Nej nu måste jag skriva om denna kampanj!! Det var runt år 2000 ungefär. Skulle säga mellan 2000 och 2003 för jag hade inte träffat en viss relation än som jag träffade hösten 2003. Jag tror att det kan ha varit efter 2001 för jag har vagt för mig att jag hade läst Robin's Laws och den kom ju runt då. Men jag är inte hundra på att jag hade det.
Den felaktiga teorin i den boken om att det finns "casual"-spelare som bara vill hänga med och slappa orsakade det största problemet med kampanjen. Men, jag är inte helt säker på att jag fick dom grillerna från boken eller om jag själv hade fått för mig det.
Jag hade inte upptäckt det här med att det gick att köra F?F och O?O än och hur det kändes.
Jag var en story-berättande-SL och jag hittade på massor. Hade inget nedskrivet, det var liksom... tänk Impro, fast det är SL som hittar på allt ist för ett utbyte?
Och det blev en flopp flera gånger men jag hade en spelare som det verkligen funkade med.
Den här kampanjen hette S-Men och vi var en liten grupp, två bröder, A och L, och så jag (som inte var släkt med dom). Har för mig att L var i min ålder dvs 20, 21, 22 och A var gymnasiet.
Iaf, min (felaktiga) teori var att A inte bidrog så mkt utan mest ville vara med, och att L var solid like a rock och att jag kunde lägga vad som helst på honom och det blev guld.
Det stämde att L var bra, jag hade många underbara sessioner med honom och blev alltid förvånad över vilka payoffs jag fick ut av att impro-lita på honom.
Misstaget var att inte engagera A ordentligt, att ge honom samma utmaningar. Han var väldigt grimdark, älskade Preacher (ffa rasistskämten i Preacher vilket jag kände var lite iffy) och 40K, och i en av mina impro-skräck-äventyr hade han bara bränt ner stan, människo och allt, istället för att hitta monstren i den. Efter det tror jag att jag slutade ge honom lika mkt offers och förlitade mig allt mer på L. I backspegeln önskar jag att jag hade tänkt annorlunda. Det var inte så konstigt att hans RP reagerade som den gjorde i det där skräckäventyret och i en annan genre skulle han kanske ha reagerat annorlunda.
Saknar dom båda väldigt mycket.
Idén var att det var en parodi på 80-tals-serietidningen Marvels Mutanter. Men, det var en stone faced parody. Det roliga bestod i hur allvarligt vi tog allt.
Professor Shaver, alias Professor S, hade ett mutant-team som hette S-Men. Han hade nån sorts tvångs grej att raka folks huvuden då och då, en del av SLP:erna hade råkat ut för detta.
S-Men bestod av följande SLP:
Mesmeralda! En Jean Grey-expy som kunde hypnotisera folk. Telepati osv.
Klezmeralda! Mesmeraldas klon, en parodi på Busieks lösning på att retconna Dark Phoenix-sagan.
Strålpojken! En Cyclops-expy, en riktig goody two shoes, han kunde skjuta strålar ur smilgroparna!
Väderflickan! En Storm-expy rakt av. Punk!Storm naturligtvis. Hon var typ straightman och S-Mens fältledare.
Tvättbjörnen! En Wolverine-expy med läkemedelsfaktor och klor av rostfritt stål. Skelett av rostande stål.
Spelarna bestod av OC. Dom hade samma roll i S-Men som New Mutants har i 80-tals X-Men dvs dom var eleverna som skulle bli nästa generations hjältar medan S-Men var ute och hjältade sig. Jag skapade även deras RP! Sån var jag på den tiden!
Kvicksand! Spelad av A. Hade kraften att kunna skapa kvicksand under folk. Har för mig att jag hade namnet "Quicksilver" lite i bakhuvudet, du vet från Brotherhood of Evil Mutants.
Härmapan! Spelad av L. En sorts Mystique-expy men han kopierade även sinnet, minnena, planen, agendan, viljan, personligheten allt!
