Spelmöte 1-4
Vår berättelse tar sin början i Den Skimrande Staden, Astarion, Imperiets mäktiga huvudstad, hem för en miljon människor (och annat bös), världens pulserande hjärta, dit alla vägar går. Den tronar på en ö i ett sund mellan det sydliga Yoldiahavet och det nordliga Bärnstenshavet, med provinserna Miri och Zalase i väster och Axra i öster. Klimatet är behagligt här; vindruvor växter vilt på kullarna och havsbrisen är sällan kylig; det sägs att astarierna en gång kom från hårdare klimat i fjärran västern, men de känner sig sedan sekler mest hemma i närheten av Yoldiahavets varma kuster. Det har, när vår berättelse börjar en sensommar, gått 975 år sedan Imperiet grundades av Astarius den Lysande.
Livias histora
Livia tillbringar en mysig kväll i sin lyxvilla på Morgonrodnadens klippa, då hon får besök av Septima Dominika, en annan av Imperiets mäktiga damer. Septima har som vanligt någon intrig på gång, och vill att Livia ska framföra ett förslag för senaten nästkommande dag. I det här fallet bekymrar sig Septima över krigsherren Arbogastes, eftersom dennes uppror hotar Septimas (eller snarare Septimas makes) lantegendomar i närheten av Arbogastes domäner. Hon föreslår för Livia, att Megasthenes av Kaherne måste inbjudas att skydda huvudstaden, så att den kejserliga legion som normalt har denna uppgift kan skickas för att kväsa Arbogastes. Septima hävdar att, på så vis, kan man försöka knyta Megasthenes närmare Imperiet, och försöka vända dennes krigares lojaliteter till Kejsaren; och helt enkelt motverka ett eventuellt uppror från Megasthenes sida. Livia går med på att framföra detta förslag från senaten, men räknar med hårt motstånd från den konservativa fraktionen, som knappast lär gilla tanken på att en främmande lydkonung ska ges ansvaret att skydda huvudstaden. De båda damerna var knappast såta vänner innan, och är det ej heller nu; men när Septima lämnar Livias hus för kvällen är de åtminstone bundsförvanter för ett tag framöver. Det skulle visa sig gå över rätt fort.
Efter diverse offer för välgång, ger sig Livia nästa dag iväg till senatens möte med pompa och ståt. (Eller ja, med patriciernas mått mätt ger Livia gärna sken av att vara ganska anspråklös; men det är mest en fasad. Mer om det vid ett senare tillfälle). Sedan kejsaren och alla senatorer samlats under den imponerande mosaiken av en silverne drake i senatens takkupol, håller Livia ett mäktigt anförande. (Natural 20, + 14 i Perform: Oratory. Sug på den). Mitt under detta stiger dock Megasthenes själv in i salen; klädd i en senators toga, och intar med ett leende sin rättmätiga plats på bänkarna. Han och hans hustru är uppenbarligen på ett spontant statesbesök i Astarion, något Livia inte informerats om. Hon håller dock masken och fortsätter sitt glimrande tal.
Folk sitter som trollbundna ett tag, men Livias ärkerival, den nästan mytiske gamle stoikern Nikeforos, går till mothugg, och inleder ett av sina väldiga marathontal; i protest mot kjoltygets traditionsvidriga proposition. Nikeforos och Megasthenes råkar snart i luven på varandra sedan den förre i vanlig ordning förolämpat den senare, men nu ingriper Kejsaren. -Megasthenes- skall bevisa sitt värde genom att rida mot Arbogastes med sin armé och de legionärer som kan avvaras i huvudstaden; lyder Kejsarens kompromiss. Ingen protesterar.
