Spelaren: jag tar ett steg ut i korridoren och anfaller skelettet som står där.
SL: Tyvärr - det är en annan zon så du får lägga hela din runda på att ta dig dit och du kan anfalla nästa gång.
Logiken med zoner är att "du är någonstans i kryptan" inte "precis vid dörren". Men det är väldigt svårt att acceptera för många spelare, har jag märkt.
Jag tycker ju att mått och rutnät också i någon mån "förcerar en spelstil". De förutsätter att man måttsätter och i princip kör med taktiska kartor.
Sedan kan ju zoner fungera på olika sätt. Säg till exempel att vi har ett system där du får göra en förflyttning mellan zoner och anfalla i mål-zonen samma stridsrunda – men att du får ett avdrag, eller hamnar sist i initiativet.
Vid exakt måttsättning får man ju motsvarande problem – "nej, du kan bara gå exakt fyra meter, monstret är sex meter bort". Det blir en exakthet som helt enkelt inte stämmer med hur saker och ting faktiskt fungerar i något slags verklighet.
Så snart man säger exakt hur lång en stridsrunda är och börjar räkna meter så har man tillfört en taktisk dimension, och det påverkar spelstilen – och skapar sina egna begränsningar och kluriga/frustrerande edge cases.
EDIT: Därmed inte sagt att zoner nödvändigtvis är bäst för just DoD. Jag struntar ju i DoD, jag är inte målgruppen. Trådstarten specar inte spel, och tråden ligger i det allmänna rollspelsforumet.