Rymdhamster läser Sagan om Ringen [Spoilers]

[Daniel]

När jag läste böckerna som tioåring minns jag att den uppdelade kronologin störde mig ganska mycket, att det kändes trist och "ofilmiskt". Men som "erfaren läsare" i vuxen ålder med annan syn på litteratur som egen konstform kan jag uppskatta greppet, och förstå valet. Det hade varit mycket intressant att se hur diskussionen gick mellan förläggare och författare, när det begav sig. Det kanske också finns dokumenterat nånstans?

Kanske lite off topic, men apropå uppdelad kronologi var det väl inte så många läsare som gillade hur George RR Martin (där namntillägget RR är extra relevant i denna tråd) delade upp (eller snarare pausade) sin berättelse i "A Feast for Crows" och stora delar av "A Dance with Dragons". Merparten av läsarna tycks hellre ha velat följa rollfigurerna med jämnare kronologisk regelbundenhet, istället för att många rollfigurer pausas/utelämnas i tusen+ sidor. Men vi kanske alla är lite "skadade"/influerade av det filmiska linjära/scenklippta i tv- och filmtittande?

 

[Rymdhamster]

Men vi kanske alla är lite "skadade"/influerade av det filmiska linjära/scenklippta i tv- och filmtittande?

Säkerligen. Dock är det för mig främst en tempofråga, fast även där är det så klart väldigt personligt och finns flera sidor (haha) av myntet. Och det sker en viss nervarvning i slutet av del tre när striden är över och det är förhandlingar med Sauron, och saltat fläsk från vaktrummet. Hade det fortsätt varva ner de sista kapitlen i den delen, så hade övergången blivit mindre plötsligt.

Men nu svänger han upp tempot igen i del tre alldeles mot slutet för att avsluta på en cliffhanger. Jag kan sympatisera med att använda cliffhangers, men inte när det kommer dröja minst en halv bok innan vi får någon upplösning av dem. Det hade också kunnat avhjälpas om del fyra sparkat igång med lite mer tempo och action.

Det är som en berg och dal-bana: man vill ha plötsliga nedförsbackar och långsamma uppförsbackar för att bygga upp spänningen, men man vill ha hyfsat mjuka övergångar och inga tvärnittar med efterföljande vänteperioder.

Well... i alla fall är det så jag vill ha mina bergodalbanor. Jag är säker på att det finns delade meningar där också =D

 

[Mekanurg]

Tolkien gör en del återkopplingar under berättelsens gång när han i den ena berättelsespåret hänvisar till händelser som redan skildrats i det andra spåret. Det funkar bra.

 

[Gurgeh]

Sidospåret om hur George RR Martin delade upp sin bok i två delar återfinns numera här:
En bok av GRR Martin blir två | Rollspel.nu

 

[erikt]

Men nu svänger han upp tempot igen i del tre alldeles mot slutet för att avsluta på en cliffhanger. Jag kan sympatisera med att använda cliffhangers, men inte när det kommer dröja minst en halv bok innan vi får någon upplösning av dem. Det hade också kunnat avhjälpas om del fyra sparkat igång med lite mer tempo och action.

Oj oj, du kommer att hata cliffhangern i slutet på del fyra.

 

[Rymdhamster]

Book 4, Chapter 2 - The Passage of the Marshes
I vilken våra hjältar sniffar sumpgas och ser konstiga syner...

Puh, okej, tillbaka i gamla banor. Använd aldrig _ett_ ord om du kan klämma in fem. Vissa meningar är så långa att när jag väl kommit till slutet av dem måste jag gå tillbaka till början för att påminna mig själv vad tusan den handlade om. Tror jag har läst det här kapitlet tre gånger om innan jag kom till slutet. XD

Men det är ju i enlighet med vad jag konstaterade i början av första boken. Del tre var väll helt enkelt en liten belöning för att man stått ut så länge, men nu är det tillbaka till ekorrhjulet som gäller.

Det sagt är spänningen tät! Dynamiken mellan hobbitarna och Golum är top notch, och i det här kapitlet förstår man verkligen varför Fro-Wise faktiskt behöver förlita sig på honom om de ens ska ha en chans att ta sig vidare, även fast det innebär att måste förlita sig på någon som helst vill strypa dem. Well... i alla fall till hälften.

