Nekromanti Sökes: Kronokrater och Nekromantiker
- Thread starter Boldtaar
- Start date
Ymir
Liten kantbaron
Saxat från wiki, så ursäkta brist på förklaringar av namedropping, normalt pekar sånt till andra artiklar:
den här snubben var väl primärt en astromantiker, men han sysslade bergis med nekromanti vid sidan om och får vara med ändå för att han är awesome:
Gebashan Häxkonungen
Gebashan är känd under många namn; "Gebashan Häxkonungen", "Häxmästaren av De vittrade öarna", "Dödstronen herre". I det fornstora Edron bar han namnet mür-Salafaion, "Den som vandrar med örnarna". Han var Västlandens mäktigaste magiker under sin era, innan Nanórgona kom, och en uråldrig vandöd redan då han och hans fränder i Sekhmets cirkel bragte Mûhadindynastin i fördärvet för två tusen år sedan. Om den man han verkligen var vet man inte mycket. Han sägs ha fötts i Akpilos och varit hovmagiker åt Edrons förste kejsare, och isåfall är han långt äldre än Mûhad. Efter Nanórgonas uppstigande har Gebashan sällat sig till denne och troget följt hans ödesdigra väg genom Vävnaden.
Gebashan sägs rå över De vittrade öarna, ett vindpinat rike nånstans långt väster om Cai. Han stod högst i Sekhmets Cirkel, ingick en gång i Domara Tashar, och har suttit på Dödstronen, ordförandestolen i De trettons råd, sedan många sekler. Han är fysiskt en kuslig uppenbarelse, draperad i de trasiga resterna av en svart kåpa med gyllene broderier, och i hans tomma ögonhålor glimmar svaga ljuspunkter ut från skuggorna under kåpans huva. Två eller tre mäktiga örnar åtföljer honom stundtals, men är allt som oftast utskickade för att vara hans ögon runtom i världen, varhelst något pågår som är av intresse för en så mäktig individ.
Just Gebashans koppling till fåglar intar en hjärtplats i zhanernas myter om honom, då fåglar normalt anses stå nära Mhîm och representera allt som är ljust och gott, och bära döda själar till paradiset i himlen. Det sägs att Gebashans tre örnar i själva verket är korrumperade vindandar som svurit att tjäna honom, medan de många andra fåglar Häxkonungen rår över lär höra hemma på De vittrade öarna, där de fallit under hans förbannelse. Illavarslande skockar av dessa "Förbannelsens fåglar", svarta och halvt förruttnade, sägs då och då komma flygande från väster, och förtära människor för att föra med sig deras själar till Gebashans fäste i dödsriket, och bort från Mhîms himmelska ljus.
Kumbanigash den Svarte
Kumbanigash den Svarte är Taethavris drakväktare, men mer känd som Ragnashs häxmästare eller Kahars häxkonung, titlar som anspelar på de oräkneliga mansåldrar han spenderade som en tyrannisk erövrare och nekromantiker i trakterna runt Kamor. Han började sin bana som en mänsklig magiker i Radh-Kamra, på tiden då Urmörkret ännu var ihågkommet, och ägnade sitt liv åt politik och studier och att bekämpa återstoden av Urmörkrets agenter i världen. För sina bedrifter uppmärksammades Kumbanigash av Taethavris och ingick ett band med draken, men Taethavris gick i flertusenårig dvala efter skador som tillfogats i strid mot Ast'caties arméer, och utan drakens vägledning föll Kumbanigash offer för sina egna ambitioner. Från början var allt han gjorde i det högre syftets namn, men efter hand växte makt i hans hjärta till ett självändamål, och injagandet av fruktan blev hans primära medel för att kontrollera världen omkring sig. Han slutade som en vandöd spillra av sitt forna jag, väldig och uråldrig och fruktansvärd, men förvriden och plågad, ondsint utan mål och mening. Den obarmhärtighet med vilken han härskat i Ragnash och Kahar gav honom Krolim-tirakernas och Hästtämjarnas eviga respekt, men när hans makt väl hade störtats av raunernas gryende världsvälde övergav alla andra honom, och han skulle aldrig igen bli mer än en krigsherre, om än fruktad, förskansad med tiraker och vandöda i Krolimbergens fästen.
