Nekromanti Sånger, kväden och dikter från Mundana

[ermine]

Jag undrar om någon av er råkar ha egenproducerade sånger eller dikter från Mundana som ni kan dela med er av. Jag har sedan tidigare råkat ramla över några från Krilles rollspelssmedja och några från Drunoks Drängar.

 

[ermine]

Vindar fem kom hör min bön

Vindar fem kom hör min bön

Detta är en traditionell folksång från anhängarna till Det vita klostret i Damarien.

I.
"Vindar fem kom hör min bön
Jämvikt är den enda lön
Som jag söker i er famn.
Låt mig hylla era namn."

II.
"Hör ni västanvindens sång?
Han är skön som dan’ är lång.
Från hans glädje och passion
Får vi kraft att följa tron."

III.
"Hör ni sunnanvindens spel?
Hon förlåter alla fel
Från din födsel till din grav
Hon dig älskar utan krav."

IV.
"Östanvindens melodi,
Den är hemsk att varsebli
För hon alla sorger vet.
Och hon lär oss vaksamhet."

V.
"Hör ni nordanvindens vrål?
Vreden hans är skarp som stål.
Han ger styrka, kraft och mod,
Vadar i de ondas blod."

VI.
"Hjärtats vind är tyst men vis.
Genom själen drar dess bris
Den är kunskap och balans
Runt den står en helig glans."

VII.
"Vindar fem kom hör min bön
Jämvikt är den enda lön
Som jag söker i er famn.
Låt mig hylla era namn."

 

[Ymir]

Den här är från Västlanden-manuset men kommer kanske inte med i boken eftersom somliga (ingen på Neogames förvisso, but still) stört sig på att den är råsnodd från en tysk medeltida dikt (jag kan inte dikta själv så om jag ska få till dikter måste jag göra så; vad tycker ni, är det en acceptabel approach eller inte? Ur mitt perspektiv är ju världskulturarvet egentligen liksom till för att användas).

”Så sade Mhîm; världen är min. Allt som blommar, och fåglarna sjunger mitt namn. Jag är dagsljuset, och solens sken. Så sade Mhîm; världen är min”.

”Så sade Ilik; världen är min. Ditt dagsljus är blott förgänglig prakt, sänkt av stjärnor och måne under evig natt. Så sade Ilik; världen är min”.

”Så sade Mhîm; världen är min. Du kan mejsla sorger i marmor och sten, men över kärleken rår du aldrig. Så sade Mhîm; världen är min”.

”Så sade Ilik; världen är min. Jag har grävt åt människan en diger grav. Jag har skapat farsot, och krig. Så sade Ilik; världen är min”.

”Så sade Mhîm; världen är min. För var grav är ett stycke land, där mitt eviga frö kan gro. Så sade Mhîm; världen är min”.


- Okänd diktare, Zahal-dynastin

Om jag tar hjälp av andra så till den grad att de skriver hela dikten åt mig kan det däremot funka, den här Västlanden-dikten är skriven av Eleas and 'tis fucking great:

Från öster, all vindars och vågors domän
en rodnad syns, och skuggor flyr
gossen är ung, först nu han sett
lotusens blekvita blommor
den kyla som natten allena hör till
förgänglig likt dagg under solen
en yngling, en moder, ett hastigt farväl
bronslurar ljuda i fjärran
stenar flacka, kölden är bannlyst
himlen blossar, törst och sand
härska allena, och hövdingens öga
skådar sitt vidsträckta rike
skuggorna slår bergen, toppar i brand
svalkan är här nu, tältens mörker
skänker den gamle slutlig frid
då världen västligen falnar.

- Li Zalké, dynastin Zhia

In fact, jag är så crap på att skriva lyrik att det enda jag lyckats producera är zhanernas shahada/om mani padme hum; "Ek akasham vande mahâkam", och då bara för att jag kunde ordbajsa på ett påhittat icke-språk.

