Nekromanti Rulla efter, rulla före, rulla alls?

[luddwig]

Att greppa tag i honom får bli en ny handling.

Ja, så skulle jag egentligen göra också.

Att spelarna beskriver utfallet har jag svårt för, tycker att det stör inlevelsen, men det är måhända mest en vanesak.

 

[krank]

Fast om man bara misslyckas är alla de där beskrivningarna meningslösa. Inget av det man beskrev hände.

Jag tycker inte att de är meningslösa bara för att de inte hände i fiktionen. De hände ju i min rollpersons huvud, på samma sätt som saker jag försöker göra ibland är jättetydliga i mitt huvud men sedan inte alls blir som jag tänkt.

Så jag tycker nog att det fortfarande är meningsfullt för upplevelsen för mig som spelare. Det blir en likhet mellan mig och rollpersonen som jag finner väldigt trevlig.

 

[ceruleanfive]

Fast om man bara misslyckas är alla de där beskrivningarna meningslösa. Inget av det man beskrev hände.

​

Jag tycker inte att de är meningslösa bara för att de inte hände i fiktionen. De hände ju i min rollpersons huvud, på samma sätt som saker jag försöker göra ibland är jättetydliga i mitt huvud men sedan inte alls blir som jag tänkt.

Så jag tycker nog att det fortfarande är meningsfullt för upplevelsen för mig som spelare. Det blir en likhet mellan mig och rollpersonen som jag finner väldigt trevlig.

+1 på krank.

De kanske inte manifesterar sig fullständigt i fiktionen, men de är fortfarande ett verktyg för immersion, de förmedlar fortfarande rollpersonens karaktär, de ger fortfarande en tydligare bild av spelarens intention och de ger som sagt fortfarande stoff att bygga vidare fiktion på. Så nej, jag håller verkligen inte med om att de är meningslösa.

 

[Rymdhamster]

Jag tycker inte att de är meningslösa bara för att de inte hände i fiktionen. De hände ju i min rollpersons huvud, på samma sätt som saker jag försöker göra ibland är jättetydliga i mitt huvud men sedan inte alls blir som jag tänkt.

Så jag tycker nog att det fortfarande är meningsfullt för upplevelsen för mig som spelare. Det blir en likhet mellan mig och rollpersonen som jag finner väldigt trevlig.

Förutom att jag håller med krank i att det är så det fungerar i verkligheten också för många (mig inkluderat), så är det ju också en väletablerad "trope" i fiction (framförallt i film) att man först får se händelseutvecklingen så som karaktärna tänker sig att den ska gå till (ofta i tron att det är det som verkligen händer), för att sedan klippa tillbaka till början och se hur något går snett redan i steg 1.

 

[kwarnberg]

Fast om man bara misslyckas är alla de där beskrivningarna meningslösa. Inget av det man beskrev hände.

Beror på. När jag beskriver intention är det alltid var rollpersonen vill göra. Inte vad den gör. Så beskriver jag att rollpersonen har för avsikt att slå någon i magen, och slaget sedan misslyckas, kan jag fortfarande beskriva hur rollpersonen går in för att slå sin motståndare i magen men att motståndaren viker undan i sista sekund så jag snubblar till och far förbi. Men då är det viktigt att beskrivningen inte blir "Det här är vad jag gör" utan mer "Det här är vad jag har för avsikt att göra."

 

[Rickard]

Beror på. När jag beskriver intention är det alltid var rollpersonen vill göra. Inte vad den gör. Så beskriver jag att rollpersonen har för avsikt att slå någon i magen, och slaget sedan misslyckas, kan jag fortfarande beskriva hur rollpersonen går in för att slå sin motståndare i magen men att motståndaren viker undan i sista sekund så jag snubblar till och far förbi. Men då är det viktigt att beskrivningen inte blir "Det här är vad jag gör" utan mer "Det här är vad jag har för avsikt att göra."

Ja, det är så jag gör när jag kommer i grupper där de slår efter beskrivningen. Beskriv (väldigt kort) intention, slå och sedan beskriv. Jag har varit med om strider där en klar majoritet av mina beskrivningar aldrig blev sanna och det kändes mest meningslöst för mig.

När jag är spelledare brukar jag dock normalt aldrig köra med att personen som misslyckas får beskriva, utan det får motståndaren göra.

 

[Stillafors]

Intressant diskussion, och jag tycker att alternativet.
1) Rulla för färdighet, kan ge lite insikt i olika ömma punkter hos SLP
2) En rollspelad övertalning, där spelaren väljer vilka punkter hen vill utnyttja
Fummel kan förstås ge desinformation angående lämpliga punkter...