På vägen nedför Senatsklippans trappor konverserar Livia kort med Xenos, en ung senator som har ett väldigt gott öga till henne. Han hjälper henne till hennes bärstol, hon är ju liten och bräcklig trots allt, och nämner något om en fest i det kejserliga palatset samma kväll, till ära för prinsessan Kalliopes (dvs Megasthenes hustru) besök i sin hemstad. Xenos och Livia observerar här ett stort tumult; en uppretad procession utsökt klädda vättar är på väg mot kejsarpalatset, med vättarnas ambassadör Sisygambias i spetsen. Han verkar hemskt upprörd över något, och hans mannar aggressiva, och Livia ger sina bärare order att ta en omväg hem, så hon inte hamnar i vättarnas väg.
Kvällens tillställning tänker Livia givetvis inte missa. Under dagen läxar hon upp sina barns lärare för några brister i hans undervisning, och förbereder sig för kvällens intriger.
Under början av festen konverserar Livia en smula med en berusad ung adelsfröken vid namn Euryale, som begråter sin värdelöshet, och tafsar lite diskret på densamme. Unge senator Xenos dyker sedan upp, och Livia försöker tussa ihop de unga tu, men Xenos vägrar fatta vinken - han har bara ögon för den äldre Livia. (Hon är 32). Livia får också en kort, ytlig konversation med prinsessan Kalliope, innan Livia drar vidare till en angränsande sal och börjar plotta ihop med Septima Dominika. Strax dessförinnan, dock, hon har sett Septimas make, den fete och dekadente Augus Dominikos, smyga iväg från sin divan och till synes helt överge festen. Mycket olikt honom.
Nu händer dock grejer. I Kejsarens sal, dit Livia och Septima snart förflyttar sig, har Megasthenes nyss betygat kejsaren sin vördnad, och överraskar sedan de församlade ädlingarna med en utsökt koreograferad trupp dansare och musiker från hans sandtäckta hemland. Några förfärar sig över de nästan nakna kaherniska danserskorna och den barbariska musiken, men ingen kan förneka att Kaherene var ett mäktigt rike långt innan Imperiets föddes, och att det definitivt finns...konst i dessa toner. Det är då lillprinsessan Arsinoë börjar hosta blod, och flämtande och hulkande faller till marken. Vinet från bägaren hos nyss drack ur flyter långsamt ut mellan golvstenarna.
Livia är snar att gå till handling, där de flesta annars står chockade. Hon tjänade en tid som prästinna i Gudinnans tempel i sin ungdom, så som brukligt är bland unga ädla damer i Imperiet, och hon rusar nu fram och försöker hela prinsessan med en snabb bön. Dylikt hjälper inte mot gifter, dock, och prinsessan, ryckande av spasmer, bärs istället skyndsamt iväg av kejsarens livgarde; mot livmedikusens kammare.
Folk börjar givetvis omedelbart anklaga Megasthenes, men är i grund och botten förnuftiga nog att inse att han förmodligen inte ligger bakom det här - det vore alldeles för uppenbart om det vore han och Kalliope som försökt förgifta prinsessan i detta sammanhang. Livgardet lugnar snart ned alla, kejsaren sitter tyst och matt av oro på sin tron, och festen börjar snabbt ebba ut. Somliga försöker supa vidare, men Livia beger sig istället hem till Septima för en stilla efterfest på tu man hand. Hon har inte tagit direkt illa vid sig; det är inte första gången någon blir giftmördad, men hon inväntar givetvis ändå nyheter om prinsessans tillstånd följande morgon. Det visar sig att prästinnorna lyckades blidka giftet i den unga flickans kropp, och hon kommer att överleva. Vem som låg bakom är emellertid helt okänt.
Kierans historia
Kieran har fått i uppdrag att vara personlig eskort åt prinsessan Kalliope, som nyss anlänt till huvudstaden efter flera år hos sin make i Kaherne. När vi först träffar honom, följer han således prinsessan och en bunte av hennes hovdamer på en lång tur genom det väldiga kejsarpalatset. Det är redan från början uppenbart att Kalliope är attraherad av honom - inte nog med att hon överhuvudtaget tilltalar honom, hon frågar honom dessutom om vad hon bör se i palatset, vad som förändrats sedan hon var här senast. Kieran, en smula obekväm med hela situationen, har dock inget särskilt bra svar att ge.