That being said, jag har skrivit -om- lyrik en hel del, till exempel:

Sayat ben Novak var en [[Wazûl]], en zhanisk trubadur, som idag är vida hyllad som en av de främsta som levat. Han växte upp i en [[Kajikerna|kajikisk]] hovtjänarfamilj kort efter [[Haxamaniterna|Haxamaniternas]] era, och utvecklade en talang för musik och poesi som vann både folkets och [[De Upphöjda|De upphöjdas]] hjärtan. Sayat försökte bevara den edronitiska musiktraditionen, i synnerhet [[Chahariska|chahariska]] sånger och dikter, som han höll för vackrare än några andra. I hans egen lyrik smälte mûhadinsk tradition samman med chahariska melodier och stilgrepp till en helt ny musikstil, sedermera kallad den [[Navakisk lyrik|Navakiska]]. Efter att ha förälskat sig i självaste Mhîmens dotter föll Sayat ben Novak i onåd vid hovet, och tillbringade resten av sitt liv som en kringflackande bard under [[Khoja-dynastin|Khoja-dynastins]] kaotiska era, och det finns nästan lika många historier om hans öden och äventyr som det finns sånger bevarade av honom. Han slutade sina dagar i ett tempel nära [[Kashi]], mördad av soldater under emir Ifkhur Agha, som året därpå hjälpte [[Talimhad-dynastin]] till makten. Sayat efterlämnade nästan 250 sånger och dikter på mûhadinska och en handfull på chahariska, och de flesta utom de mest samtidspolitiska framförs än idag.

Chahariska var ett [[Zhaniska språk|zhaniskt]] språk som talades i och omkring staden [[Chahar]] i [[Edron]], där en livfull mystisk tradition länge blomstrade. Språket dog ut sedan Chahar ödelagts av [[Vildlanden|Vildlandens]] nomadstammar efter Edrons fall, men levde vidare i form av vissa besvärjelser och [[Dvaja|''dvaja'']] i [[Mûhad|mûhadinsk]] religion och magiteori. Enstaka sånger på chahariska har också överlevt, särskilt berömda är tre ballader av den annars okända kvinnliga poeten [[Shahryãnti]], som av [[Sayat ben Novak]] ansågs vara de vackraste och sorgligaste som någonsin skrivits.

Jag önskar att jag somehow hade talangen att kunna göra ens brottstycken av Shahryãntis ballader rättvisa, men liksom, lycka till.

 

[Lycan]

Kua-Hiiwi Ho-Kiiki

Kua-Hiiwi Ho-Kiiki

Kua-Hiiwi Ho-Kiiki är en hyllningssång till Usula, ok'oarus folkrikaste ö, och också den ö som folkslaget har det mesta av sin kulturella identitet i. Kua-Hiiwi Ho-Kiiki är populär vid festliga tillställningar. En pigg och glad melodi med en tung, nästan dramatisk, rytm.


KUA-HIIWI HO-KIIKI


He inoa la wala, hiele Ogwele'mo

E o ma fiwe i'orin lae-ka-ilio i!

Kahiko ma'u no o ka-ú i ka makani

La'aye odende hiele koko mo ra’ran


Mora sanyan baba aywi'loi

Kaili-ki’i a a ka lua a Kaheahea

Wa Atanda opo be eyan oio ba sawe

Yio te la toyo ile awa la ni iluuwa


La'aye Olugbon moro 'borun meje

Makani ka Unu-lau, la'aye aresa

Aye la mio'la eye la bola baba

I ka ha’a nawali ia ino, ho-kiiki, kua-hiiwi


Ino wa o ka makani o Usula'kamon

Mo ro 'oun mefa kua-hiiwi ho-kiiki

O hono-malino, malino i ka la’i o Ku'ona

Nana aku o ka Usula ma malaila!


Översättning


DEN ÄLSKADE, DEN EVIGA


Trolldom från ovan, hämta Ogweles brygd

Morgonens molnskott, se! de växer i öster

Och molnen delar på sig, Kahiko täcks av ljus

Landet har druckit brygden och vuxit


Sången ekar över kullarna

Kaheaheas ben är alltjämt brutna

Men genom Atandas list

Vandrar hon spöklikt genom öns dimmor


Olugbons former växer och tätnar

Stormprästerna förebådar hennes ankomst

Från sången om livet kommer den;

Träder fram, den älskade, den eviga


Vacker som gryningen är Usula

Till henne ber vi, den älskade, den eviga

Där hon lutar sig mot berget Ku'ona

Usula, vårt sköna varandes bekräftelse

 

[Lycan]

La-Haoa Aliá-Nan Wahele Malo

La-Haoa Aliá-Nan Wahele Malo

La-Haoa Aliá-Nan Wahele Malo är en av ok'oarus vanligaste wahele. Den beskriver i 30 verser hur författaren berättar om hur 30 olika ting (tio naturfenomen, tio varelser och tio andar) alla sjunger om Aliá-Nan, en av de högsta gudarna i ok'oarus panteon.