Det fanns en conceit i kampanjen att närhelst "dom nya mutanterna" än slog på TV:n så handlade det om S-Men på nyheterna. (Hade inte läst det på TV tropes utan vi hade själva observerat det, har jag för mig. Eller så var det ett skämt om det nån gång på nån sen säsong av 1987-TV-versionen av TMNT som jag hade omedvetet i bakhuvudet?)
Iaf så körde vi den grejen till max, dom behövde aldrig ringa Väderflickan och dom andra utan bara slå på TV-n.
Vi hade kanske fem sex fantastiska sessions där jag ffa förlitade mig på Härmapans krafter. Lät honom ta över alla möjliga, allt från Mesmeralda till Professor S osv osv.
Apex var när han tog över deras long-going ärkefiende vars planer jag aldrig hade sagt rakt ut. Ogun-Shogun (en expy av Ogun från Kitty Pryde-miniserien [ja vi byggde allt utifrån vaga minnen av kanske ett dussintals random nummer, loppisfynd från 80-talet. Sen dess har jag läst alltihop det är typ min favoritserie]). Och han levererade hans plan (som spelaren L alltså själv fick komma på on the spot) pitch perfect. Det var underbart.
Ja jag var väldigt orättvis mot A när jag gjorde dessa lir!
Men kom ihåg att detta var innan Walmsley, innan jag hade upptäckt Johnstone, innan jag kände till The Forge osv osv.
Bakgrunden jag hade var Jonathan Tweets texter i Everway och Steffan O'Sullivans spel och blogg. Fast jag pushade (min misstolkning av deras idéer) ännu mer extremt.
Och ibland blev det ändå rätt bra. Ska berätta om vår Rosie the flame one-shotten en annan gång, eller min tolkning av Viewscreen Dreams!
Detta flumlirande var en reaktion på mina närmast panikångestaktiga "Hur gör man!"-anfall efter att ha misslyckats med att fatta DoD, Khelataar och GURPS.
Ungefär häromkring upptäckte jag FMMSL och nån story Krille drog på WRNU om att han hade spelat SWd6 och haft en intensiv X-wing-batalj (är inte säker på om det var samma som när dom mosade en star destroyer som han berättade om häromdagen, men det kan det ha varit). Och en annan kompis berättade om när dom hade kört något cyberlir (tror Shadowrun) och dom hade kört en helikopter och slagit två en-på-hundra-slag irad. Men SL hade låtit dom krasha ändå. Jag började komma tillbaka i min "hur gör man!"-längtan. Hur spelar man riktigt rollspel, det gnagde som tusan. Köpte ett Västmark trots att jag var pank som tusan och det blev bara ännu en "Jag fattar inte!?!?!" DoD som stod på hyllan och skämdes.
En riktigt dålig händelse (i en i övrigt bra session) var "Krokodilbettet". Vi spelade en fantasivärld jag hade gjort. RP var orcs in name only, jag använde namnen orcher och alver men dom var helt annorlunda. Dom var nån sorts harmoniska tribe varelser medan dom vuxna orcherna krigade mot alverna och människorna. Alverna var döfarliga i den kampanjen. Men iaf RP (jag hade som vanligt gjort alla RP) skulle på sin coming of age tripp och dom såg en farlig krokodil. Jag ville dom skulle smyga på krokodilen och sen ta skatten dom hade sett den gömma, så när dom istället började slåss med den sade jag "OK den dödar dig" "Va nej det gör den inte!" "Ok, ok, den biter armen av dig!" "Va nej det gör den inte!" "Ok, ok, du får ett jack runt armen." "Va nej det får jag inte" "Jo. Men det är inte så farligt. OK när du jagat bort krokodilen, så..."
Jag började inse att jag behövde regler. (Obs att Mushin eller SaKVaLs-liknande regler hade också dugt eller för den delen Johnstones regler hade också dugt. Men vi hade inget sånt!)
