Book 1, Chapter 12 - Flight to the Ford
I vilken våra hjältar plockar blommor, tar en promenad, och besöker de lokala sevärdheterna.
Så, tydligen har jag haft svårt att finna ro nog att sitta och läsa sen jobbet drog igång igen. Men denna helg lyckades jag kämpa mig igenom det sista kapitlet av den första halvan av den första boken. Inte för att jag tycker kapitlet var dåligt, jag tyckte det var rätt bra. Men fan vad Tolkien maler på. Jag är säker på att en bättre författare hade kunnat skriva det här kapitlet på hälften så många sidor utan att tappa varken känsla eller innehåll. Dialogen är också anmärkningsvärt stolpig på ett sätt jag inte tänkt på tidigare. Jag tror att en del av det kan vara att böckerna ändå är 80 år gamla eller så, men det är inte hela anledningen.
Men mycket jag gillar, och mycket jag tar med mig i mitt rollspelsfilosoferande.
Jag gillar att Vidstige måste ge sig iväg långt för att leta efter en obskyr växt som nästan ingen känner till, och som nästan inte växer någonstans, istället för som i filmerna där hoberna vet exakt vilken växt han letar efter och de springer runt några minuter med facklor och hittar vad de behöver.
Jag tycker också att kapitlet ger en bra bild av hur det kan vara rätt bökigt att leta sig fram i vildmarken om man inte följer välanvända stigar. man försöker gå runt en allt för brant kulle, men det visar sig att den är längre än man trodde och helt plötsligt är man mycket längre norrut än man nånsin tänkte sig. Det är allt för lätt när man tittar på en hexkarta att lura sig sig att de tär lätt att navigera i vildmarken. Man gör bara som man gör i dataspel: riktar blicken mot questmarkern och sen börjar man gå i den riktningen, upp för bergskedjor, tvärs över floder, strafe:ar någon gång ibland för träd. Men alltid rätt på. Det här kapitlet får mig att förstå problemen mycket tydligare. Det hade säkert varit mycket tydligare om jag tillbringat mer tid med att vandra runt i vildmarken IRL, men det gör jag ju inte =) Men jag är säker på att Tolkiens tid som soldat skiner igenom här.
Jag älskar också att de springer på trollen som Bilbo och dvärgarna sprang på. Det får mig verkligen att vilja etablera en spelvärld (en egen eller en färdigköpt) och bara spela kampanjer i den. Låta varje ny kampanj se spåren av förra kampanjen. Låta spelarna se att världen de känner förändras och påverkas av rollpersonernas äventyr.
Hela kapitlet börjar också förändra min syn på slumpmöten under resor och sånt. Jag är en sån som ofta kört med slag för random encounters för varje dags resande, men det har alltid stört mig att det segar ner tempot att hacka sig fram en dag i taget. Jag vet andra som kör ett random encounterslag per resa, möjligen med ökad risk för encounter ju längre resan är. Det har inte heller fallit mig i smaken då jag tycker att det självfallet borde kunna hände mer än en sak på en längre resa.
Det slår mig nu att jag tror ett bättre sätt att köra resor (bättre som i att det skulle passa min smak och önskemål) är att dela upp resan i etapper baserade på terräng och restid, med ett slumpslag per etapp, och eventuellt med planerade händelser mellan varje etapp. Hmm... jag tror jag eventuellt behöver göra en tråd om det där om ingen annan gör det. Men typ "Resor som pointcrawl" kanske.
Oh well, för att återgå till det som faktiskt står i kapitlet. Jag lägger märke till framförallt en sak som påminner mig om tidigare kapitel:
"Drink this!" said Glorfindel to them, pouring for each in turn a little liqour from his silver-studded flask of leather. It was clear as spring water and had no taste, and it did not feel either cool or warm in the mouth; but strength and vigour seemed to flow into all their limbs as they drank it.
För mig bekräftar det här min teori angående episoden hos Tom Bombadill, där hoberna blev berusade av "källvatten"; även där var det någon form av magisk dryck och hela episoden hos Bombadill (och kanske även episoden med kummelgasten) var en knarktripp (med eventuell snedtändning på slutet).
Jag gillar också att ledaren för ringvåldnaderna verkar superbadass meb helt enkelt misslyckas för att han är för arogant för att använda sina krafter på en gång. Han räknar med att morgulkniven och ringens inverkan ska göra jobbet åt honom, och det är först när han blir provocerad som han paralyserar Frodo och krossar hans svärd. Hade han gjort det fem minuter tidigare hade de troligtvis haft ringen och vunnit. Well... kanske =)
Men det är också en bra läxa till rollspel: det är okej att ha brutal övermäktiga fiender, så länge de är för arroganta för att använda sina krafter innan det är försent.
Nåväll, jag tror jag ska försöka sattsa på att läsa ett kapitel i veckan tills vidare. Det faktum att jag verkar ha svårt att sätta mig ner och bara läsa säger mig att jag verkligen behöver ta mig tiden och sätta mig ner och bara läsa =)