Verkar intressant, även om jag kanske är mer van att få prata först och rulla sedan för att se hur bra argumenten tog.

Varianten ovan med slag för att styra mängden information till spelaren kan även användas vid "komma på vem som är mördaren", genom att den som slår bra får mer information att utgå ifrån.

 

[RasmusL]

Förutom att jag håller med krank i att det är så det fungerar i verkligheten också för många (mig inkluderat), så är det ju också en väletablerad "trope" i fiction (framförallt i film) att man först får se händelseutvecklingen så som karaktärna tänker sig att den ska gå till (ofta i tron att det är det som verkligen händer), för att sedan klippa tillbaka till början och se hur något går snett redan i steg 1.

Det fungera kanske olika för olika personer, men det är verkligen assvårt att faktiskt planera något över huvud taget i en fight, vare sig det är i boxningsringen eller bofferfighten. Att försöka coacha en fighter i något mer avancerat än "mer low kicks!" eller "slå en cross när den tar ett steg framåt!" är nära på omöjligt . Hjälper det inlevelse så är det ju awesome, realismen i det är jag skeptisk till. Slagsmål är mer instinktuell improv-dans än det är matte och logik.

I en diskussion eller långsammare problemlösning kan jag se det, inte när det handlar om millisekunder i betänketid.

 

[krank]

I en diskussion eller långsammare problemlösning kan jag se det, inte när det handlar om millisekunder i betänketid.

Jag får erkänna att jag framför allt tänkte på icke-stridsgrejer när jag skrev det jag skrev, kanske för att jag brukar undvika strid i rollspel när jag kan.

I mina ytterst begränsade erfarenheter av att slåss* så upplevde jag att jag kanske inte kunde göra speciellt komplexa planer, men att jag ändå hade en idé om vad jag ville uppnå med åtminstone delar av mitt vevande. Även om det ibland bara var "komma därifrån" eller "slå i ansiktet" eller "få in boffersvärdet typ snett nedifrån". Det var inte så mycket planerande som det var intention delvis innan, delvis samtidigt som utförande. Och det är nog det jag sett mina handlingsdeklarationer som i rollspelsstrid också, generellt.

Om man tänker ur "realism"-synvinkel tror jag alltså egentligen att "jag slår han i huvet med min yxa" eller "jag anfaller med mitt svärd" är närmare än "jag svingar mig i ljuskronan, gör en dubbelvolt, landar bakom honom, fintar bort hans svärd och sätter dolken mot hans strupe" =)

(Coachning vet jag inte riktigt hur det kom in i diskussionen, däremot…)



* Ett par gånger då jag försökte undvika stryk av mina mobbare (som faktiskt rätt sällan blev fysiska), ett par år låg-bältad Ju-Jutsu och en period då jag och mina vänner fajtades med boffervapen som hobby

 

[RasmusL]

Coaching: Det är enda realistiska tillfället jag kunde komma på där det faktiskt sker planering i en fight. Coachens uppgift är att analysera och planera, just för att fightern nästan aldrig klarar att göra det samtidigt som den slåss, även på hög nivå.

Jag gillar fitm, just för att det passar hur jag upplever det i verkligheten. "Jag försöker finta och attackera" kan vara intentionen men vad som faktiskt händer är helt beroende av hur min motståndare reagerar. Kanske hinner den före med sin jabb, kanske kontrar den, kanske träffar jag med det som bara skulle vara en fint, kanske krockar vi, hur som helst blir det extremt sällan så att min intention lyckas även om resultatet blir att jag får in min träff.

 

[entomophobiac]

Rulla efter

Det här är nog det vanligaste i de flesta regelsystem, eftersom behovet av slaget inte alltid är uppenbart. Går liksom inte att förhandla innan någon vet att det är en förhandling, eller hota någon som inte visat sig svår att prata med.

I praktiken är det nog den överlägset vanligaste varianten i mina spelsessioner.

Rulla före

Har inte provat detta i så stor utsträckning. Mitt problem med grundtanken här är att det skulle sabba min närvaro i scenen. Om du rullar efter så brukar det du rullar efter vara en situation som gör den sociala konflikten mer eller mindre uppenbar och då är det det du slår för. Men om du slår tärningarna först, vad vet du egentligen om situationen? Representerar slaget i någon mån också att du utforskar den sociala situationen och därmed kanske helt undviker konflikt?

Rulla alls?

