liten ravin där de gjort upp sitt skydd. Gar och Lordin kröp upp på höjden bakom dem, medan resten väntade utom synhåll på sina riddjur. När bågskyttarna började skjuta stormade Derdil, Dangik och Udo fram. I pilregnet och närstriden nedgjordes halvtrollen snabbt, och faran från dessa banditer var definitivt över. Ett pilregn gjorde även processen kort med jättesvinen som stod bundna längre in i ravinen. Halvtrollen hade få värdesaker förutom en magisk kristall och en stav. Derdil ställde upp en segertrofé av trollens spjut och sköldar, och tog med svärden för att dedikera till Orlanth i templet i Äppelby. Då hörde de hur något enormt närmade sig i skogen, träd skakade och grenar bröts av. De väntade inte för att se vad det var utan gav sig snabbt av mot byn. Ljuden följde dem ett tag men avtog sedan. Väl tillbaka i byn i kvällningen möttes de återigen av bybornas jubel. Vapnen helgades i källaren i Vapenmästarens Gilleshus, där det fanns kapell till både Orlanth och Humakt.
Något värt mer än mynt
Efter detta höll man en stor fest, och äventyrarna belönades med pengar. Dessutom fick Derdil erbjudande om att bli byns tegn, vilket han antog. Han fick därmed bo i tegnens hus till vilket tillhörde fem hudar med fält med en familj som brukade vardera, varav han fick behålla överskottet. Hans skyldigheter gick ut på att försvara byn och döma i mål. De fick veta att det stora monstret i skogen måste varit Rödöga, ett magiskt vildsvin stort som ett hus som svinryttarna tillbad. Det hände att det kom och bökade upp deras fält men brukade inte attackera dem.
Befrielsen av Jonstad
Äventyrarna fick även reda på att Kallyr Stjärnbryn gått till anfall för att befria Jonstad, men de bestämde sig för att inte resa dit utan deras klandrottnings godkännande. De reste sedan till Klarvin för att få utmärkelsen bekräftad av drottning Leika Svartspjut, och Derdil fick ett fint svärd och en armring av henne. Sedan återvände de till Äppelby. Där fick de så småningom veta att Stjärnbryn lyckats med sitt anfall och att Jonstad befriats. Prästinnorna från Grönstenstemplet till Ernalda hade åkallat en enorm jordelementar som bildat en ramp som sartariterna använt för att komma över stadsmuren. Hela garnisonen och många invånare hade massakrerats.
Vinterkrig
Efter ett par veckor kom dock två härolder bärandes fyra olikfärgade pilar, blå, gul, svart och röd, vilket symboliserade fiendernas fyra element. Månkejsardömet hade gått till motattack! Molnskepp hade siktats. Allmän mobilisering var kommenderad, och äventyrarna anslöt till Blackspears trupper i Runegate där armén först samlades. När det var dags marscherade de ut för att försvara vadstället i norr vid Tvåsystrar, en by i två delar som låg på varsin sida om floden. Kallyr Stjärnbryn skulle å sin sida hålla vadet vid Svårvad längre österut. Till äventyrarnas förtret fick de dela på uppgiften med Malani-stammen, deras rivaler. Det gick rykten om att Malani tänkte anfalla Colymar för att få fördelar när kejsardömet återtog kontrollen, men inget av detta hände. Derdil, Dangik och Udo anmälde sig som frivilliga att ta sig över floden och speja efter fiender. Det gick inte så bra, både Derdil och Dangik föll av sina riddjur och höll på att drunkna. Till slut kom de över, spejade runt ett tag men såg inget och återvände. Senare fick de veta att Månkejsardömet attackerat Stjärnbryns positioner vid Svårvad. Under natten lystes natten upp av något som såg ut som fallande meteoriter långt bort i öster. Derdil iakttog att de tycktes komma från Orlanths stjärnbild. De slog ner någonstans därborta och stora ljussken flammade upp. Nästa morgon kom nyheten att Stjärnbryn vunnit. Stort firande utbröt. Längs floden började nu kroppar komma flytande i hundratal, tarshiter såväl som sartariter. Många av kejsardömets soldater hade brännskador medan sartariterna hade fruktansvärda sår. Det gällde att inte låta liken flyta ut i Upland Marsh, som var känt för att ge upphov till odöda, så man kämpade för att samla in dem och bränna dem. Senare återvände äventyrarna till Klarvin och deltog i ännu en segerfest, där de blev inbjudna till självaste Svartspjuts bankett, vilket var en stor ära.
Den heliga hjorden
Drottningen bad dem nu att hjälpa med ett annat problem. Klan Varmandi i norr vaktade en hjord med helig boskap, som attackerats av monster, och de behövde hjälp. Kunde äventyrarna åta sig att resa dit? Självklart. Nästa dag gav de sig av i sällskap med en ung herde, Heortal, som berättade att hjorden attackerats av Sakas, en sorts jättekatter med långa klor.