LA-HAOA ALIÁ-NAN WAHELE MALO

AIWO KU


A Matenda wau, ike iwa'kiki ka ua

E ko-kolo la-lepo ana toyo ile awa

E ka’i ku ana, koko mo ra'rana

Iwa'kiki e nu mai ana ka baba wa bola

Iwa'kiki e o ma fiwe ra'rana lorin ua i ke kuahiwi

E ana ka fiwe ra'rana ua po'i ana, fiwe ra'rana

E puka, a mawaka mai ka ua la

Waliwali ke one i ka hehi’a e ka ua

Ua holo-wai moru; borun-ká wale na patali

Aia ka iwa'kiki ilina, a he La-Haoa baba wa bola ua

La-Haoa Aliá-Nan aye yo l'bola

He ilio hae, iwa'kiki, aye yo'bola nei e puka.


Översättning


SÅNGEN TILL DEN STORE HÄRSKAREN ALIÁ-NAN

VERS 1


Det var igår jag mötte regnet i Matenda

Det kom med ett lyftande och virvlande av sand och damm

Det var som pelare från himlen som drog fram över landet

Regnet, det vördade, det sjunger i det som växer

Regnet, det vördade, det slår landet och täcker det (med sig själv)

Det slår, nu slår det över landet

Jorden, som deg, efter det stampande regnet

Flödena är fulla, svämmar över av glädje

Regnet sjunger om den stora härskaren

Ropa hans namn; stora härskare, Aliá-Nan

Och regnet ropar ständigt det samma

 

[Lycan]

Oh yeah, lite förtydligande kanske.

Ok'oaru är (i min och Ymirs reworking av Stora Arkipelagen) den dominanta folkgruppen på de Yttre Öarna. De tros vara ättlingar i rakt nedstigande led till phunguwe, en blandkultur som uppstod under den period erövrare från Forion styrde över det mesta av arkipelagen.

 

[duncan_UBBT]

Jag skrev en saga om den förlorade staden Vazago en gång. Vet inte riktigt om det räknas som ett kväde. Kan se om jag kan rota fram den på någon backup-disk.

 

[ermine]

Vazago

Jag skrev en saga om den förlorade staden Vazago en gång.

Jag antar att det inte var denna saga om Vazago?

 

[duncan_UBBT]

Re: Vazago

There you go.

 

[Hjalle]

Skrev en hel del sånger till Eon för några år sen när jag höll på med lajv (och Eon också för den delen) och hade lite inspirationsflow.

En lajvsång som jag satte som en gammal tirakisk visa (antagligen stammande från betydligt längre norr ut än Takalorr - kanske Krolimbergen) var "Vargaflicka", som handlar om kärleken mellan en ulv och en flicka. Mycket vacker och tirakiskt passionerad. Några strofer om hästar och sånt, men vafan, kolla omslaget på tirakboken... (Eller gör inte det förresten)

Och låten... Ja, den finns på youtube!
http://www.youtube.com/watch?v=Ee4HF_py-XQ

Lyssna och inspireras!

Texten:
Den flickan mötte varg i skogen
och vargen sa dig vill jag ha

Och flickan nekade och tveka
men så tog hon mod till sig och så hon sa

Då må du mig vara trogen
och aldrig vilja ha nån ann

Och vargen log och handen tog
och sade så att vargakärleken är sann

En varman hand mot kalla loven
jag ska göra dig till min

Känn hjärtat sticka, du vargaflicka
jag undrar vad den tösen har uti sitt sinn

En varman hand mot kallan loven
flickan tog i handen sin

Hör vargar yla, i vinterkyla
jag ska göra dig till min

Å ulven tog sin tös på ryggen
och träden blixtrade förbi

När vargen drog och käften slog
genom mörka skogen uti vargaraseri

Och över moss och över hyggen
for de som en iskall vind

Och i kärlighet tösen pälsen slet
och kyste varsamt gråbens kind

Hem till vargamannens kula
kom de på ett ögonblick

Och tösen lekte och ulven smekte
allt med sin tand och klo så nätt och ömt det gick

Och under fullmånen den gula
dansade de med varann

Och tösens hand satte ulv brand
och deras vargahjärtan smälte samman och de brann

I en varman hand mot kalla loven
Ja, jag ska göra dig till min

Känn hjärtat sticka du vargaflicka
jag undrar vad den tösen har uti sitt sinn.