Kalliope smiter snart iväg med sin make, men lämnar Kieran att eskortera hovdamerna tillbaka till deras kammare. Han gör givetvis så, men passerar på vägen tronsalen, där en anmärkningsvärt upprörd diskussion pågår mellan vätteambassadören Sisygambias och Kejsaren. Faktum är, Sisygambias slänger ur sig -förolämpningar-, hans mannar viftar med sina vapen, och det verkar direkt -hotfullt-. Det handlar visst om något värdefullt som Sisygambias blivit bestulen på, och att någon kastat avföring på honom på stan. Kieran ser genast till att de hittils passiva livgardisterna i salen ingriper till kejsarens beskydd, men kejsaren lugnar ned situationen genom att -ursäkta sig- för Sisygambias, och lova att göra allt han kan för att hitta den magiska ring vätten förlorat. Med detta låter vättarna sig nöjas, och går sin väg, och i ett kort, förtroligt samtal med kejsaren får Kieran höra hur Imperiet -verkligen- inte har råd med en öppen konflikt med Vätteriket.
Livgardets befälhavare, Heratos, berömmer Kieran för ingripandet, och ger honom i ordet att närvara vid en fest samma kväll. Kieran ska återigen ansvara för prinsessan Kalliopes säkerhet; som om hennes egna livvakter från Kaherne inte dög. (Eller så är det förstås så att Kalliope själv
vill ha just Kieran?
)
Själva festen är förstås rätt ointressant för Kieran, en massa högdjur i siden från Xixia, som super och intrigerar och diskuterar vilken stoisk filosof som överträffar vilken epikuréeisk filosof, och varför, och Kieran måste hålla koll på kvinnan som har nästan -allas- uppmärksamhet, samtidigt som hon mest kastar lystna blickar på honom. Han får sin första kontakt med Livia dock, även om ingen av dem inser vidden av det just nu, och snart kräver något nytt hans ingripande då prinsessan Arsinoë blir förgiftad.
Kieran agerar återigen snabbt och säkert; ser till att prinsessan rusas iväg till livmedikusen, och att inget krig utbryter bland de församlade ädlingarna. När lugnet lagt sig hedrar Kejsaren honom återigen med ett kort samtal om implikationerna av det inträffade, för att sedan själv gå till sängs, inväntade bud om sin dotters tillstånd.
Det intressanta för Kieran började egentligen först nästa dag, som inleddes i vanlig ordning med en brottningsmatch utanför barackerna, där han i vanlig ordning fick stryk av en jättestor barbarkrigare. Jelena, en söt slavinna från Kivastäppen och en av Arsinoës tjänare, erbjöd honom lite vatten att svalka sig med, och fick sedan Kierans sällskap medan hon bar upp resten av vattnet till sin matmor. Arsinoë var uppenbarligen på bättringsvägen; vilket det ankom på Kieran att meddela hennes äldre syster. Han släpps in i Kalliopes kammare lagom för att se henne svepa ett täcke -precis- tillräckligt runt sin nakna uppenbarelse, och även om hon måhända fäller krokodiltårar för Arsinoë, är hon nog så intresserad av att bli eskorterad ut på stan av Kieran samma dag. Vår unge löjtnant kan ju knappast neka, så ett par timmar senare leder han en grupp handplockade livgardister som åtföljer Kalliopes bärstol mot arenakvarteren, där dagens hästkapplöpning visst ska gå av stapeln. (Om det -inte- är någon hästkapplöpning, tänker Kalliope förstås se till att det blir en. Hon är prinsessa, hon bestämmer).