Lamentations of the Flame Princess attityd här är ju att du som spelare är kass om du inte kan snacka dig igenom saker på egen hand. Och är du kass så ska det svida. Jag kan lite uppskatta den inställningen med rätt grupp, men så fort det är någon spelare som är mer eller mindre social och/eller vältalig än någon annan så uppstår en obalans. Särskilt om den mindre sociala/vältaliga spelaren spelar en rollperson som förväntas ha dessa egenskaper. Det straffar folk för att vara tystlåtna och är därför inte för alla. Men med rätt grupp, vid rätt tillfälle, kan det vara riktigt roligt.


Jag experimenterar mycket, så två kampanjer är inte nödvändigtvis hanterade likadant. Har försökt både att spela med utförligare regler för social konflikt (exempelvis Song of Ice and Fire) och utan regler för det. I kampanjen jag preppar nu kommer jag definitivt låta spelare rulla för det, men jag kommer försöka etablera vilka konflikter som alls går att slå för på ett tydligare sätt.

 

[krank]

Jag gillar fitm, just för att det passar hur jag upplever det i verkligheten. "Jag försöker finta och attackera" kan vara intentionen men vad som faktiskt händer är helt beroende av hur min motståndare reagerar. Kanske hinner den före med sin jabb, kanske kontrar den, kanske träffar jag med det som bara skulle vara en fint, kanske krockar vi, hur som helst blir det extremt sällan så att min intention lyckas även om resultatet blir att jag får in min träff.

Fast jag har svårt att se vad som skiljer det från hur det sett ut kring de flesta spelbord jag någonsin suttit vid.

Steg 1: Jag beskriver vad jag försöker göra – min intention.
Steg 2: Jag rullar (eller SL rullar, eller vad nu systemet säger)
Steg 3: SL beskriver, eventuellt utifrån systemets input, hur utfallet blev. Ibland blir det som min intention, men absolut inte alltid.

Ibland är steg 1 och 3 korta – "jag anfaller" – "Du träffar och gör skada" / "Du missar" – men jag har alltid extremt svårt att se skillnaden mellan fitm och "hur det typ alltid funkat i tradspel alla gånger jag spelat det".

Det är möjligt att fitm helt enkelt är hur jag och typ alla traddare jag mött spelat.


Och jag förstår fortfarande inte hur coachning/planering kom med in i bilden, riktigt.

 

[RasmusL]

Jag är helt okej med att du inte förstår

 

[Rymdhamster]

Det fungera kanske olika för olika personer, men det är verkligen assvårt att faktiskt planera något över huvud taget i en fight, vare sig det är i boxningsringen eller bofferfighten. Att försöka coacha en fighter i något mer avancerat än "mer low kicks!" eller "slå en cross när den tar ett steg framåt!" är nära på omöjligt . Hjälper det inlevelse så är det ju awesome, realismen i det är jag skeptisk till. Slagsmål är mer instinktuell improv-dans än det är matte och logik.

I en diskussion eller långsammare problemlösning kan jag se det, inte när det handlar om millisekunder i betänketid.

Jag har ingen aning om vad coaching har med vad jag skrev om att göra. Sen ser jag ingen anledning till att man måste applicera en och samma filosofi på varenda situation i rollspel.

Det är som hela den där "betyder ett misslyckat tärningsslag att rollpersonen klantade sig, eller att något oförutsett hände som sabbade allting"-diskussionen igen; man måste inte bestämma sig för en av dem och sen hålla sig till det. Man kan växla fram och tillbaka som det passar situationen.

 

[ceruleanfive]

Coaching: Det är enda realistiska tillfället jag kunde komma på där det faktiskt sker planering i en fight. Coachens uppgift är att analysera och planera, just för att fightern nästan aldrig klarar att göra det samtidigt som den slåss, även på hög nivå.

Jag gillar fitm, just för att det passar hur jag upplever det i verkligheten. "Jag försöker finta och attackera" kan vara intentionen men vad som faktiskt händer är helt beroende av hur min motståndare reagerar. Kanske hinner den före med sin jabb, kanske kontrar den, kanske träffar jag med det som bara skulle vara en fint, kanske krockar vi, hur som helst blir det extremt sällan så att min intention lyckas även om resultatet blir att jag får in min träff.

Jag håller inte alls med. Jag planerar ganska mycket när jag slåss: testar saker för att få reaktioner, läser av reaktionen och gillrar fällor, etcetera. Jag vet oftast vad jag vill försöka göra – även om det inte alltid blir så. Sen är ju givetvis mycket som är grundat i känsla också.

Men jag får aldrig bestämma i efterhand vad det är jag har gjort. Själva grejen med FitM är ju att man får göra ett val efter att man vet huruvida det kommer att gå bra eller dåligt.

Så jag kan i ärlighetens namn inte greppa hur FitM skulle kunna vara i linje med verklighetsupplevelsen. Jag kan däremot se att man kan tycka att det blir smidigare och/eller intressantare att rollspela med FitM. Men upplever du det så upplever du ju det så!