Varman hand mot kalla loven,
flickan tog i handen sin

Hör vargar yla i vinterkyla
jag ska göra dig till min

Och våren kom till vargaskogen
tillsammans gick dom ut på jakt

De mot sommaren lida,
och vid flickans sida
fanns han troget kvar, som han sagt

Men för flickan var nu tiden mogen
än längre hennes hjärta brann

Och dagen grydde och flickan flydde
för att söka en annan man

Men det budet snart till gråben nådde
och gråtande så sprang han ut

Och över berg genom ben och märg
kunde männen höra vargens brustna hjärtas tjut

Och tösen nya karlen rådde
att rid iväg för fullan hov

Men trots hästens dans fick han ingen chans
nej den mannen föll för vargen rov

I en varman hand mot kalla loven.
Jag ska göra dig till min

Känn hjärtat sticka du vargaflicka
jag undrar vad den tösen har uti sitt sinn

Varman hand mot kalla loven
flickan tog i handen sin

Hör vargar yla i vinterkyla
jag ska göra dig till min

Men flickan visste att ulvar elden skydde
så hon satte eld på hela byn

Sin by i eld hon döpte och männen löpte
alltmedan slog högre upp i skyn

men se den ulven aldrig flydde
tillsammans gick de upp i fyr

Mot varandras arm i en eld så varm
fick vargaman och mö sitt sista äventyr

I lågan av den röda glöden
än en gång de båda brann

Utav lågor kysst sen blev allting tyst
men tystna'n vittnar om att vargakärleken är sann

Tillsammans fick de möta döden
tillsammans fick de brinna ut

Och i hettans plåga och eldens låga
fann de två varann igen till slut

I en varman hand mot kalla loven
Jag ska göra dig till min

Känn hjärtat sticka du vargaflicka
jag undrar vad den tösen har uti sitt sinn

Varman hand mot kalla loven
flickan tog i handen sin

Hör vargar yla i vinterkyla
jag skall göra dig till
jag skall göra dig till
jag ska göra dig till min

 

[Vlad Stonehand]

Jag är imponerad och lyfter på hjälmen för en så skicklig speleman!

 

[duncan_UBBT]

Finns mycket mer där den kom ifrån.

 

[Hjalle]

Jag med! Vill bara klargöra att jag inte har skrivit den här, och inte är youtube-sångaren. Det var inte helt tydligt i mitt ursprungsinlägg. =)

Min insats var att komma att tänka på att den låten kunde göra sig bra som tirakvisa.

/Hjalle, skrev andra sånger, som gått förlorade.

 

[gegenuber]

Åh Herre... Man blir ju fruktansvärt inspirerad! Lita på att jag kommer använda mig av den här i ett framtida äventyr!

 

[duncan_UBBT]

Det finns många dyrgripar i Skillingtryck som dessutom ligger under Public Domain. Jag mundanifierade en nedan:

Jag arme dumme bonde, som brukar Soldarns jord,
kan intet nog mig ångra, för resan som blev gjord
när jag reste ner till Sachar Vidsyntes stora slott
med andra dumma bönder, i färger gult och rôtt.

Vi skulle dit å höra hur det med riket stod,
på Kungen själv, det hördes han hade inte mod
att dela Soldarns öden i krig på land och hav,
då lova vi i döden, att bli hans trogna slav.

Sen för kungen hurrat, och sjunget var vi glad
nu återstod det bästa, se Soldarns huvudstad,
en sådan billig resa de sällan oss bestå,
varför vi snåla bönder, den gången passa på.

När hemmen sen vi hunno, det var så nätt och jämt,
det soldska folket ryter, de tålde ej vårt skämt
de samlas om sin fana, som svajar stolt å röd,
samt ämnar intet offra för pansarplåt sitt bröd.

Ej mer jag låter luras utav en högerman,
av varningsord och trumpetstöt om de är så grann,
för vill ej bonden vara för högern ett geschäft,
så hörs de alltid svara, tyst banne, håll din käft.

Nog gick det bra att språka men annat fick jag se,
när kronosedeln kommer, betalt jag måste ge,
då händer jag får mista för den båd häst å ko,
för att jag for till Talon, för att på kungen glo.

För alla mina söner jag också vackert ställt,
det hjälper inga böner, de måste ut i fält,
och jag får ensam knoga, uppå en vant köttmark,
jag orkar ej att ploga som förr när jag var stark.

Och de av mina grannar som hade någon son,
har övergett de gamla och rest långt härifrån,
för de kunna inte stanna uti ett fosterland,
där militär dem binder i bojor och i band.

Här slutar bondens klagan om det han varit med,
han hämtar gamla slagan, och tröskar litet säd.
Och alla kungabåtar de sitta nu på skär,
å på lägren kommenderar kaptenerna å svär.