Oj, jag glömde nästan, innan detta, emellertid, medan Kieran valde ut männen som skulle åtfölja Kalliope, blir han uppsökt av en tjänare åt Septima Dominika. Denne vill uppenbarligen veta något om -alverna-, ett mystiskt fornfolk, och frågar just Kieran därför att Kieran kommer från Bortre Hessara, som ligger nära Vindelalvernas urskogar. Kieran, förbryllad över det hela, går motvilligt med på att fråga några av sina landsmän, sedan han fått en frikostig förskottsbetalning, och att söka upp Septimas bulvan på ett specifikt värdshus någon kommande morgon. Bulvanen tvingas nöja sig med detta ospecifika avtal.
Åter till stadsturen med hennes kejserliga dryghet. Innan följet nått Hippodromen, råkar de nämnligen hamna mitt i vägen för en oförutsedd och våldsam kravall, uppenbart ledd av vättar. Dessa får givetvis syn på prinsessans följe, dessutom, och jagar efter det; vädrande kejserligt blod. Det är med nöd och näppe som Kieran lyckas låsa in sig och sitt följe i en närbelägen arena, och eskortera den egentligen föga skärrade prinsessan, med hovdam och husfilosof, upp till den relativa tryggheten i arenans kejserliga kammare. Under tiden barrikaderar livgardisterna och arenavakten desperat arenans portar mot den anstormande folkhopen, i vars led tillochmed en väldig rese kan skymtas. När portarna snart börjar vackla för anstormningen, dock, får Kieran idén att släppa lös några av arenamonstren mot folkhopen, och frågar ut den neurotiske arenachefen vad som står till buds. Denne räknar upp en mängd exotiska varelser, bland annat arenans egna rese, och tar strax med sig några tjänare för att släpa ut detta monstrum. Kieran vänder för ett ögonblick sin uppmärksamhet mot porten igen, bara för att höra arenachefens hysteriska skrik utifrån arenans öppna mittpunkt.
En drake. Eller ja, mer en wyvern, men det är inte som att Kieran vet skillnaden. (Abyssal Drake, CR 9). Den är enorm, med hotfullt mörkröda fjäll och glödande blick, och den ingår -inte- i arenarepetoaren. Snarare har den till synes dykt upp från ingenstans, och tycks ha ett mycket medvetet mål i sikte - prinsessan. Den försöker som bäst slita itu väggen mot kammaren där Kalliope befinner sig, då både Kieran och resen kastar sig på den. Efter en lång, hård brottningsmatch med resen, som dör i sitt eget blod, stupar draken slutligen för Kierans svärd, men den har då redan sargat honom med sin eld, och faller lämpligt nog till marken -över- honom. Allt blir svart för vår hjälte.
När Kieran omsider vaknar med värk i hela kroppen, befinner han sig uppenbart åter i det kejserliga palatset, i händerna på en av kejsarens läkare. Efter att ha tvingats äta en hel alruna och fått veta att han har lättare brännskador, möts han av Kalliopes uppenbarelse, som nästan glänser vitt i kammarens ljusdunkel. Hon berättar att kravallerna kvästs med mycken blodspillan, som sig bör, och insisterar på att där verkligen fanns en drake - uppenbarligen råder det någon sorts tvivel om den saken. Gardeskapten Heratos infinner sig också, och redogör för situationen: draken efterlämnade ingen kropp, och ingen utanför arenan säger sig ha sett den flyga varken dit eller därifrån, den måste alltså ha uppstått ur tomma intet.
"
Jag är prinsessa", säger Kalliope. "Där fanns en drake, för
jag säger det". Hon skrider ut ur rummet med näsan i vädret. Hennes ord är dock sanning; det är vad Heratos har att förhålla sig till. Där fanns en drake. Läkaren är dessutom lite förbryllad över Kierans skador - såren har en svart, onaturlig kant han aldrig sett tidigare. Han kläcker ur sig en teori om att något mycket ondskefullt måste ha orsakat såren. (Unholy Damage). Både Heratos och Kieran är nu ganska oroade, emellertid - först ett mordförsök på Arsinoë, sedan på Kalliope. Det här kan inte sluta väl. De måste båda vara på sin vakt framöver.