Jag fortsatte flumma i min vanliga stil och hade en del helt OK sessions, ska berätta om dom nån annan gång. Min Matchbook-kampanj (egen wainscot horror setting som liknade Sandman, Unknown Armies, Kult, In Nomine) gick typ sex sju spelmöten. Några av dom fantastiskt stämningsfulla; inte som rollspel i den betydelsen jag ser det idag, men för vad dom var. Interaktiva sagostunder, med svaga ljus, nedbäddade i sängen alla tre (detta var inte med A och L utan med en senare grupp) och så spela besöken ner i dödsriket. "Looks like you're the reaper, Jones". Ja, en annan gång. Men folk droppade av. Det var inte som D&D där jag har haft en del väldigt addicted spelare.
2008 spelledde jag Trail of Cthulhu och däromkring var det the darkest of the dark eras för mig. När jag hade det som sämst för jag experimenterade med spel som inte riktigt funkade för mig. Diaspora, Fate Core. Fiasco körde vi också men det var ju iofs lyckat varenda gång. Vid det här laget hade jag lärt mig improtekniker, bygga på varandra osv.
Men sen hade jag spegelupplevelsen. HOLYSHIT.
Alla gamla rollspelstexter (ja i jakten på mitt "hur gör man!?" läste jag mellan 50 och 80 rollspel) fick ett nytt liv. Kult som jag läst flera gånger (alla tre utgåvorna), ex vis. Plötsligt förstod jag dom. Alla småhänvisningar, DoD91 i sin hatade SL-tyranni-text har t.om. den ett litet "rita kartor"-hörn kvar som en blindtarm från ettan, och GURPS 3 och 4 som är nästan lika dåliga som DoD91 på att vara otydliga har en liten "Vissa tycker fortfarande om att spela dungeon crawl". Jag borde ha testat det.
Men, jag trodde dungeon crawls skulle kännas rälsade. Jag hade inte fattat att det kunde bo folk där inne, att det kunde finnas många vägar att gå, många saker att göra osv. Och att dom inte behövde vara i grottor utan kunde vara i höghus, kontorslandskap, skogar, rymdskepp osv. Och att preppen skulle ge mer agens istället för mindre.
Den felaktiga teorin i den boken om att det finns "casual"-spelare som bara vill hänga med och slappa orsakade det största problemet med kampanjen. Men, jag är inte helt säker på att jag fick dom grillerna från boken eller om jag själv hade fått för mig det.
Jag hade inte upptäckt det här med att det gick att köra F?F och O?O än och hur det kändes.
Jag var en story-berättande-SL och jag hittade på massor. Hade inget nedskrivet, det var liksom... tänk Impro, fast det är SL som hittar på allt ist för ett utbyte?
Och det blev en flopp flera gånger men jag hade en spelare som det verkligen funkade med.
Den här kampanjen hette S-Men och vi var en liten grupp, två bröder, A och L, och så jag (som inte var släkt med dom). Har för mig att L var i min ålder dvs 20, 21, 22 och A var gymnasiet.
Iaf, min (felaktiga) teori var att A inte bidrog så mkt utan mest ville vara med, och att L var solid like a rock och att jag kunde lägga vad som helst på honom och det blev guld.
Det stämde att L var bra, jag hade många underbara sessioner med honom och blev alltid förvånad över vilka payoffs jag fick ut av att impro-lita på honom.
Misstaget var att inte engagera A ordentligt, att ge honom samma utmaningar. Han var väldigt grimdark, älskade Preacher (ffa rasistskämten i Preacher vilket jag kände var lite iffy) och 40K, och i en av mina impro-skräck-äventyr hade han bara bränt ner stan, människo och allt, istället för att hitta monstren i den. Efter det tror jag att jag slutade ge honom lika mkt offers och förlitade mig allt mer på L. I backspegeln önskar jag att jag hade tänkt annorlunda. Det var inte så konstigt att hans RP reagerade som den gjorde i det där skräckäventyret och i en annan genre skulle han kanske ha reagerat annorlunda.
