God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,532
Söndrade vi falla
Av: Joel Monsen Nordström
När: 2021
Söndrade vi falla är ett äventyr till rollspelet ”Den yttersta domen” som inte är släppt än men äventyret innehåller alla regler man behöver för att spela. Äventyret är menat att spelas över cirka 6 timmar så det kan vara en lång session eller ett par korta. Det kan spelas med 5-6 spelare (inklusive spelledare) och använder en tarotlek istället för tärningar (det finns instruktioner för att använda en normal kortlek också ifall man saknar tarotkort). Spelet spelas genom att spelledaren och spelarna turas om att sätta scener som man sedan spelar ut tills man kommer till berättelsens slut.
Så det är slutet av 2600-talet. Spelarkaraktärerna är medlemmar i en religiös sekt centrerade runt en personkult runt en profet som har hållit territorium men nu är dagar från att fullständigt kollapsa. Profeten är död, den militära förlusten är i princip redan ett faktum och det hela handlar om hur man faller. För när det är det enda som är kvar så betyder det allt. Spelet handlar om hur karaktärerna försöker påverka varandra, hur de själva blir påverkade och hur deras olika motivationer/drivkrafter gör att alla också är i konflikt med sig själva.
Spelet innehåller 6 budord för hur det ska spelas, dessa klargör vad spelet är menat att handla om (drama) och hur man ska uppnå det. Var och ett av dem är sammanfattade i en mening men har också ett förklarande stycke. De är verkligen fantastiska och lättförstådda förklaringar av uttryck som annars lättvindigt slängs omkring så som ”Du skall spela ärligt” eller ”Lämna dig sårbar”.
Alla karaktärerna (karaktärerna är färdigskrivna och viktiga för scenariot) är vad jag tänker kalla fruktansvärda monster. Det är inte ett problem, det är nästan nödvändigt med tanke på vad spelet handlar om, och personligen ser jag det som ett plus. Men är du en spelare som måste ha sympatiska karaktärer så kommer det nog skava lite. Inte för att med det säga att karaktärerna är tvådimensionella, de är tvärtom fantastiskt djupa med gott utrymme för spelarna att utforska, känna och ”bleeda”. De råkar också bara vara en grupp onda jävlar. Förutom Aigerim som är komplex och jag tänker kalla moraliskt grå. Alla karaktärerna har sanningar, grundpelare av vem de är, och lögner, saken de inte kan göra utan att förråda sig själva. Dessa är en drivande och viktig del av spelet, vad är karaktärerna beredda att offra av sig själva för att nå andra mål? En kul grej är att de religiösa reglerna och straffen för att bryta mot dessa är något spelarna väljer (från listor med alternativ) när de väljer karaktärer att spela.
Världen som scenariot utspelar sig i är en intressant sci-fi värld med en blandning av medeltida religiösa situationer och high-tech. Det känns lite som hintarna om världen vi får i Pitch black och lite som en närmar i tiden/hårdare sci-fi Dune. Materialet som finns här är så djupt/välutvecklat att det är tillräckligt för en hel setting bok men är så väl presenterat att man bara blåser igenom det och absorberar alltihop. Det är en fantastisk setting och ger djup till allt annat. Alla spelare bör absolut läsa settingen innan man spelar. En särskild del av världen jag vill tala om är Kapaken, ett mögel som skapar en religiös upplevelse och som är det mest magiska/mjukaste delen av sci-fi:en. Kapaken är en spelmekanik, en viktig del av spelvärlden och tematiskt resonant. Den går genom alla lagren i spelet och knyter ihop dem och får en helt egen sektion av spelledar delen centrerad kring hur man ska representera den i spel.
Bilderna i spelet är helt fantastiska. Det finns inte så många av dem men de känns lite som en blandning av tarotkort, religiösa träsnitt och coola franska serietidningar. Det finns en vision som knyter ihop dem alla och hjälper med att lyfta fram spelets känsla. Jag är dålig på att beskriva konst men det här ser helt jävla sjukt snyggt ut och känns som texten. Den i slutet av spelet där en sprucken kittel kapak ligger i resterna av en ödelag stad är genuint hemsökande.
Bara… Bästa spelledarkapitlet. Det fokuserar hårt på det här specifika äventyret. Det är vad andra spelledarkapitel vill bli när de är vuxna. Spelet har också bra tekniker och procedurer för vad man ska göra innan och efter man spelar med inbakade säkerhetstekniker. Det är bra tekniker och det märks att de är testade/anpassade efter att ha testats.
Oh, och man kan ge någon en bonus när de är coola genom att hålla upp händerna och ropa ”Gud är större!”.