Taras historia
Tara kliver in i berättelsen en tråååkig dag i den dammiga arkivsalen i Dominikos villa, där räkenskaper och arkiv förs över ättens alla -enorma- tillgångar runtom i Imperiet. Hennes till åren komna matmor, den ädla Septima Dominika, råder äntligen bot på hennes tristess, dock, med ett alldeles särskilt uppdrag. Septima misstänker att hennes dekadente och oduglige make, Augus, slutligen faktiskt fått något gjort, men inte vad som helst - han har gått med i en av de hiskeliga Elishar-kulterna. Åtminstone är han borta hela nätterna, vilket inte alls är likt honom. Septima tänker slutligen ge Tara ett uppdrag som är mer i linje med hennes talanger; hon ska följa efter Augus samma natt, och ta reda på vad han sysslar med.
Sagt och gjort. Mycket riktigt, på kvällen spökar Augus ut sig i en svart mantel och ger sig iväg ihop med två grova underhuggare, och Tara följer efter dem som en skugga. Hon ser dem till sist försvinna in i en dvärgisk kryddhandlares butik (dvärgarna är typ fenicier, judar eller nåt), förbi en stor vätte som utgör portvakt. Hon undviker denne, smyger in via ett takfönster, och golvar snart butikens ägare med ett klubbslag mot bakhuvudet. Under en matta hittar hon en lucka ned till katakomberna, och rör sig skyndsamt ned dit efter att ha stulit lite pengar och kryddor från butiken.
Augus tjänare har tänt facklor, och genom att följa dessa kan Tara hålla jämna steg genom de vindlande tunnlarna. Männen framför henne når någon sorts lönndörr, och aktiverar med ordet "Ardashir" en glödande symbol, som kommer dörren att öppna sig med ett gnisslande ljud. Tara gömmer sig med ett skelett i en hög nisch ett tag, och ser fler skumma typer strömma till, innan hon själv bestämmer sig för att försöka smyga in.
Dörren öppnas när hon yttrar lösenordet, som verkar vara ett ålderdomligt namn eller ord från det mänskliga rike som omsider kom att erövras av vättarna och bli hjärtat i Vätteriket. Tara smyger in, och hör såklart ett diskret mässande från någon dunkel krypta. Dessförinnan, emellertid, får hon syn på en vakt i ett fackelbelyst rum, och hon slår med viss möda ned denne och snor hans kåpa. Hon tar inte risken att smyga in alltför mycket, dock, utan närmar sig bara försiktigt nån sorts otäck ritualkammare med blodfläckat golv, där skumma snubbar i svarta mantlar (däribland en lätt igekännbar tjockis) håller på med nån sorts skuuuum ritual, ledda av en skum, skinntorr häxmästare. Två uppskurna jungfrur ligger och blöder ihjäl på stengolvet. Vad det här än är, så är det inte en Elishar-kult (Elishar är ju typ, Lawful Good, blod och svarta kåpor 'n' shit är inte riktigt hans grej, även om alla hans tillbedjare förstås ändå är Onda och måste slängas för displacer beasts eller nåt annat skojigt på arenan, men det handlar ju mer om att de är en samhällsfara och en styggelse och...ja, ni fattar). Tara ger sig därifrån för natten innan nån upptäcker henne.
Så till nästa dag, sedan Tara avlagt rapport för Septima och fått order att upprepa proceduren till kvällen. Jag minns dessvärre inte riktigt -hur- Tara kom in på spåret med gangsterbossen Yehud, så går det när man återberättar spelmöten flera veckor i efterhand, men jag tror att Septima kanske fått höra om något band mellan Yehud och ädle herr Augus förehavanden. Det kan också vara så, att Tara ville få in en fot i Yehuds posse enkom för att hon sedan gammalt visste att Yehuds gäng behärskade det kvarter under vilket kulten höll till, och att de kanske visste något om lokala kulter. Hur det nu än var, klädde hon sig sunkigt och drog iväg till värdshuset där Yehuds posse vanligtvis hängde, för att försöka imponerna på den hårdhudade gamle bossen.