Jag funderar lite på Golum. Det vi läser i boken är ju en återberättelse av händelser från typ Sam och Frodo. Eller en återberättelse av deras återberättelse (Eller en återberättelse av en återberättelse av deras återberättelse...), så jag grunnar på om Gollum är lika bruten som han framställs. Han har ju onekligen anledning att vara det tänker jag, dels på grund av ringens påverkan, men kanske framförallt efter hans fångenskap hos både Sauron och alver.

Det som får mig att grunna är detta: är ett löfte (ens en ed vid ringen), så kraftfullt i den här världen? Jag förstår att någon som Aragon känner sig bundet till löften han avgett, men Gollum har inte dirket framstått som särskilt hedervärd.

Vad säger ni som har läst fler böcker? Finns det fler indikationer på att någons löfte har någon slags magisk makt att binda dem till det?

 

[Franz]

Det som får mig att grunna är detta: är ett löfte (ens en ed vid ringen), så kraftfullt i den här världen? Jag förstår att någon som Aragon känner sig bundet till löften han avgett, men Gollum har inte dirket framstått som särskilt hedervärd.

Det finns ju åtminstone en tendens att edsbrytare straffas i Midgård. Men jag tänker att det är just det faktum att Gollum svär vid Ringen som gör löftet starkt. Ringen är ju en magisk tingest som inte bara gör bäraren osynlig utan även ger bäraren makt över andra. Gillar underkasta sig ringens bärare och Frodo använder Ringen makt över Gollum i egenskap av ringbärare. Det är därför Gollum försöker hitta ett loophole runt sitt löfte senare: "Om vi själva var ringens ägare skulle vi bara behöva tjäna oss själva"

 

[Rymdhamster]

Ringen är ju en magisk tingest som inte bara gör bäraren osynlig utan även ger bäraren makt över andra.

Aaaah, bra poäng! Det är kanske inte så mycket löftet, som att Frodo faktiskt använder en av ringens andra krafter. Kanske helt omedvetet. Det vore helt i linje med ett par halvlängdsmän att faktiskt tro att en ed är en viktig grej när vi egentligen bara får se ett exempel på exakt vad det är som skulle gör ringen så farlig i händerna på även Gandalf och Galadriel.

Good call! Ringen blev just ännu läskigare!

 

[erikt]

Vad säger ni som har läst fler böcker? Finns det fler indikationer på att någons löfte har någon slags magisk makt att binda dem till det?

Ja, löften och eder har stor makt i Midgård. Vissa eder bryter du inte ostraffat. Punkt.
Ett av de bästa exemplen på det kommer du att stöta på senare i berättelsen när Aragorn kräver av sedan länge döda edsbrytare att uppfylla det löfte de bröt för så länge sedan: att kämpa mot Sauron.

Men i det här fallet så är ju även Ringen involverad. Den har rätt stor makt över Gollum.

 

[Rymdhamster]

när Aragorn kräver av sedan länge döda edsbrytare att uppfylla det löfte de bröt för så länge sedan: att kämpa mot Sauron.

Javisst ja, jag hade glömt bort dödingarna. Men det hade varit bra med lite mer exempel innan det här med Gollum för att etablera det. Elrond och Gimli debaterar ju löften lite gran innan de lämnar Vattnadal, men intrycket där är snarare inverkan på gruppmoral. Aspekten att bli en gengångarna nämns överhuvudtaget inte =D

Ska bli intressant att kapitlet med Aragon och dödingarna lite noggrannare när jag kommer till det, om ungefär fem miljoner sidor =P

 

[Bifur]

Hur går det med läsningen förresten?

 

[Rymdhamster]

Book 4, Chapter 3 - The Black Gate is Closed
I vilken våra kollar in de lokala minnesmärkena...

Faktisk många saker i det här kapitlet jag verkligen gillar.

