Rymdhamster läser Sagan om Ringen [Spoilers]

[Rymdhamster]

Så... jag gillar inte sagan om ringen. Men jag gillar fantasy, och jag helt med på att sagan om ringen haft väldigt mycket inflytande över genren. Och på det stora hela tycker jag väldigt mycket om det inflytandet, och jag tycker mycket om den approach Tolkien hade till sitt världsbyggande. Så jag bestämde för en tid sedan att jag ska ge böckerna ett försök till. En tredje genomläsning för att antingen bryta eller för evigt cementera min avsky. Och jag tror den tiden har kommit.

Och varför inte passa på att gnälla om det allt eftersom här på forumet? Så ni kommer få följa mig kapitel för kapitel när jag tar mig igenom det här härket för tredje, och potentiellt sista gången! =D

Några regler för tråden:

1. Det finns inga spoilers
Jag har redan läs böckerna två gånger innan, och jag har överhuvud taget ingen önskan om att plåga mig själv med Silmarilion eller allt annat jox* han och andra skrivit. Så känn er fria ta upp saker från kommande kapitel och andra böcker! 100% okej i den här tråden.

2. Det är bara min åsikt som är relevant
Ni får jättegärna försöka övertyga mig om varför saker egentligen är bra genom sakliga argument och exempel från boken. Men kommentarer Kommentarer i stil med "Men JAG tycker faktiskt böckerna är jättebra, och om du inte håller med så är du dum i huvet" är värdelösa och undanbedes.

3. Vi skipar alla rasistvinklingar den här gången
Det finns definitivt en diskussion att ha där (och inte bara när det kommer till orcher) men det är inte en diskussion för den här tråden (och kanske inte det här forumet). Mest för att då kommer tråden antagligen bli låst innan jag ens hunnit halvägs genom bok 1 =D.

4. Målet är att gilla boken, inte såga den
Det här är en regel mest för mig själv, och det är att trots min något beska inledning gör jag inte det här för att klaga på boken. Det är inte meningen att det här ska vara en hat-tråd. Min förhoppning är att jag under det här läsandet ska komma till nya insikter som får mig att uppskatta det här böckerna. Sen får vi se hur det går. om ni kan hjälpa mig komma till de insikterna så är ni varmt välkomna!

 

[Bifur]

Kul. Du vet nog redan vad jag tycker så det ska bli roligt att följa din väg till frälsning! Eller fördömelse ! Vilken översättning? Eller originalspråk?

 

[Khan]

Wohoo!

 

[Rymdhamster]

Vilken översättning? Eller originalspråk?

Ah, det var ju en väldigt relevant fråga!

Jag kommer läsa en version som är "Harper Collins e-books" som är på engelska. Jag är väldigt bekvämt med att läsa på engelska, och Tolkien ska få stå och falla på egna meriter =)

Valet av ebok istället för pappersbok är av praktiska skäl. Det är mycket lättare för mig att ha min surfplatta nära till hands =)

 

[Rymdhamster]

Så... min tanke är egentligen att jag ska läsa ett kapitel, och sen skriva om det. Men då det tog mig ett litet tag att komma på att jag kanske skulle dokumentera det här på forumet så har jag redan betet av några kapitel:

Prologue - Concerning hobbits, and other matters
Okej, här föll vi nästan på startlinjen. Så till den grad att jag bestämde mig för att helt enkelt hoppa över kapitlet efter de första sidorna. Jag vet redan mycket väl vad hobbitar är, så jag vägrar läsa 21 sidor om dem. Och även om jag tycker att allt det här borde sammanfattats mer till kanske fyra eller fem sidor, så förstår jag idag varför det här kapitlet ens finns med (förutom då att _ingen_ visste något om hobbitar vid tidpunkten när Tolkien skrev det här). Mer om det i slutet av inlägget!

