Rymdopera utan fantasy-tech

[Ymir]

Går det överhuvudtaget att designa en space opera-setting utan fantasy-tech? Med det menar jag i synnerhet kungen av orealism, nämligen överljusfart. Men jag kommer vara mer stringent än så - inget fuskande med kausaliteten överhuvudtaget är tillåtet. Det vill säga, ingen FTL, inga maskhål, portaler, kaosdimensioner eller annan magi. Jag vill ha strikt fysiknördig, Isaac Arthur-style autist-scifi. Rymden är alltså inte ett hav, så slagskepp-style space combat blir också en no-go. Ej heller kommunikation kan ske snabbare än ljuset - så ingen takyonisk anti-telefon eller nåt.

Kan man trots de premisserna uppnå det klassiska konceptet i en space opera, med olika raser som möts och minglar? Jag ser några möjligheter:

- Alltihop utspelar sig i ett enda solsystem, dit raser från olika fjärran planeter kommit genom embryo-skepp, kryosömn, tankeöverförings-teleport, ancient vanished precursor-tech, eller något annat.

- Consciousness teleporting är möjligt, så folk kan skicka sina medvetanden i ljusets hastighet till kroppar som väntar på dem på andra planeter. Detta leder fortfarande till restider på flera år, och civilisationerna kommer därför behöva vara orealistiskt tajt klustrade - basically i solsystem som ligger grannar med varandra. Men det kan man kanske förklara med att man råkar befinna sig i ett område där tre eller fyra interstellära imperier möts? Ett sådant gränsområde vore ju en sjukt bra grogrund för en rollspelssetting. Body-swapping är också ett kul element i rollspel. Hmm...den här idén är nog rätt ball faktiskt.

- Folk är odödliga gen-engineerade rymdalver, och tycker inte det är nån big deal att resa i 3000 år. Kanske kan de variera sin egen mentala processorhastighet, och därmed få 3000 år att kännas som att det går jättefort? Den här varianten hade kunnat vara väldigt trovärdig, men jag är lite skeptisk till att den kräver att man måste sätta sig in i såpass främmande varelser. Något av vår mänsklighet går liksom förlorat ögonblicket då vi blir odödliga.

- Man har skepp med kryosömn eller liknande, och gör regelbundet resor i sådana. Problemet är att alla man lämnar där hemma tar man i och med detta avsked ifrån för alltid, och ens hemvärld är säkerligen kraftigt förändrad när (om) man väl återvänder. Med den här lösningen utspelar sig plotten kanske på nån sorts rymdstation a'la Babylon 5, men alla som är där vet att de genom att resa dit lämnat alla de någonsin kände bakom sig i forntiden. Den här varianten är kanske inte lika trovärdig som life-extension-varianten ovan (för varför inte bara sända robotar istället?), men är lättare att relatera till, och tämligen psykologiskt intressant.

Vad tror ni? Har ni några andra idéer?

 

[Bolongo]

Retro-scifi inom vårt eget solsystem, där det finns intelligent liv på Mars och Venus.

 

[Man Mountainman]

Ett särskilt coolt concept förekommer i Alaistar Reynolds House of Suns.

Large-scale human civilizations almost invariably seem to collapse and disappear within a few millennia (a phenomenon referred to as "turnover"), the limits of sub-lightspeed travel making it too difficult to hold interstellar empires together. Consequently, the most powerful entities in the galaxy are the "Lines"—familial organisations made of cloned "shatterlings". The Lines do not inhabit planets, but instead travel through space, holding reunions after they've performed a "circuit" of the galaxy; something that takes about 200,000 years.

Det är en variant av ditt koncept 4, men eftersom alla man egentligen bryr sig om kommer att vara andra "shatterlings" i sin egen släktlinje med artificellt förlängt liv så kommer det inte riktigt att bli samma problem.

 

[Skarpskytten]

- Man har skepp med kryosömn eller liknande, och gör regelbundet resor i sådana. Problemet är att alla man lämnar där hemma tar man i och med detta avsked ifrån för alltid, och ens hemvärld är säkerligen kraftigt förändrad när (om) man väl återvänder. Med den här lösningen utspelar sig plotten kanske på nån sorts rymdstation a'la Babylon 5, men alla som är där vet att de genom att resa dit lämnat alla de någonsin kände bakom sig i forntiden. Den här varianten är kanske inte lika trovärdig som life-extension-varianten ovan (för varför inte bara sända robotar istället?), men är lättare att relatera till, och tämligen psykologiskt intressant.

I Urusula Le Guins hainishcykel reser man om jag minns rätt i 1/10 av ljusets hastighet. I alla fall några av hennes rymdfarare animeras av en kultur där resandet, forskandet, värdet i en intergalaktisk kultur, anses så stort att det är värt att säga farväl av sina nära och kära. (Sen kan man i hennes värld tala med varandra lajv över ljusåren med en sk ansible). Lite katedralstänkande, helt enkelt.

Det finns fler drivkrafter man kan tänka sig i ett likandes senario. Kanske kommer spelarna från urgamla, hierarkiska civilisationer där klassresor är omöjliga - de har rest till Byblon Fem för att get rich or die tryin. Kanske är det ett straff, för vissa brott kan man välja mellan livstid eller förvisning till Byblon Fem för att där göra statlig tjänst i tio år, varefter man är fri, men inte fri att återvända.

 

[Zire]

Jag skulle vilja börja med att säga nej, jag tror inte att det är just space opera längre, men skitsamma, det är coolt!

Personligen gillar jag tanken på att det att det hela utspelar sig så långt in i framtiden att evolutionen har förändrat människorna efter de olika miljöerna de levt i. Det är bara att tänka hur våra anfäder såg ut för 5, 20 och 50 miljoner år sedan och interpolera. Rollpersonerna befinner sig i ett solsystem med ett par andra "extraevolutionära" folkslag. Hela kampanjen utspelar sig där. Nyheter från andra sidan Vintergatan tar 100 000 år att ta sig fram, från andra galaxer räknas i årmiljoner. Inget man behöver bekymra sig över med andra ord. Att två galaktiska händelser ska ske samtidigt är extremt osannolikt. Det finns ingen poäng att evakuera planeter och liknande bosättningar, däremot kan man alltid skicka individer och sprida sig.

 

[Max Raven]

Mycket av Alastair Reynolds böcker är inne på sånt här - många har ingen FTL - men nära-ljus-hastighet brukar finnas med, vilket har en del energikrav ju närmre man kommer. Även The Expanse kör utan FTL men har en drive med hög acceleration för att göra solsystemet mindre.

Transhuman Space och Eclipse Phase kunde varit rollspel i linje med det du tänker, förutom att det saknas regelrätta utomjordingar i de spelen.

 

[Leon]

Det var över det ögonblick Planetförstörarnas gruvarmada anlände till Solsystemet. Slaget vid Chariklo tog några nanosekunder, och mänsklighetens Förenade Rymdflotta utplånades i en ljudlös skottväxling. Invånarna på Jorden såg på i vanmakt medan kolonierna på Europa och Mars skrapades rena på gaser, mineraler och biomassa - inklusive miljoner människoliv. Det var då det gick upp för den dömda mänskligheten att de tidigare invasioner de slagit tillbaka de senaste decennierna - insektsvarelserna från Wolf 359, maskinintelligensen Alphatron, horderna från Eta Orionis och rymdkejsardömmet Ran - inte varit erövrare trots allt, utan desperata flyktingar undan Planetförstörarna.

Vi följde deras exempel. Ihopkurade på ett par generationsarker satte mänskligheten ut mot det enda kvarvarande livsuppehållande stjärnsystemet i vår galaxkvadrant. Vem vet vad det hette på jordens gamla stjärnkartor - vi kallar det Asylium. Vi var de sista att anlända. Där väntade de på oss, våra gamla fiender, och misstänksamma urinvånare. Alla hade samlats i detta sista solsystem. Delade av hat och blod, förenade av desparation. Alla de livsbärande planeterna var redan tagna i anspråk, så den spillra som finns kvar av mänskligheten byggde en koloni på ett av systemets yttre asteroider - Nea Gaia. Vi behöver importera i princip allt som behövs för att leva - biomassa, mineraler, t.om. syre när det är missväxt. Men vi överlever. Och vi har lärt oss att leva med de andra arterna - och lära oss av deras kultur och teknologi. Precis när vi trodde att vi hittat en ny hemvist och ett nytt liv så kom våra systemperimeterspejare tillbaka med de nyheter vi fasat inför - Planetförstörarnas prospektörer hade siktats. Nu började kampen för överlevnad igen.

EDIT: Det vill säga - samla rymdvarelser i ett enda stjärnsystem

 

[PhilArt]

Kan man trots de premisserna uppnå det klassiska konceptet i en space opera, med olika raser som möts och minglar?

Jag är inte säker på att space opera bara innebär ovanstående, men om det är ovanstående du är ute efter har jag följande förslag:

Två generationsskepp från samma värld med inte allt för långt mellanrum ankommer samma värld, som då visar sig va bebodd. Det första skickades av "rebellerna" det andra av "staten/makten". Under flera generationer har de hatat varandra, och byggt upp myter om de andras brister och karaktärslöshet. Hur ska de göra nu? Här finns utrymme för allt ifrån Romeo och Julia till Indiana Jones.

 

[entomophobiac]

Vernor Vinges Zones of Thought! För mig är Qeng Ho det coolaste koncept som skrivits i scifi överhuvudtaget.

 

[krank]

Transhuman Space och Eclipse Phase kunde varit rollspel i linje med det du tänker, förutom att det saknas regelrätta utomjordingar i de spelen.

…va? EP har väl minst en regelrätt utomjordisk ras? Det var ju lite det som slutligen övertygade mig om att EP var Rifts i rymden, att det var liksom en riktigt kitchig kitchen sink-setting som innehåller exakt alla scifi-troper.

 

[Tant Ragnar]

- Alltihop utspelar sig i ett enda solsystem, dit raser från olika fjärran planeter kommit genom embryo-skepp, kryosömn, tankeöverförings-teleport, ancient vanished precursor-tech, eller något annat.

Den här, med följande tolkning/tillägg:

Det finns en gemensam och frodande supercivilisation i galaxen som umgås och handlar via avancerad teknologi.

Nya "up-and-coming" civilisationer lockas till specifika stjärnsystem för att utvärderas om de är lämpliga att lyftas in i gemenskapen.

Därför skapar supercivilisationen kraftfulla radiosändare i vissa planetsystem. Dit lockas sedan civilisationer som är tillräcklig avancerade för att snappa upp signalerna, tolka dem, samt skicka dit interstellära skepp (generationsskepp, kryo eller liknande).

Bedöms skeppet och dess besättning agera värdigt så kör supercivilisationen en uplift av dem. Om de bedöms som ett potentiellt blivande hot utplånas dess hemsystem.

 

[Max Raven]

…va? EP har väl minst en regelrätt utomjordisk ras? Det var ju lite det som slutligen övertygade mig om att EP var Rifts i rymden, att det var liksom en riktigt kitchig kitchen sink-setting som innehåller exakt alla scifi-troper.

Ah, min bristande koll där, hade för mig att boken hintade att det kunde finnas utomjordingar. Ser att de snodde Alistair Reynolds koncept.

 

[krank]

Ah, min bristande koll där, hade för mig att boken hintade att det kunde finnas utomjordingar. Ser att de snodde Alistair Reynolds koncept.

Typ hela EP är ju snott från typ Reynolds + Richard K. Morgan, känns det som =)

Om jag spelleder EP nån gång kommer jag nog att modda bort utomjordingarna. Nån måtta på kitchensinket får det ändå vara (plus att jag gillar när det finns balla, världsomvälvande grejer kvar för rollpersonerna att vara med om).

 

[Max Raven]

Typ hela EP är ju snott från typ Reynolds + Richard K. Morgan, känns det som =)

Om jag spelleder EP nån gång kommer jag nog att modda bort utomjordingarna. Nån måtta på kitchensinket får det ändå vara (plus att jag gillar när det finns balla, världsomvälvande grejer kvar för rollpersonerna att vara med om).

Jag tyckte inte systemet var mycket at hänga i julgranen heller men de kanske förbättrade det i senare upplagor.

 

[terje]

Typ hela EP är ju snott från typ Reynolds + Richard K. Morgan, känns det som =)

Japp. Ganska mycket Ken MacLeods Newtons Wake och Bruce Sterlings Schismatrix också.

Men, för att svara på frågan:

Låt allt utspelas i solsystemet långt in i framtiden. Många planeter, månar, planetoider och rymdbaser är bebodda. Mänskligheten har sedan länge delat upp sig i otaliga varianter som anpassats efter skilda miljöer och estetiker. Kanske finns också upliftade djur och intelligenta maskiner för att utöka mångfalden ytterligare.

Låna sedan lite från Traveller The New Era och Stars Without Number och gör världen post-apokalyptisk - den stora nano-ai-pesten slog sönder den gamla pan-solära civilisationen och kastade världarna ned i generationer av mörker. Nu har man börjat återuppbygga och färdas mellan världarna igen, men det är vilda västern där ute.