Men Kumbanigash insåg det okloka i den väg han valt när årtusendena började väga på honom och eonen drog mot sin ände. Han återupptäckte sitt syfte och de visioner han en gång närt, och obarmhärtighet och förakt blev sakta till medkänsla och respekt. Central i detta kan Inalea ha varit, då Kumbanigash i henne såg en spegel av sig själv, men mer förstörd, och långt mer kraftlös, och gjorde det till del av sin botgöring att ge hennes varande mening. Hans försök att vända den rit som gjort honom till lisch och åter bli en dödlig varelse misslyckades katastrofalt, och gjorde hans uppenbarelse mer grotesk än någonsin, men Kumbanigash valde att vända det till sin fördel, och omfamnade sin roll som människokungarnas mardröm och legendernas skräcktyrann. Injagande av fruktan var något han behärskade bättre än nästan någon annan i världen, och han lät det fortsätta vara hans styrka, men i kampen mot Urmörket och för drakarnas sak, snarare än i strävan efter egen vinning och makt. I Taethavris frånvaro ledde han drakväktarna med sina årtusendens visdom och erfarenhet, tills den dag hans mästare åter vaknade, och de förenades i ett syfte till Urmörkrets farligaste fiende, obändig i sin vilja att rädda människornas värld.
Kumbanigash uppträder som en mycket högrest, kraftfull man, ständigt iklädd en sliten rustning av svart stål och rostigt järn, med kloförsedda handskar och en hjälm krönt av taggar i en bisarr imitation av Kahars krona. Han bär stridsgisslet Zhat-kur-thorakh, som gavs honom av Krolim-renk-Samars dvärgar i långt svunna dagar, och svärdet Grangodíl, erövrat från en drunokisk prins. Han är möjligen den främste av drakväktarna när det kommer till magisk utövning, men tycks likfullt inte jämnbördig med andra legendariska magiker som Gebashan; det är snarare i mångsidighet, betänksamhet och påhittighet som Kumbanigash övertrumfar andra uråldriga varelser.
Teveletion Järnhand
Teveletion är ledaren för Tia'shi Tarivei, en ambitiös och kallsinnig sanarialv med spektakulära magiska krafter. Han och hans kamrater kumpaner Sassanarrion, Nyare och Alariel var besatta av att avslöja världens glömda förflutna och föra alversläktet till ny storhet, och gick med tiden allt längre i denna strävan, tills de på allvar blev ett hot mot Liljans råds intressen, för att inte tala om sanarialliansens kollektiva moral, och bannlystes. Vad de än gjorde måste det ha varit fruktansvärt, för Liljans råd gick så långt som att kräva Teveletions död, och Teveletion svarade med att dedikera sitt liv åt att förgöra dem. Som ett led i detta bildades Tia'shi Tarivei, och med Rekhems hjälp utmanade man även Drakalliansen, och sådde split och förödelse i världen.
Efter Sassanarrions, Nyares och Alariels fall återstår bara en spillra av Tia'shi Tarivei, och det verkar som om Teveletion i någon mån kommit på andra tankar av sina kamraters öde. Han verkar inte längre lika bitter, inte lika besluten att ta hela världen med sig ned i mörkret, vilket kan ha en hel del att göra med hans nyfunna känslor för den mystiska Sierskan i Nordens Torn. Samtidigt är hans nuvarande förhållande till Urmörkrets styrkor väldigt oklart; han verkar i någon mån fientlig gentemot Veddos degenerade Åttonde stam (som senast de sågs hade Sierskan i sitt våld), och har setts motarbeta Sällskapet - bland annat stal han något från deras arkiv i Cozala, men samtidigt tycks han, eller åtminstone Tia'shi Tarivei, på något vis stötta Valdemar Trevena, som på sistone vållat mycket oro i Drunok. Likt många andra mäktiga individer försökte han förr rekrytera Thizara för sin sak, men inte ens drakarna vet nu längre vad hans planer går ut på.
Teveletion är en mager, ganska kortvuxen sanarialv med ett alldagligt, för att inte säga tråkigt, yttre. Två ting skvallrar om hans sanna natur; dels händerna, för länge sedan ersatta av skelettliknande, kloförsedda strukturer av stål som nästan tycks vara en del av hans kött och muskler. Varför han skaffat sig dessa stålhänder är en gåta - var de det bästa han kunde uppbringa efter att någon lemlästade honom, eller bara ett bisarrt experiment? Vill han med sina otäcka händer understryka något? Mindre uppenbart, men stundtals mycket påtagligt, är att Teveletions kapacitet för kronotropi sprungit utom kontroll av någon anledning; klockor tycks gå långsammare i hans närhet, tidsperspektiv förskjuts och tidskänsla rubbas, och Thesmofylaker manifesterar sig varhelst han färdas.