Book 1, Chapter 1 - A long-Expected Party
Första kapitlet handlar om Bilbos festförberedelser, den faktiska festen, och hans försvinnande. Och jag kan säga att upplevelsen av att läsa det här kapitlet var väldigt överraskande; jag gillade det! Jättemycket!

Jag kan tycka att det här är en mycket bättre introduktion av hobbitar än vad prologen var. För i det här kapitlet blandas de rena förklaringarna av vad hobbitar gör med att vi faktiskt får se hobbitar och hur de beter sig; show don't tell. Och en sak som inte alls framkommer i filmerna lika bra är hur otroligt välplanerad och genomtänkt hela tillställning är från Bilbos sida. Att de egentligen inte alls är "laid back" som de kanske ofta framställs, utan att de egentligen är väldigt seriösa och arbetssamma. Bara att det de är seriösa om är fest och god leverne.

Man får också en ganska nyanserad bild av hobbitar i det här kapitlet. Visst; alla hobbitar tycker om god mat och dryck. Men vi får också se att en del hobbitar är gladlynta, andra buttra, en del är småsinta medan andra är storsinta. Det här kapitlet gör väldigt mycket för att få hobbitar att kännas som ett verkligt folkslag, och en faktisk kultur.

Det här kapitlet är också ett väldigt trevligt avsked av en kär karaktär! Till skillnad från sagon om ringen har jag alltid varit väldigt förtjust i boken "Bilbo". Jag har läst den många gånger, och för mig personligen reflekterar den vad jag vill att fantasy ska vara mycket mer än sagan om ringen gör (Ut och jaga en drake, snarare än att rädda världen). Så Bilbo betyder mycket för mig, och att han faktiskt får ett ordentligt avsked och får lämna över facklan till en ny huvudperson betyder mycket för mig.

Jag gillar även att det dyker upp flera dvärgar i det här kapitlet. Även om de inte nämns vid namn eller får mycket mer än ett par lösrykta meningar ägnade åt sig.

Book 1, Chapter 2 - The Shadow of the past
Här börjar vi komma till vad jag nu börjar tänka på som den faktiska prologen. Vi introduceras till vad ringen egentligen är, vad det faktiska hotet här, och vad de här böckerna egentligen kommer handla om.

Det som slår mig här är hur fel min gamla tänkta bild av Gandalf är, och hur passande Ian McKellans tolkning av honom är. Jag har alltid tänkt mig honom som mycket mer samlad och orubblig. Jag gissar att den bilden kommer från den gamla rotoscopade filmen (som jag älskar, inget ont ord om den i den här tråden!), men här presenteras han mer som en muttrande och en smula självgod gubbe. Vilket jag egentligen gillar. Här känns han mer som en karaktär som faktisk kan göra misstag och fatta dåliga beslut då och då.

Slutsatser
Så... ordet "lakonisk" användes i en annan tråd för att beskriva Tolkiens språk, vilket fick mig att resa lite ragg. Men det fick mig att lite slumpmässigt slå upp en av böckerna för se om det fanns några exmepel på det. Och emedan jag inte tycker att "lakonisk" och "Tolkien" har i samma mening att göra (om inte den meningen är något istil med att "ordet lakonisk och Tolkien har inte i samma mening att göra), så slogs jag av att även ifall Tolkien är en ordbajsare utan dess like (använd aldrig ett ord om du kan klämma in tre eller fyra) så har han samtidigt en viss poetisk rytm i det han skriver. Nästan som att allt är skrivet på ett slags versmått. Och det var lite det som fick mig att känna att det kanske var dags för den här tredje, och kanske sista omläsningen.

Och det har i vart fall stämt för de här två första kapitlen (prologen räknas inte). Ja, de är mycket längre än vad de hade behövt vara. Men det finns en slags posei där trots allt, i synnerhet i kapitel 1, som ändå gör det ganska mysigt att läsa. Men det är också en anledning till att jag valde att köra det här upplägget på min läsning. Jag tror jag kommer behöva fokusera på att ta mig igenom ett kapitel i taget och ta mig tiden att mig igenom dem, vilket inte är hur jag är van att läsa böcker. Men det är i vart fall en fördel att jag redan är bekant med handlingen. Det borde inte vara några problem för mig att hänga med, även om det kanske går en vecka eller två mellan kapitlen.