Yehud lät sig inte blidkas allt för enkelt; Tara var bara nåt kjoltyg trots allt. För att få en plats i hans gäng, behövde hon stjäla en magisk ring från Vätterikets ambassadör, Sisygambias. Det tog inte många timmar innan Tara återvände med ringen. Hon hade då också hunnit distrahera vätteambassadören och dennes vakter genom att kasta hästspillning på honom. Han lät ganska rosenrasande då hon hastigt och lustigt lämnade hans villa, och begav sig tillbaka mot Yehuds värdshus.
Ringen ifråga var en utsökt silverring, som en gång tycktes ha härbärgerat tre stenar i runda urgröpningar. Nu återstod bara en, en djupröd, oval ädelsten som nästan tycktes mjuk vid Taras beröring. (Ring of Three Wishes efter två spelmöten, Yay me!). Yehud blev nästan salig då Tara överlämnade ringen, och befordrade henne i ett raskt infall till sin högra hand, vilket inte väckte lite avund från resten av hans posse. (Han hade alltså aldrig räknat med att hon skulle klara uppgiften han givit henne). Det visade sig (eller så visste Tara redan, förlåt, jag minns inte) att Yehud mycket riktigt kände till en kultledare, en kahernisk präst vid namn Sobek-Heru, och att Yehud och några av hans mannar redan hade en överenskommelse med denne om att (av okänd anledning) närvara vid en av dennes ritualer. Sobek-Heru hade tidigare anställt dem för att uppbringa vissa skumma, exotiska varor, och betalningen de fått för att närvara vid ritualen var så frikostig att de knappast kunde neka. Allt stämde förstås väldigt väl in på det Tara hade observerat föregående kväll, och hennes väg var mer eller mindre utstakad - Yehud verkade ändå förvänta sig att hans senaste rekryt skulle närvara.
Så kom det sig att hon, Yehud, och ett par av dennes mannar samma kväll sällade sig till de andra kåpklädda figurerna i den skumma ritualkammaren under staden. Ingenstans kunde hon ana Augus feta profil, dock.
Tills Augus och dennes tvenne underhuggare kom insläntrandes, släpande på en naken, bunden varelse vars like Tara aldrig förr sett. Det var en brunhårig kvinna, liten, spenslig och blek, med breda kindkotor och stora, spetsiga öron med små lodjurslika tofsar, människolik men ändå inte. Någonting verkade -glöda- inuti henne, ett svagt sken som i mörkret syntes från hennes mun så fort hon öppnade den för att andas, och kunde skymtas också genom bröstkorgen; ett ljussken som pulserade i takt med hennes hjärta. Det var en alv; en närmast mytisk varelse.
Sobek-Heru tycktes mycket nöjd med Augus insats, och innan många hjärtslag hunnit passera låg älvan döende i sitt eget blod, desperat slitande i sina rep tills all kraft ebbade ur henne. Prästen tycktes dra ljusskenet ur hennes mun och samlade det i sin hand, och på något sätt suga in det i sitt väsen. Sedan skrattade han ondskefullt. Eller ja, kinda. En dödskyla spred sig i rummet. Ögonblicket senare hade Sobek-Heru kört sin järndolk också i Augus bröst, och den fete herremannen stupade till golvet som en fura. Resten av åskådarna stod än så länge i stilla förfäran medan prästen tycktes suga ut någon energi också ur Augus kropp, om än långt blekare lysande än älvans, men förfäran övergick i handling då prästen fortsatte med att hugga ned en av Yehuds mannar. Tara försökte kasta sig fram och komma åt Sobek-Herus kniv, Yehud försökte dra sitt svärd, och prästen svarade med att slunga ut en veritabel brisad av besvärjelser. Nånstans här insåg Taras spelare att Sobek-Heru var hööög level, och Tara beslöt att fly hellre än att illa fäkta. Hon lyckades slingra sig ur nån sorts tentakler som steg upp ur golvet och försökte greppa henne, och sprang ut i katakomberna medan Yehuds skrik ebbade ut bakom henne.