Innanför Teveletions diskreta fasad ruvar en ledare, andebesvärjare och magiker fullt kapabel att tävla bland de mäktigaste av världens makter, en individ vars briljans och begåvning egentligen är en av Sanarialliansens största förluster. Teveletions förmågor kunde blivit en enorm tillgång för hela alversläktet, men kom istället att vändas emot det i vrede.
Driobutus den Diaboliske
Driobutus den Diaboliske är en mycket mäktig och fruktad nekromantiker av asharisk börd. Han är ökänd för sin besvärjelse Driobutus Lilla Livsuttömning och ritualen Diabolisk Kraftcirkel, och för sin stormiga affär med Certani, Heleie Turalians dotter. Han har också komponerat en del poesi, som dock inte mött någon större entusiasm bland regionens trubadurer.
Driobutus är för tillfället verksam i Chadarians Hopp, där han sällan ses utan Maxander den Magnifike och två animerade skelett i släptåg. Envisa rykten gör gällande att han egentligen arbetar för Heschel, en uråldrig lisch som ruvar någonstans i staden.
Damoklenes
Damoklenes var en hemlighetsfull colonisk magiker och lärd som levde för mer än fyratusen år sedan. Han verkade som hovmagiker och husfilosof åt furstarna av Apax och Halaeniron, men hans liv i den normala mänskliga världen var relativt händelselöst. Damoklenes är mest berömd för att ha upptäckt (eller möjligen återupptäckt) det mystiska utrymme mellan tid och rum som sedan dess kallats Damoklenes hallar, och påstås ha tagit med sig en stor mängd märkliga artefakter från dessa hallar till Colonan. Somliga av dessa, såsom svärd av pärlemor och fåglar av metall och levande is, gick i arv i Apaxs furstelinje tills dess undergång, och kanske ligger några av Damoklenes artefakter från gåtfulla fjärran världar fortfarande dolda i gravhögar och katakomber i Colonan. Damoklenes själv försvann vid någon punkt spårlöst i sina hallar, och hans öde har förblivit okänt.
Utöver hallarna är Damoklenes känd för enstaka upptäckter inom portalmagi och tidsmagi (dessvärre ingen som faktiskt förklarar hur man når Damoklenes hallar). Besvärjelser och ritualer uppkallade efter honom är Damoklenes Ekvilibrium, Damoklenes Tidsreva, Kronomantisk Fluktuation, och Högre Temporallokalisering.
den här snubben var väl primärt en astromantiker, men han sysslade bergis med nekromanti vid sidan om och får vara med ändå för att han är awesome:
Jag tolkade dig som att du med 'kronokrater och nekromantiker' menade tidsmagiker och dödsmagiker generellt, men om du är specifikt ute efter tidsmagiker och nekromantiker som häskade i forna Danarth så har mina bidrag ovan varit rätt fel. Jag har dock lite artiklar om historiska thalasiska magikrater, men ingen av dem sysslade primärt med kronotropi och nekromanti. Se dock även De enfaldiga eminensernaIset Azarmisherah
Iset Azarmisherah var en trollkarl i forntiden som härskade över Lubandu-riket på Moran i flera årtusenden. Hans mytomspunna krig mot Tainoas tre legendariska hövdingar såväl som Ebhron och Phunguwe etsade in hans namn i Arkipelagens legender för all tid. Även övärldens akademiker har länge fascinerats av honom, då han härskade under de gåtfulla Mörka åren, varifrån nästan inga skrivna källor återstår utom de gerasiska inskrifterna och lertavlorna från hans rike.
Det är svårt att skilja sanning från myt vad gäller Iset, legenderna gör gällande att han var en överlevande av det halvt gudomliga folkslag som befolkade Det gamla riket; därav hans odödlighet. Enstaka skeptiker bland arkipelagens lärda menar att han snarare var en mänsklig furste i exil från Luberos som på magisk väg förlängde sitt liv. Han var från början en av Sarathikonfederationens furstar, kung av Karal på Moran, men han förrådde de andra, och dräpte dem i Sol Samra, och ödelade deras rike. Med Oriton i sitt grepp förde han så erövringskrig mot de stadsstater som överlevt på andra håll i Arkipelagen; först föll det fornstora Lubandu, vars tron Iset usurperade, och hans välde förknippades allt framgent med denna stad. I många långa år låg nästan hela övärlden så under Isets välde, men han trånade evinnerligen efter herravälde över Luberos, och kom med tiden att rikta all sin maktlystnad ditåt. Detta bar till slut frukt då han landsteg på ön med en väldig här och återtog sin rättmätiga krona, men han hade i processen förslösat mycket av sina resurser och sin flotta, och hans besittningar i Arkipelagen var kraftigt försvagade när Tainoas tre hövdingar förklarade krig mot hans rike. Detta krig ska enligt Hongonfragmenten ha varat i tusen år och inbegripit allehanda storslagna bataljer, däribland en två sekel lång belägring av Menela, som Isets arméer tillslut tvangs överge. Med tiden tycktes han trots många bakslag på väg att få överhanden, för Lubandus mäktiga flotta kunde inte besegras, men då kom det sig att ebhronitiska arméer landsteg på Luberos. Ansatt från alla håll kämpade Iset och hans krigare med större svekfullhet och grymhet än någonsin tidigare, men förgäves; de kunde inte hålla Luberos. Det sägs i ebhronitiska krönikor att Iset Azarmisherah i sin vrede utslungade en mäktig förbannelse över ön innan han övergav den, mörk magi som nedgjorde den ebhronitiska armén till priset av att Luberos blev obeboeligt för evig tid. De bevarade delarna av Hongonfragmenten nämner inget om detta, emellertid.
Sedan det mesta av Övärlden glidit honom ur händerna fortifierade Iset sig på Moran där han höll ut medan tainoa blomstrade och växte sig starka, men de kunde aldrig slutligt besegra honom. Slutet kom istället med phunguwes invasion av Arkipelagen. Isets ränker sådde split mellan Phunguwe och Taino i många år och orsakade mycket elände, men prokonsul Ged bestämde sig till sist för att göra slut på honom en gång för alla och anföll Moran i spetsen för en mäktig här. Öns uråldriga kultur ödelades i detta krig; städerna brändes, monument och skrivtavlor slogs sönder, och åkermarken saltades och gjordes obrukar för sekler framöver; djungel och savann tog vid där stenlagda vägar en gång gått. Bland de mäktigaste skatterna plundrade från Moran fanns en av Isets fallna stjärnor och två av Nalugadar, Kivas kristallskallar; alltsammans fördes till Phunguwe-kungarnas salar i Talamdu. Iset själv sägs omväxlande ha dött i envig mot Ged, som dräpte honom med sitt magiska svärd Kalamwe, eller ha kastat sig i en vulkan med Lubandus krona och den fallna stjärna som satt infattad i den. Det finns dock inga kända vulkaner på Moran, och inga bevarade källor nämner en envig mot prokonsul Ged, så Isets slutliga öde har förblivit ett mysterium, till glädje för sagoberättare och konspirationsteoretiker arkipelagen över. Somliga säger att Iset en gång ska vakna upp ur någon dunkel grav på Moran, och åter härska över öarna.
Iset, "stentyrann", är ett ebhronitiskt namn som Lubandus konung tillskrevs av sina motståndare på Luberos, så är också epitetet Azarmisherah, som betyder "av den stjärnlösa himlen". Phunguwe kallade honom Izhanor dor Awonwaie, som tydligt är deriverat från det ebhronitiska namnet. På gerasiska, sitt eget rikes språk, var han känd som Hráva Manásãm, "kungen under stjärnorna", medan tainoa kallade honom Hrawa Huyanxa, "den vederstygglige konungen". Hans eftermäle är förvisso mycket dåligt, och han tillskrivs så gott som alltid en skurkroll i historiska källor såväl som sagorna, men Moran blomstrade under hans långa välde, och dess vittrade ruiner och monument reser sig än idag i stum vittnesbörd om hans storhet.
Det ska enligt utsago en gång ha funnits en stol tillägnad Iset i Örådets salar, men den förstördes fullständigt i den Stora jordbävningen på Oriton. Gorzarzynernas siare uttolkade detta som ett tecken från gudinnan att Isets själ slutligen skingrats, och att hans skugga aldrig mer ska falla över övärlden.