Saknar dom båda väldigt mycket.
Idén var att det var en parodi på 80-tals-serietidningen Marvels Mutanter. Men, det var en stone faced parody. Det roliga bestod i hur allvarligt vi tog allt.
Professor Shaver, alias Professor S, hade ett mutant-team som hette S-Men. Han hade nån sorts tvångs grej att raka folks huvuden då och då, en del av SLP:erna hade råkat ut för detta.
S-Men bestod av följande SLP:
Mesmeralda! En Jean Grey-expy som kunde hypnotisera folk. Telepati osv.
Klezmeralda! Mesmeraldas klon, en parodi på Busieks lösning på att retconna Dark Phoenix-sagan.
Strålpojken! En Cyclops-expy, en riktig goody two shoes, han kunde skjuta strålar ur smilgroparna!
Väderflickan! En Storm-expy rakt av. Punk!Storm naturligtvis. Hon var typ straightman och S-Mens fältledare.
Tvättbjörnen! En Wolverine-expy med läkemedelsfaktor och klor av rostfritt stål. Skelett av rostande stål.
Spelarna bestod av OC. Dom hade samma roll i S-Men som New Mutants har i 80-tals X-Men dvs dom var eleverna som skulle bli nästa generations hjältar medan S-Men var ute och hjältade sig. Jag skapade även deras RP! Sån var jag på den tiden!
Kvicksand! Spelad av A. Hade kraften att kunna skapa kvicksand under folk. Har för mig att jag hade namnet "Quicksilver" lite i bakhuvudet, du vet från Brotherhood of Evil Mutants.
Härmapan! Spelad av L. En sorts Mystique-expy men han kopierade även sinnet, minnena, planen, agendan, viljan, personligheten allt!
Det fanns en conceit i kampanjen att närhelst "dom nya mutanterna" än slog på TV:n så handlade det om S-Men på nyheterna. (Hade inte läst det på TV tropes utan vi hade själva observerat det, har jag för mig. Eller så var det ett skämt om det nån gång på nån sen säsong av 1987-TV-versionen av TMNT som jag hade omedvetet i bakhuvudet?)
Iaf så körde vi den grejen till max, dom behövde aldrig ringa Väderflickan och dom andra utan bara slå på TV-n.
Vi hade kanske fem sex fantastiska sessions där jag ffa förlitade mig på Härmapans krafter. Lät honom ta över alla möjliga, allt från Mesmeralda till Professor S osv osv.
Apex var när han tog över deras long-going ärkefiende vars planer jag aldrig hade sagt rakt ut. Ogun-Shogun (en expy av Ogun från Kitty Pryde-miniserien [ja vi byggde allt utifrån vaga minnen av kanske ett dussintals random nummer, loppisfynd från 80-talet. Sen dess har jag läst alltihop det är typ min favoritserie]). Och han levererade hans plan (som spelaren L alltså själv fick komma på on the spot) pitch perfect. Det var underbart.
Ja jag var väldigt orättvis mot A när jag gjorde dessa lir!
Men kom ihåg att detta var innan Walmsley, innan jag hade upptäckt Johnstone, innan jag kände till The Forge osv osv.
Bakgrunden jag hade var Jonathan Tweets texter i Everway och Steffan O'Sullivans spel och blogg. Fast jag pushade (min misstolkning av deras idéer) ännu mer extremt.
Och ibland blev det ändå rätt bra. Ska berätta om vår Rosie the flame one-shotten en annan gång, eller min tolkning av Viewscreen Dreams!
Detta flumlirande var en reaktion på mina närmast panikångestaktiga "Hur gör man!"-anfall efter att ha misslyckats med att fatta DoD, Khelataar och GURPS.