Hon var förföljd, dock. Två av de -verkliga- kultisterna, de som verkat införstådda med allt det här och fortfarande stod på Sobek-Herus sida, jagade raskt efter henne, och till skillnad från henne hade de en fackla. Hon, å andra sidan, hade tur. I Astarions katakomber fyller nämnligen kobolderna den nisch råttorna borde gjort (råttorna har kobolderna sedan länge ätit upp), och en nästan löjlig mängd kobolder väntade bakom ett hörn med ett nät, redo att infånga dagens munsbit. På något sätt lyckades Tara slå och slingra sig förbi dem, något som inte kan sägas om hennes förföljare. översköljda av ett hav av kobolder tystnade sakta deras skrik, medan Tara tog sig upp till jordytan och rusade hem till fru Septima.
Taras och Livias historia
Eftersom Livia och Septima nu satt och avrundade aftonens bankett med lite utspätt vin, var det här Tara och Livia träffades för första gången. Septima tycktes inledningsvis inte ta särskilt illa vid sig av sin makes dödsbud, nu fick hon ju all makt -själv- liksom, och Gudinnan vet att makt är Septimas primära drivkraft här i livet. Nyheterna var emellertid oroande likfullt, särskilt i ljuset av allt annat som hänt - den intelligenta Livia började ana samband. De tre mer eller mindre ädla damerna avbröts dock i sina funderingar av budet att en yrande och uppskrämd Yehud bultade på dörren. (Nu minns jag! Tara hade tidigare sett och känt igen Yehud i en konversation med Augus, -i- Augus och Septimas atrium). Yehud släpptes in, och hann berätta något om att hans magiska ring hade räddat honom, innan Septima lät vakterna beröva Yehud denna ring, och låsa in gubben i källaren så att han kunde lugna ned sig - och lärde sig att inte driva hennes make i döden. Tara höll sig i bakgrunden, men noterade lite snabbt att den tredje stenen i ringen nu var borta. Eftersom Tara hade berättat om älvan, och konsensus bland de inblandade var att denna måste besuttit stor kraft som kultledaren på något sätt lagt beslag på, ämnade Septima nästa dag låta skicka en tjänare att höra sig för om alver bland folk som eventuellt kunde ha koll. Med detta avrundades kvällen, och Livia for hem till sig, och Tara gick och lade sig.
Tara vaknade nästa morgon till ett schysst kok stryk. Augus hade återvänt! Hon visste inte -hur-, än mindre -varför-, men han var uppenbarligen i livet, och Septima var rosenrasande över vad hon uppfattade som Taras lögner. Augus verkade mer rosenrasande för att, well, tysta alla vittnen så att säga, och när Tara hastigt brottades med honom verkade han plötsligt märkligt stark. Det lyckades Tara att snabbt samla ihop sina saker och fly, och det föll sig naturligt för henne att bege sig till den enda som kunde skydda henne - Livia.
Förbryllad över nyheterna, tog Livia emot den unga kvinnan och erbjöd henne genast en plats i sitt hushåll. Efter att Tara installerat sig och satts att träna Livias son i vapenbruk, kallade Livia ett par av sina förtrogna i senaten till ett möte om händelseutvecklingen. Det hade nämnligen visat sig att vätteambassadören försvunnit spårlöst samma morgon, och att hans hushåll var täckt av blod och hans tjänares döda kroppar. (Jag visade i en cut-scene tidigare, under natten, hur Sobek-Heru knackade på dörren till ambassadörens villa).