Och ja, jag skrev att jag skulle skriva mer om varför jag förstår poängen med prologen. Dels som jag skrev får man påminna sig om att när Tolkien skrev prologen så var det ingen som visste något om hobbitar. Men jag vet ju också vad som kommer att komma. Ju mer vi vet om hobbitar och om fylke, ju mer insatta vi är (och ju mer tid vi investerat i att läsa om dem), dessto mer står på spel när vi får reda att Sauron kan komma att vända blicken mot dem. Och dessto större effekt i slutet av den här historien, när vi får se vad Sauroman tagit sig för där.

Det sagt är prologen i mitt tycke ett ypperligt exempel på hur man får folk att inte läsa en bok. Men det är väl därför det är just en prolog och inte kapitel 1 =)

Men just nu känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om att det kanske inte kommer vara så plågsamt som först trodde att ta mig igenom den här röran en gång till =D

 

[God45]

Biten med Tom Bombadil och skogen han är i är snubbelstenen för många. Den biten är inte kopplad till något och är inte viktig så tycker du den är jobbig hoppa till att de går vidare. Tom har en annan ton än något annat i boken och många stör sig på hans kapitel som gillar resten och vise versa. Men som sakt, går att skippa

 

[erikt]

Prologen är ganska torr och seg, det tror jag många håller med om. I det avseendet har den mer gemensamt med appendixen än själva huvudtexten i boken.
Dessutom innehåller prologen ganska rejäla spoilers för hur det hela slutar - men det begriper man inte första gången man läser den (inte ens om man faktiskt läser hela prologen.)

Vad gäller "lakonisk" så bör du vid något tillfälle göra en sida-vid-sida jämförelse mellan Tolkiens eget språk och Ohlmarks översättning.

Dessutom, även om de flesta som läser böckerna får ganska tydliga bilder för sig om hur folk och platser i böckerna ser ut, så är det ofta förvånansvärt få detaljer i beskrivningarna av dem i själva texten. Till exempel så vet vi ju att Legolas är en alv, och Gimli en dvärg - men utöver detta så är det nästintill obefintliga beskrivningar av hur de ser ut.

 

[Rymdhamster]

Vad gäller "lakonisk" så bör du vid något tillfälle göra en sida-vid-sida jämförelse mellan Tolkiens eget språk och Ohlmarks översättning.

Kilimanjaro blir inte till ett gruskorn bara för att Everest existerar.

I övrigt är jag fullkomligt ointresserad av en sån jämförelse för närvarande. Om den här genomläsningen på något sätt får mig att bli förälskad i sagan om ringen, och acceptera Tolkien som min herre och frälsare kanske...

 

[afUttermark]

Tom Bombdill is da shit. Åh varför är det så lite skrivit om honom han är ju bäst.

 

[Rymdhamster]

Tom Bombdill is da shit. Åh varför är det så lite skrivit om honom han är ju bäst.

Vi får se om fem kapitel =)

 

[Franz]

Jag tror att någon annan redan skrivit det jag tänker skriva fast i en annan tråd någonstans. Men here goes: Jag tycker att det är awesome hur Tolkien anpassar tempot och språket allteftersom berättelsen blir mer episk. I början är det lite segt och sävligt så som livet kan vara och allt berättas i en liten småtrevlig sagoton. Vi får till och med ta del av en random räls tankar i ett kapitel. Sen allteftersom att det episka blir mer påtagligt, när vi går över från hobbitskt landsbygdsliv till bombastiska fältslag anpassas språket och tempot till detta. Som sagt, tror någon redan påpekat detta någonstans, men det kan tålas att sägas igen

 

[Rymdhamster]

Book 1, Chapter 3 - Three is company
När Frodo slutligen får tummen ur och ger sig av på sin resa.