De svarta portarna är skitcoola. Jag älskar att de började som torn byggda av Gondor för att hålla koll på Sauron/Mordor, sen övergavs på grund av nedskärnignar (Erm... på grund av att det inte förelåg något hot), togs över och reparerades av Sauron som sen också kompleterade med en faktiskt mur som spärrade av hela mordor. Och att de har ett faktiskt namn: Morannon (som jag antar betyder typ "teeth of mordor" eller något).

Jag är alldeles för dålig på att ha flera nivåer av historia för saker på det här sättet. Jag måste öva på det!

Jag gillar att Sam än en gång får visa att han är riktigt smart. Han fattar grejen med Gollum, och han är smart nog för att inte låta Gollum veta det utan håller klaffen och observerar (så här långt i alla fall). Sam förtjänar mycket mer respekt än vad de flesta dramatiseringar ger honom (även om jag har några kvar att ta mig igenom).

Jag gillar att Sam och Gollum faktiskt har ett civiliserat samtal (om Oliphanter) där de inte bara är i luven på varandra. Även om de inte är överens om olophanters fullkomlighet. Men det får Gollum att kännas mycket mer sympatisk. På samma tema älskar jag när Gollum bekräftar att Sauron bara har fyra fingrar på ena handen, som i förbigående, och bekräftar legenden om Isildur. Och jag gillar att Gollum verkar vara bekant med historiska koncept som just Isildur och hans stad. De har förvisso levt under ett berg i många år, men innan dess var de en del av världen med alla legender och historier, och minns ännu en del av dem. Igen, det gör Gollum mer sympatisk. Känns mer som en faktisk person och mindre som ett monster.

Och Sams berättelse om Oliphanter gör igen tydligt att hobbitar en gång var mycket mer beresta, men allt eftersom världen växt sig mörkare dragit sig tillbaka och isolerat sig. Också något att ta till sig för en eventuell "points of light"-setting eller typ svärdets sång: folk borde ha bra koll på alla möjliga historier från avlägsna platser, _som hände för flera hundra år sedan_. Däremot noll koll på saker som hänt de senaste hundratals åren. Cool kontrast!

Och så gillar jag att Frodo berör det här med Gollums löfte, och förstärker att det handlar om att Gollum just svor _på ringen_, och att det är ringen som binder Gollum vid löftet. Det är inte bara vilket löfte som helst.

Ah... det är sannerligen en årstid som passar mörkret och motgångarna bättre än vad sommarn gjorde! Nu ser jag ju till och med nästan fram emot att läsa ett kapitel till! Kanske är det en av hemligheterna med Sagan om ringen: det är en bok för mörka vinterkvällar när man inte vill gå ut =)

 

[Dragonlance1985]

@Rymdhamster Har inte följt hela din tråd... Men har du lyssnat på Andy Serkis inläsning som nyligen publicerats? Vad tycker du i så fall om den?

 

[Rymdhamster]

@Rymdhamster Har inte följt hela din tråd... Men har du lyssnat på Andy Serkis inläsning som nyligen publicerats? Vad tycker du i så fall om den?

Jag var inte medveten om att han läst in sagan om ringen, bara att han gjorde en livestreamad genomläsning av the Hobbit för ett tag sedan. Den var jag inte så förtjust i, trots att jag normalt är väldigt svag för allt som involverar Andy Serkis (och älskar the hobbit). Jag tyckte hans uppläsning var lite för... pretentiös? På ett sätt jag inte riktigt tyckte passade.

Men pretentiös låter ju väldigt spot on för sagan om ringen, så jag rotade fram ett par klipp på youtube och måste erkänna jag gillar vad jag hör! Det kan nog eventuellt bli en genomlyssning av den i framtiden, eftersom jag inte helt tycks kunna avskriva de här böckerna trots allt.

 

[Franz]

Och så gillar jag att Frodo berör det här med Gollums löfte, och förstärker att det handlar om att Gollum just svor _på ringen_, och att det är ringen som binder Gollum vid löftet. Det är inte bara vilket löfte som helst.

Jag älskar att Gollum håller sitt löfte i slutet trots att han försöker bryta det men att löftet infrias på ett helt annat sätt än Gollum tror. Om det är tack vare Ringens bindande makt som löftet hålls går det ju att påstå att Ringen förgör sig själv.

Älskar även att Tolkien tänkte ut ett alternativt slut till vad som skulle hänt om Gollum inte förrått Frodo och Sam och att det slutet är nästan lika bra!

 

[Gurgeh]

Älskar även att Tolkien tänkte ut ett alternativt slut till vad som skulle hänt om Gollum inte förrått Frodo och Sam och att det slutet är nästan lika bra!

Det här var nyheter för mig. Berätta mer!

 

[Franz]

Det här var nyheter för mig. Berätta mer!

Såhär skriver Tolkien i ett av sina brev:

”The course of the entry into Mordor and the struggle to reach Mount Doom would have been different, and so would the ending. The interest would have shifted to Gollum, I think, and the battle that would have gone on between his repentance and his new love on one side and the Ring. Though the love would have been strengthened daily it could not have wrested the mastery from the Ring. I think that in some queer twisted and pitiable way Gollum would have tried (not maybe with conscious design) to satisfy both. Certainly at some point not long before the end he would have stolen the Ring or taken it by violence (as he does in the actual Tale). But 'possession' satisfied, I think he would then have sacrificed himself for Frodo's sake and have voluntarily cast himself into the fiery abyss.

I think that an effect of his partial regeneration by love would have been a clearer vision when he claimed the Ring. He would have perceived the evil of Sauron, and suddenly realized that he could not use the Ring and had not the strength or stature to keep it in Sauron's despite: the only way to keep it and hurt Sauron was to destroy it and himself together – and in a flash he may have seen that this would also be the greatest service to Frodo.”

 

[Rymdhamster]

Book 4, Chapter 4 - Of Herbs and Stewed Rabbit
I vilken våra hjältar tar sig tiden att laga lite middag...

Det började bra med att Sam och Gollum faktiskt beter sig en smula hövligt mot varandra. Men Sam sabbar det så klart genom att buffla sig en smula. Även om det kanske var menat som en smula kamratligt buffel. Men en sak jag verkligen gillar att att Gollum verkligen lyfts fram som en smula mer nyanserad än i andra representationer. Här är det mycket mer uppenbart hur exempelvis alverna och alla andra som haft med honom att göra dels tyckt synd om honom, dels underskattat honom.

Coolast i kaptilet är så klart när sörlänningarna dyker upp med sin mumak (även om jag var tvungen att påminna mig om regel nr 3)! Jag tyckte alltid att mumakerna i filmerna var fånigt överdrivna, men nu när jag läser så verkar de ha legat nämare "verkligheten" än vad jag trodde. Jag gillar att vi i likhet med slutstriden i Bilbo inte får se hela striden, utan mer får en liten glimt från sidan av, från Sam och Frodos perspektiv när en av sörlänningarna kommer brakande genom buskarna, och när mumaken skenar.

När jag läste detta var min första tanke att detta var direkt taget från skyttegravarna under kriget, att man nog ofta inte såg vad som faktiskt pågick, utan man tryckte i sin skyttegrav och undrade när anfallet skulle komma. Eller när orden om anfall skulle komma. Men sen slår det mig ju att detta måste vara det perspektiv alla soldater har i alla krig. Man ser det som är direkt runtomkring en, men hur striden som helhet går, och vad som händer på andra sidan den där lilla kullen är ett totalt mysterium.

Jag märker här hur skadad jag är av dels miniatyrspel där man har total översikt över hela slagfältet, dels från filmer och sånt med sina fågelperspektiv över allt som händer. Man är så van vid att man självklart har koll på allt som händer att det är svårt att sätta sig in i hur det egentligen kan tänkas ha varit. Och det späs ju på ytterligare i rollspel när man använder stridskartor och tokens för alla monster och alla henchmen och allting (jag är normalt annars väldigt positiv till stridskartor). I synnerhet när rollpersonerna också kontrollerar alla sina egna henchmen. Nu är det här ju inte en tråd om att köra med battlemats eller inte, men det är något som talar för det här med theatre of the mind och kanske aktivt plocka bort översikten från spelarna.

Tål att tänkas på!

Hur som helst, bra men segt kapitel.