5 av 5
Av: Joel Monsen Nordström
När: 2021
Söndrade vi falla är ett äventyr till rollspelet ”Den yttersta domen” som inte är släppt än men äventyret innehåller alla regler man behöver för att spela. Äventyret är menat att spelas över cirka 6 timmar så det kan vara en lång session eller ett par korta. Det kan spelas med 5-6 spelare (inklusive spelledare) och använder en tarotlek istället för tärningar (det finns instruktioner för att använda en normal kortlek också ifall man saknar tarotkort). Spelet spelas genom att spelledaren och spelarna turas om att sätta scener som man sedan spelar ut tills man kommer till berättelsens slut.
Så det är slutet av 2600-talet. Spelarkaraktärerna är medlemmar i en religiös sekt centrerade runt en personkult runt en profet som har hållit territorium men nu är dagar från att fullständigt kollapsa. Profeten är död, den militära förlusten är i princip redan ett faktum och det hela handlar om hur man faller. För när det är det enda som är kvar så betyder det allt. Spelet handlar om hur karaktärerna försöker påverka varandra, hur de själva blir påverkade och hur deras olika motivationer/drivkrafter gör att alla också är i konflikt med sig själva.
Spelet innehåller 6 budord för hur det ska spelas, dessa klargör vad spelet är menat att handla om (drama) och hur man ska uppnå det. Var och ett av dem är sammanfattade i en mening men har också ett förklarande stycke. De är verkligen fantastiska och lättförstådda förklaringar av uttryck som annars lättvindigt slängs omkring så som ”Du skall spela ärligt” eller ”Lämna dig sårbar”.
Alla karaktärerna (karaktärerna är färdigskrivna och viktiga för scenariot) är vad jag tänker kalla fruktansvärda monster. Det är inte ett problem, det är nästan nödvändigt med tanke på vad spelet handlar om, och personligen ser jag det som ett plus. Men är du en spelare som måste ha sympatiska karaktärer så kommer det nog skava lite. Inte för att med det säga att karaktärerna är tvådimensionella, de är tvärtom fantastiskt djupa med gott utrymme för spelarna att utforska, känna och ”bleeda”. De råkar också bara vara en grupp onda jävlar. Förutom Aigerim som är komplex och jag tänker kalla moraliskt grå. Alla karaktärerna har sanningar, grundpelare av vem de är, och lögner, saken de inte kan göra utan att förråda sig själva. Dessa är en drivande och viktig del av spelet, vad är karaktärerna beredda att offra av sig själva för att nå andra mål? En kul grej är att de religiösa reglerna och straffen för att bryta mot dessa är något spelarna väljer (från listor med alternativ) när de väljer karaktärer att spela.
Världen som scenariot utspelar sig i är en intressant sci-fi värld med en blandning av medeltida religiösa situationer och high-tech. Det känns lite som hintarna om världen vi får i Pitch black och lite som en närmar i tiden/hårdare sci-fi Dune. Materialet som finns här är så djupt/välutvecklat att det är tillräckligt för en hel setting bok men är så väl presenterat att man bara blåser igenom det och absorberar alltihop. Det är en fantastisk setting och ger djup till allt annat. Alla spelare bör absolut läsa settingen innan man spelar. En särskild del av världen jag vill tala om är Kapaken, ett mögel som skapar en religiös upplevelse och som är det mest magiska/mjukaste delen av sci-fi:en. Kapaken är en spelmekanik, en viktig del av spelvärlden och tematiskt resonant. Den går genom alla lagren i spelet och knyter ihop dem och får en helt egen sektion av spelledar delen centrerad kring hur man ska representera den i spel.
Bilderna i spelet är helt fantastiska. Det finns inte så många av dem men de känns lite som en blandning av tarotkort, religiösa träsnitt och coola franska serietidningar. Det finns en vision som knyter ihop dem alla och hjälper med att lyfta fram spelets känsla. Jag är dålig på att beskriva konst men det här ser helt jävla sjukt snyggt ut och känns som texten. Den i slutet av spelet där en sprucken kittel kapak ligger i resterna av en ödelag stad är genuint hemsökande.
Bara… Bästa spelledarkapitlet. Det fokuserar hårt på det här specifika äventyret. Det är vad andra spelledarkapitel vill bli när de är vuxna. Spelet har också bra tekniker och procedurer för vad man ska göra innan och efter man spelar med inbakade säkerhetstekniker. Det är bra tekniker och det märks att de är testade/anpassade efter att ha testats.
Oh, och man kan ge någon en bonus när de är coola genom att hålla upp händerna och ropa ”Gud är större!”.
5 av 5
Last edited:
