Cybot
Mest spelbar
Så, för att ställa den motsatta frågan till God45s "Värsta sättet du har dött på?". Vad är det bästa sättet som en av dina karaktärer har dött på? Det mest tillfredsställande, det mest episka, det med högst karma-faktor?
För mig är det två karaktärer som står ut.
Den första var i en Way of the Wicked kampanj där jag hade karaktären Zaros Neheb, en sorceror som använde sina arkana förmågor och briljanta sinne för att förvrida folks sinnen och leda sina armeer till seger. En spideln i nätet och ränksmidare av världsklass. Det är förstås höglevel DnD, så döden var inte permanent. Men Zaros är nog den ende av mina karaktärer som har använt sin egen död som en del av planen för att besegra en obesegbar fiende. Motståndaren var en osårbar paladin och halvgud, son till Mithras (överguden som stog i Asmodeus väg). Hur vann den Zaros den fajten? Jo, han provocerade halvguden till vansinne. Han gav sig efter hans älskade, han smädade guden och gäckade halvguden på alla de möjliga sätten.
Och precis när Halvguden hade fått Zaros där han trodde att Zaros inte kunde undkomma...så gav Zaros upp. Och det är emot krigets lagar att döda en fiende som ger upp. Men halvguden var ursinning vid det tillfället, och med en sista välplacerad förolämpning (Det är fördelaktigt att ha en absurd karismabonus) manipulerade han halvguden att döda honom. Vilket betydde att halvguden föll, förlorade sina krafter och sin koppling till Mithras. Och utan gudomligt stöd bara kollapsade hans arme inför Asmodeus samlade horder.
Sure, Zaros blev resurrected ganska snart efter det, men det hade inte varit en nyckeldel av hans plan (Asmodeus är ju lawful after all, och Zaros hade minst sagt uppfyllt sitt kontrakt).
Den andra var Frankie, en vampyr i en gehenna-kampanj.
Frankie är kanske motsatsen till Zaros, ett patetiskt svin. Sure, av goda anledningar (som jag inte tänker gå in på), men fortfarande ett svin. Och hur möter han Gehenna? Medans andra karaktärer gjorde något meningsfullt så mötte Frankie undergången sittande på en kulle över staden, med en cigg i handen och med ådrorna fyllda av drog-mättad vitae och med en nyligen sired childer bredvid sig. En av hans underhuggare som han hade lovat att vända, men som inte hade en aning om att alla vampyrer skulle sluta existera inom bara några timmar, bara för att vara lite extra svinig. En fullkomligt meningslös och absolut nihilistisk utplåning för en karaktär som inte brydde sig ett skit om sig själv eller andra. Ett slutligt fuck you till en värld som ärligt talat förtjänade ett fuck you.
För mig är det två karaktärer som står ut.
Den första var i en Way of the Wicked kampanj där jag hade karaktären Zaros Neheb, en sorceror som använde sina arkana förmågor och briljanta sinne för att förvrida folks sinnen och leda sina armeer till seger. En spideln i nätet och ränksmidare av världsklass. Det är förstås höglevel DnD, så döden var inte permanent. Men Zaros är nog den ende av mina karaktärer som har använt sin egen död som en del av planen för att besegra en obesegbar fiende. Motståndaren var en osårbar paladin och halvgud, son till Mithras (överguden som stog i Asmodeus väg). Hur vann den Zaros den fajten? Jo, han provocerade halvguden till vansinne. Han gav sig efter hans älskade, han smädade guden och gäckade halvguden på alla de möjliga sätten.
Och precis när Halvguden hade fått Zaros där han trodde att Zaros inte kunde undkomma...så gav Zaros upp. Och det är emot krigets lagar att döda en fiende som ger upp. Men halvguden var ursinning vid det tillfället, och med en sista välplacerad förolämpning (Det är fördelaktigt att ha en absurd karismabonus) manipulerade han halvguden att döda honom. Vilket betydde att halvguden föll, förlorade sina krafter och sin koppling till Mithras. Och utan gudomligt stöd bara kollapsade hans arme inför Asmodeus samlade horder.
Sure, Zaros blev resurrected ganska snart efter det, men det hade inte varit en nyckeldel av hans plan (Asmodeus är ju lawful after all, och Zaros hade minst sagt uppfyllt sitt kontrakt).
Den andra var Frankie, en vampyr i en gehenna-kampanj.
Frankie är kanske motsatsen till Zaros, ett patetiskt svin. Sure, av goda anledningar (som jag inte tänker gå in på), men fortfarande ett svin. Och hur möter han Gehenna? Medans andra karaktärer gjorde något meningsfullt så mötte Frankie undergången sittande på en kulle över staden, med en cigg i handen och med ådrorna fyllda av drog-mättad vitae och med en nyligen sired childer bredvid sig. En av hans underhuggare som han hade lovat att vända, men som inte hade en aning om att alla vampyrer skulle sluta existera inom bara några timmar, bara för att vara lite extra svinig. En fullkomligt meningslös och absolut nihilistisk utplåning för en karaktär som inte brydde sig ett skit om sig själv eller andra. Ett slutligt fuck you till en värld som ärligt talat förtjänade ett fuck you.