Det här är ett ganska intressant kapitel, för nu börjar jag se det där anpassandet av tempot som Franz pratar om. Det börjar med att Frodo och Gandalf pratar om att det kanske är dags att Frodo faktiskt börjar bege sig, och det är lite mer korthuggna meningar, rappare dialog. Den biten är riktigt bra! Om alla böckerna var skrivna i uteslutande den här stilen hade jag antagligen älskat sagan om ringen redan=D. Sen växlar det till det mer långdragna tempot när de faktiskt kommit iväg och stressen släpper. För att sedan växla lite fram och tillbaka.

Problemet är att jag tycker det är rätt taffligt gjort. Tolkien tappar bort sig själv och när han går tillbaka till det långdragna tempot och tappar delvis bort den poetiska rytmen, så det blir stundom bara ordbajseri av det. Det är även väldigt tydligt att Tolkien har en väldigt exakt bild av hur byn med omgivningar ser ut, för han beskriver deras väg väldigt detaljerat. Jag tycker det är intressant, eftersom någon förklarade just miljöbeskrivningarna utifrån Tolkiens tid som soldat under första världskriget. Och jag kan absolut se de dragen. Sättet vägen ut ur byn beskrivs känns väldigt mycket som en soldat som beskriver vilken väg de rykt fram via (inbillar jag mig, då jag själv aldrig hållt på med sånt).

Men jag kan tänka mig att det här kapitlet är en tröskel många snavar på när de försöker läsa de här böckerna. De har kämpat sig igenom två rätt långsamma kapitel, sen blir det äntligen lite fart på saker och ting och handlingen drar igång och sen drar man rätt in i en tegelvägg av ordbajseri igen =D

Annars får vi här möta ringvålnader för första gången, och jag gillar introduktionen! De känns mindre som "monster" och mer som "agenter" på något sätt, vilket jag gillar. Men de får ändå vara riktigt creepy. I övrigt påminner vi oss om regel nummer 3 och går vidare.

Vi får också möta alver för första gången i den här boken, och nog gillar jag dem alltid! Jag hade fått för mig att de var mycket mer "seriösa" i den här boken, än de var i Bilbo (där vi får möta dem hängades från trädgrenar och sjunga lustiga sånger om dvärgarna), men jag är glad att se att de är rätt muntra och skojfriska även här! Förvisso med ett visst underliggande alvar, men det passar å andra sidan rätt bra med tanke på att det verkar överlag vara mörka moln på horisonten.

Men min favoritbit i det här kapitlet är när en räv dyker upp och sniffar på hoberna, och vi för ett kort insikt i rävens tankar. Mest för att det är så jag tycker man ska hantera djur i fantasy. Så många SL:ar vill ha problem med rollpersoner som kan prata med djur, att de känner ett behov av att "dumma ner" djuren ha dem bara fokusera på sånt som djur gör i normala fall: mat och sex, strid eller flykt. Skittråkigt! Låt djuren ha ett komplext inre tankeliv! Inspireras av den här räven!

Nå... så långt är jag fortfarande beredd att läsa vidare. Men jag märker att jag måste vara på min vakt. Det där tempobytet som somliga tydligen försöker hylla är för mig ett minfält, för de rappare styckena får mig att falla in i mitt vanliga sätt att läsa böcker. Och när han sen går tillbaka till ordbajsandet är det som att åka skridskor och nån slänger ut en hink med grus framför en.

 

[Bifur]

och vi får ett kort insikt i rävens tankar

Intressant att du lyfter den. Hörde nyligen på Tolkienpodden #44 där de noterade att detta är en av det enda exemplet av "Bilbo-stilen" med medvetna djur. Det kommer inte tillbaka. Jag tycker det räven är kul och träffande i men det är också apart.