Utöver Xenos, den unge senatorn som är småkär i Livia, infann sig tre ädla herrar vid namn Angelos Nirazior, en slö, trög typ som ibland dock har stunder av briljans, Petrus Karintes, en melankolisk tänkare, och Bryennios av Miri, en idealistisk och intelligent man som Livia har ett särskilt gott öga till. De samtalade en stund, även om Livia undvek att nämna något om kulten, och resonemangen gick som följer. (Notera att de kände till kravallerna, men inget om draken som tidigare samma dag hade attackerat prinsessan Kalliope - det är således bara stämpligen mot Arsinoës liv som de för närvarande är medvetna om).
- Kravallerna och vätteambassadörens försvinnande har sannolikt ett samband. Mordförsöker på Arsinoë kan mycket väl hänga ihop också det. Någon driver en komplott mot hela Imperiet.
- Detta kan således inte vara Megasthenes. Herr Angelos förfäktade starkt att det skulle vara Elisharkulterna, men Bryennios vägrade tro på detta - han menade att de är alldeles för pacifistiska.
- Måhända ligger själva Vätteriket bakom; de vill skapa en ursäkt för att starta ett nytt krig mot Imperiet.
(Det finns förvisso en ledtråd som direkt skulle leda till en lösning på hela mysteriet, men jag förväntade mig aldrig ändå att spelarna skulle nappa på den. Det är inte prestationsrollspel vi kör, liksom).
Mötesdeltagarna enades om att hålla ögonen öppna och fortsätta stödja Livia i senaten, och Bryennios och Petrus avvek därefter. Angelos orkade inte gå nånstans, och Xenos ville hemskt gärna stanna på middag - allt som ger extra tid med Livia liksom.
Tara hade undrer tiden blivit runtvisad i huset av Celia, Livias dotter. Midos, sonen, hade surt rusat iväg efter den hårda drill Tara gett honom. Sedan Celia rusat iväg för att skaffa ett äpple, emellertid, stötte Tara åter på Midos i ett fönster. Han satt och såg ut över staden, långt förbi hamnen och murarna och ut över Bärnstenshavet i norr. I fjärran, ovan havet, spelade ett märkligt ljussken på himlen, nästan osynligt till dess att man kisade, men då påtagligt och spöklikt, som ett norrsken. Tara hade aldrig sett nåt liknande, ej heller Midos, och de skyndade genast för att hämta Livia, som gärna vill känna till dylika järtecken.
Inte heller Livia hade sett något sådant förr, och blev genast mycket orolig. Xenos hade, dock, och det han sade gjorde inte saken bättre - det fanns en mosaik i Kejsarpalatset, föreställande himlen över Bärnstenshavet den dag då Astarion grundades, för mer än 900 år sedan. I den mosaiken finns ett märkligt sken på himlen avbildat. Det gick praktiskt taget rysningar över Livia då hon drog sig till minnes denna mosaik, för hon trodde att detta, det var ett mycket dåligt omen - förebådande en...undergång.
"Mor, borde vi inte underrätta Stjärnskådarna", undrade Midos, och påpekade att ljusskenet var så nära horisonten, att det sannolikt bara kunde ses just från Morgonrodnadens klippa (han är en smart unge). Stjärnskådarna behövde kanske underrättas om fenomenet för att kunna observera det. Sagt och gjort; Tara skickades att föra bud till Stjärnskådarna.
Och där lämnade vi senast våra blivande hjältar. Fortsättning följer, förstås. (Förutsatt att intresse finns?).
Efter fyra spelmöten:
Fiender battlade: 1. Men det var en Abyssal Drake, så det borde kanske räknas som flera.
Items uppsamlade: 1. Men det var en Ring of Three Wishes, så det borde kanske räknas som flera. Fast rollisen gav bort den direkt, och SLP:n använde upp den. Så det kanske inte räknas alls.
Folk knullade: 0. Men det är ju jag som spelleder, så det kommer.
- Ymir, måste nu sooooooooooooova
Vi har ju redan slagit fast att Livia är en dekadent jävel som leker stoiker, så... 
(Usch, i så fall borde jag spela Eon eller En Garde bara därför...)
)