 

[RasmusL]

Jag har ingen aning om vad coaching har med vad jag skrev om att göra.

Det är en situation där planering är realistisk och ofta förekommande i fullkontaktstrid. Och det är närmast omöjligt att planera mer än ett steg.

Sen ser jag ingen anledning till att man måste applicera en och samma filosofi på varenda situation i rollspel.

Det är som hela den där "betyder ett misslyckat tärningsslag att rollpersonen klantade sig, eller att något oförutsett hände som sabbade allting"-diskussionen igen; man måste inte bestämma sig för en av dem och sen hålla sig till det. Man kan växla fram och tillbaka som det passar situationen.

Jag har ingen aning om vilken halmgubbe du argumenterar mot nu, det är ingen som sagt något annat än det du säger. Det verkar ju heldumt att alltid applicera samma filosofi på varenda situation, var tänker du att det skulle vara tillämpligt?

 

[RasmusL]

Jag håller inte alls med. Jag planerar ganska mycket när jag slåss: testar saker för att få reaktioner, läser av reaktionen och gillrar fällor, etcetera. Jag vet oftast vad jag vill försöka göra – även om det inte alltid blir så. Sen är ju givetvis mycket som är grundat i känsla också.

Men jag får aldrig bestämma i efterhand vad det är jag har gjort. Själva grejen med FitM är ju att man får göra ett val efter att man vet huruvida det kommer att gå bra eller dåligt.

Så jag kan i ärlighetens namn inte greppa hur FitM skulle kunna vara i linje med verklighetsupplevelsen. Jag kan däremot se att man kan tycka att det blir smidigare och/eller intressantare att rollspela med FitM. Men upplever du det så upplever du ju det så!

Så upplever jag det Jag kan ge mig in i en slagväxling med en intention men det är aldrig så det blir och även om första slaget/sparken/knäet är planerat och även om varje följande grej som händer självklart är resultat av medvetna handlingar så blir det en härlig syntes i kollision med motståndarens intention, och jag hinner ofta ändra mig sjutton gånger innan det faktiskt smäller

Jag upplever att det enda sättet jag kan beskriva en slagväxling är i korta stycken i efterhand. Utgår jag från min intention blir det ofta bara en massa "Jag tänkte göra a, b, c och sen x men efter a gjorde motståndaren y och då fick jag istället göra z som resulterade i m, n och u"

 

[Rymdhamster]

Det är en situation där planering är realistisk och ofta förekommande i fullkontaktstrid. Och det är närmast omöjligt att planera mer än ett steg.

Och jag ser fortfarande inte vad det har med vad jag skrev att göra. Du pratar om något som skulle hända samtidigt, medan jag pratar om något som skulle hända i förväg.

Du verkar prata om boxningsmatcherna i Rocky, jag pratar om den i Sherlock Holmes.

Jag har ingen aning om vilken halmgubbe du argumenterar mot nu, det är ingen som sagt något annat än det du säger. Det verkar ju heldumt att alltid applicera samma filosofi på varenda situation, var tänker du att det skulle vara tillämpligt?

Den halmgubben som du just viftar med =D

Jag pratar om planering kontra utförande i största allmänhet och du kommer och pekar ut en specifik situation där det inte fungerar. Så jag kände att det fanns en poäng att påpeka att jag inte ser någon poäng med att applicera det här tänket blint i alla situationer.

 

[RasmusL]

Och jag ser fortfarande inte vad det har med vad jag skrev att göra. Du pratar om något som skulle hända samtidigt, medan jag pratar om något som skulle hända i förväg.

Du verkar prata om boxningsmatcherna i Rocky, jag pratar om den i Sherlock Holmes.



Den halmgubben som du just viftar med =D

Jag pratar om planering kontra utförande i största allmänhet och du kommer och pekar ut en specifik situation där det inte fungerar. Så jag kände att det fanns en poäng att påpeka att jag inte ser någon poäng med att applicera det här tänket blint i alla situationer.

Sherlock planerar väl i samma läge som Rocky? Det är bara att den typen av Sherlock-planering är totalt orealistisk i sina många moment Rocky planerar på samma sätt men med kortare horisont.

 

[RasmusL]

Den halmgubben som du just viftar med =D

Jag pratar om planering kontra utförande i största allmänhet och du kommer och pekar ut en specifik situation där det inte fungerar. Så jag kände att det fanns en poäng att påpeka att jag inte ser någon poäng med att applicera det här tänket blint i alla situationer.

Jaha, du läste bara inte mitt inlägg utan hittade på istället!