 

[God45]

Intressant att du lyfter den. Hörde nyligen på Tolkienpodden #44 där de noterade att detta är en av det enda exemplet av "Bilbo-stilen" med medvetna djur. Det kommer inte tillbaka. Jag tycker det räven är kul och träffande i men det är också apart.

 

[Rymdhamster]

Det kommer inte tillbaka. Jag tycker det räven är kul och träffande i men det är också apart.

Jag gillar det nog ännu mer just för att det inte kommer tillbaka. Jag tycker alltid det finns plats för ett big lipped aligator moment eller två =)

Men jag kan också tycka att det tjänar ett par syften även om det inte görs någon stor grej av det igen: det visar att till och med djuren vet att det är märkliga tider på gång. Att makter som är i rörelse är kataklysmiska.

Men är det inte också relevant senare när Legolas ser en flock crebain? Jag förutsätter helt sonika att en sån scen finns i boken också, och inte bara i filmen. Här får vi etablerat att djur faktiskt verkar vara kompetenta nog att vara vettiga spioner.

(Och i mitt stilla sinne föreställer jag mig också att det är så alverna alltid vet så mycket om folk)

 

[Bifur]

Jag gillar det nog ännu mer just för att det inte kommer tillbaka. Jag tycker alltid det finns plats för ett big lipped aligator moment eller två =)

Men jag kan också tycka att det tjänar ett par syften även om det inte görs någon stor grej av det igen: det visar att till och med djuren vet att det är märkliga tider på gång. Att makter som är i rörelse är kataklysmiska.

Men är det inte också relevant senare när Legolas ser en flock crebain? Jag förutsätter helt sonika att en sån scen finns i boken också, och inte bara i filmen. Här får vi etablerat att djur faktiskt verkar vara kompetenta nog att vara vettiga spioner.

(Och i mitt stilla sinne föreställer jag mig också att det är så alverna alltid vet så mycket om folk)

Jo så är det även i boken. Och nej, de intelligenta djuren försvinner inte som koncept (de talande örnarna kommer tillbaka) men räven är den sista som ges ett perspektiv (tror jag). Men "förhöjda" djur är absolut kvar som koncept i världsbygget men deras interaktioner med människorna ges en mer realistisk dräkt. (Jämförelse: vargarna i Bilbo snicksnackar med orkerna, vargarna som anfaller Brödraskapet nära Moria är uppenbart medvetna, styrda av någon vilja, men tysta, mer djuriska.)

 

[Franz]

Tolkien låter ju naturen ha väldigt mycket egen agens i böckerna. Inte bara djur, men även skog, träd, vatten, berg etc. Det är något som jag verkligen gillar!

 

[Rymdhamster]

Book 1, Chapter 4 - A short cut to mushrooms
I vilken våra hjältar fortsätter undvika ringvålnaderna, träffar en bonde, och äter svamp.

Än mer än tidigare slås jag här av kopplingarna till Tolkiens tid som soldat. Beskrivningen av hur de försöker gena genom skogen, och hindras av täta buskage och oväntade åar känns som att de är skrivna av någon som upplevt allt det där själv. En sak jag verkligen gillar är att det som stoppar dem med den där ån är inte att den är omöjlig att ta sig över. Den är bara omöjlig att ta sig över utan att bli blöt och lerig.

Det är en sån grej som ofta stör mig lite i rollspel; spelarna är allt för beredda att utsätta sina stackars rollpersoner för alla möjliga plågor i sin jakt på rikedom där rollpersonerna själva antagligen hade velat ta en annan väg. Å andra sidan förlitar man sig som SL ju ibland på just det beteendet, så jag kanske inte ska kritisera det allt för hårt =D

En sak som blir väldigt uppenbart är just vad erikt poängterade om att Tolkien inte har många beskrivningar av personer. Och när han har dem är de väldigt korta och rudimentära. den svarta ryttaren beskrivs flera gånger som "a black man", och först senare tilläggs att huvan var så djup att det inte gick att se hans ansikte. Oh well... regler nummer 3!