Uppdraget att ta hand om Sakkar-problemet var inte så mycket ett erbjudande som en order. Inte för att man måste lyda drottning Leika Svartspjuts order, men hon hade ju rätt. De var en grupp som visat sig kompetenta, och de här monsterna var ju tydligen mer än vad en grupp ordinära herdar klarade av.
Efter lunch återvände de genom Nymiedalen till Äppelby för en övernattning innan vidare färd till Colymarstammens heliga boskaps betesmarker. Det var början av vintern (Fruktbarhetsveckan i Mörka säsongen) och på toppen av Stjärneldsåsarna låg det snö. Det var fruktansvärt obehagligt att ha metallrustning på sig någon längre stund. Heortarl, som kallades Tarl, var sexton år gammal och uppenbarligen imponerad av äventyrarnas bedrifter och erfarenheter. Det var tydligt att den unge herden drömde om ett äventyrligt liv.
På morgonen gav sig Derdil, Lordin och Gar iväg. Resten av gruppen skulle följa dagen efter. De följde Svanfloden till Hiordingklanens Svanby där det fanns ett vad. De hälsade, och tittade storögt på kvinnornas dräkter av svanfjädrar. Över vadet svängde de åter österut mot Varmandiklanens Ekeby. Efter lunch där gav de sig av in mellan Gejaykullarna. Det innebar att de närmade er gränsen mot Malanistammen, närmare bestämt Orlevingklanen.
Lordin berättade om Tarkalors torn längre västerut. Det byggdes av Sartarkungen Tarkalor Trolldödaren för mer än femtio år sedan. Det byggdes i gränsområdet mellan Colymar- och Malanistammarna för att underlätta fred mellan dem. Under ockupationen har det inte använts.
Varmandiherdarna
Lagom tills mörkret närmade sig nådde de hjorden. Den bestod av ungefär etthundra kolsvarta kor. De fem herdarna hade slagit läger i en av de många låga husruiner som finns på många platser här. Den som steg fram för att hälsa var Vargast, som ju Derdil kände eftersom Vargast är kär i Derdils lillasyster Eonislara. De andra fyra var Jareena, Varlanth, Hengall och Cara. De var alla Orlanthinitierade Varmandiherdar. Vargast som var 25 år gammal var den äldsta bland de närvarande. De bjöd på flatbröd, ost och torkat kött. Vargast bjöd på utspätt vin.
Under kvällen pratades det om monsterna och äventyrarna lärde att de enorma kattdjuren attackerat vid två tillfällen med ungefär en veckas mellanrum. Eftersom den senaste attacken var för ungefär en vecka sedan var herdarna rädda att det snart var dags igen. De hade sett två sakkars, sabeltandade kattdjur större än korna. Dessutom varnade herdarna för banditer i området. De kom från Orlevingstammen, vilka dessa Varmandiherdar uppenbarligen inte tålde.
På morgonen bad äventyrarna herdarna sakta ner hjorden för att de skulle kunna förbereda ett försvar. Herdarna klagade och sa att hjorden behövde röra på sig för att få bete. Det kompromissades. Gar hittade nyligen gjorda spår efter sakkars, men kunde inte utröna vart de gått.
Under dagen passerade hjorden över gränsen in i Orleving-land, men när äventyrarna påpekade detta nekade herdarna och sade sig inte erkänna sådana anspråk. “Det här är vår mark!” hävdade de.
Kattattack
På eftermiddagen stannade de i en smal dalgång med en iskall bäck där det fanns bete och vatten för djuren. De spred ut sig runt hjorden. Gar och Lordin på småklippor och Derdil på sin bison. Gar satte nästan osten i halsen när det från klippan han var på väg upp på sprang två enorma sakkars ner mot boskapen. De enorma djuren fällde genast var sin ko. Hjorden skenade.
Lordin, uppfylld av lojalitet med Colymarstammen, satte en pil i huvudet på den ena katten som omedelbart kollapsade på marken. Därefter satte han fart mot djuren, till synes utan problem rakt genom den skenande hjorden. Derdil lyckades rida genom den skenande hjorden fram till den andra katten, som med ett fruktansvärt vrål hoppade upp och bet huvudet av bisonoxen. Derdil lyckades landa upprätt. Tillsammans med Gar gick de i närstrid med monstret som var nära att göra processen kort med Gar, men tillsammans lyckades de nedkämpa det.
Gar försökte ge Derdils bisons själ en lugn resa.
Hjorden hade skenat åt flera håll. Vargast och Jareena försökte följa en grupp djur medan Cara gav Hengall första hjälpen. Han hade hamnat i vägen för skenande boskap. Jareena ropade "Hjälp Varlanth och Tarl! De följde hjorden som sprang norrut, mot Ormtegnsdalen - det är Orlevingklanens jordbruksmark!"