Jag gillar att Pippin i boken inte är en klant. I vart fall inte mer än alla andra hobbitar, inklusive Frodo. Och att Sam kanske är relativt okomplicerad, men på intet sätt korkad. Jag gillar också verkligen att vi får se genom farmare Maggot att hobbitar på intet sätt behöver vara mjäkiga och klena. Maggot är en hård typ som inte låter folk köra med honom. Jag tror att jag kommer justera min generella bild av hobbitar lite efter den här genomläsningen.

Överlag ett väldigt bra kapitel! Det är nästan så jag börjar bli lite positivt inställd till sagan om ringen trots allt. Men jag kommer också ihåg att jag nog inte hade några större problem med första boken. Det var frammåt bok 2 och 3 som jag tenderar att ledsna. Kan hända kommer det motverkas av att jag räknar med att beta av de här böckerna i ett mycket lugnare tempo än jag normalt läser i.

 

[Rymdhamster]

Book 1, Chapter 5 - A conspiracy unmasked
I vilken våra hjältar lägger korten på bordet.

Så igen: jag gillar verkligen att både Pippin, Merry och Sam får vara vettiga personer, snarare än bara lustiga bifigurer. Här får jag faktiskt känslan av att de är folk man _vill_ ta med sig på en farlig resa.

Jag gillar också att Sam en hel historia vid sidan av, även om vi inte får läsa den. Han är chefsspionen som hållt koll på både Gandalf och Frodo, och han har tydligen sitt helt egna palaver med alverna. Jag är mäkta nyfiken på att veta mer om vad som kan ha sagts där.

Nå, i morgon drar jobbet igång igen. Så lär kanske bli något långsamare takt framöver. Eller inte =) Vi får se.

 

[Rymdhamster]

Book 1, Chapter 6 - The old forest
I vilken våra hjältar tar en promenad i skogen och slåss med ett träd.

Så vi får förvisso möta Tom Bombadill redan i det här kapitlet, men jag tror jag skriver om honom först i nästa (Som jag redan läst). Här tänkte jag fokusera på den gamla skogen som vi får möte, och jisses vad jag gillar konceptet (även om det är lite slappt skrivet).

Jag gillar upptakten när Merrin berättar om hur skogen är illsint, hur stigar försvinner och dyker upp, hur skogen "gick till attack" mot byn. Vi har för visso hört en historia redan om träd som rör på sig, men där liksom nu är det väldigt lätt att ta det som amsagor. Klart att skogen växer till sig om man inte håller efter den. Klar stigar som inte används ofta växer igen och försvinner. Hobbitar lever rätt länge, så det känns rimligt att ett par år för dem inte har samma betydelse som för oss. Att den där stigen som fanns fram till nyligen egentligen inte hade använts på ett år eller två. Och även efter att de gett sig in i skogen kan man lätt tolka konstigheterna som att det bara är hobbitarna som är trötta och bakfulla. Fram tills att gamle pilträdet går till attack.

Jag tycker det är skitcoolt att skogen är så gammal att träden blivit medvetna. Och bittra. Och hungriga. Att träden sett sina plantor och sina kusiner huggas ner och brännas gång på gång på gång igen. Hur skogen antagligen tvingats tillbaka allt eftersom byn brett ut sig. Och jag kan dra paralleller till skogsnymfer och annat också, även om det inte är något som nämns här. Men om man tänker sig en DnD-setting skulle jag lätt se hur uråldriga trädnymfer faktiskt lockar folk i graven för att göda trädet.

Och det är coolt att Tom vet hur man kontrollerar träden, och därför går säker.

Hedersomnämnande till häcken som omger Byn också. En tätt, välvuxen häck är en utmärkt pallisad som kan vara nog så svår att ta sig igenom. Bör användas i fler sammanhang!