Ungefär häromkring upptäckte jag FMMSL och nån story Krille drog på WRNU om att han hade spelat SWd6 och haft en intensiv X-wing-batalj (är inte säker på om det var samma som när dom mosade en star destroyer som han berättade om häromdagen, men det kan det ha varit). Och en annan kompis berättade om när dom hade kört något cyberlir (tror Shadowrun) och dom hade kört en helikopter och slagit två en-på-hundra-slag irad. Men SL hade låtit dom krasha ändå. Jag började komma tillbaka i min "hur gör man!"-längtan. Hur spelar man riktigt rollspel, det gnagde som tusan. Köpte ett Västmark trots att jag var pank som tusan och det blev bara ännu en "Jag fattar inte!?!?!" DoD som stod på hyllan och skämdes.
En riktigt dålig händelse (i en i övrigt bra session) var "Krokodilbettet". Vi spelade en fantasivärld jag hade gjort. RP var orcs in name only, jag använde namnen orcher och alver men dom var helt annorlunda. Dom var nån sorts harmoniska tribe varelser medan dom vuxna orcherna krigade mot alverna och människorna. Alverna var döfarliga i den kampanjen. Men iaf RP (jag hade som vanligt gjort alla RP) skulle på sin coming of age tripp och dom såg en farlig krokodil. Jag ville dom skulle smyga på krokodilen och sen ta skatten dom hade sett den gömma, så när dom istället började slåss med den sade jag "OK den dödar dig" "Va nej det gör den inte!" "Ok, ok, den biter armen av dig!" "Va nej det gör den inte!" "Ok, ok, du får ett jack runt armen." "Va nej det får jag inte" "Jo. Men det är inte så farligt. OK när du jagat bort krokodilen, så..."
Jag började inse att jag behövde regler. (Obs att Mushin eller SaKVaLs-liknande regler hade också dugt eller för den delen Johnstones regler hade också dugt. Men vi hade inget sånt!)
Jag fortsatte flumma i min vanliga stil och hade en del helt OK sessions, ska berätta om dom nån annan gång. Min Matchbook-kampanj (egen wainscot horror setting som liknade Sandman, Unknown Armies, Kult, In Nomine) gick typ sex sju spelmöten. Några av dom fantastiskt stämningsfulla; inte som rollspel i den betydelsen jag ser det idag, men för vad dom var. Interaktiva sagostunder, med svaga ljus, nedbäddade i sängen alla tre (detta var inte med A och L utan med en senare grupp) och så spela besöken ner i dödsriket. "Looks like you're the reaper, Jones". Ja, en annan gång. Men folk droppade av. Det var inte som D&D där jag har haft en del väldigt addicted spelare.
2008 spelledde jag Trail of Cthulhu och däromkring var det the darkest of the dark eras för mig. När jag hade det som sämst för jag experimenterade med spel som inte riktigt funkade för mig. Diaspora, Fate Core. Fiasco körde vi också men det var ju iofs lyckat varenda gång. Vid det här laget hade jag lärt mig improtekniker, bygga på varandra osv.
Men sen hade jag spegelupplevelsen. HOLYSHIT.
Alla gamla rollspelstexter (ja i jakten på mitt "hur gör man!?" läste jag mellan 50 och 80 rollspel) fick ett nytt liv. Kult som jag läst flera gånger (alla tre utgåvorna), ex vis. Plötsligt förstod jag dom. Alla småhänvisningar, DoD91 i sin hatade SL-tyranni-text har t.om. den ett litet "rita kartor"-hörn kvar som en blindtarm från ettan, och GURPS 3 och 4 som är nästan lika dåliga som DoD91 på att vara otydliga har en liten "Vissa tycker fortfarande om att spela dungeon crawl". Jag borde ha testat det.
Men, jag trodde dungeon crawls skulle kännas rälsade. Jag hade inte fattat att det kunde bo folk där inne, att det kunde finnas många vägar att gå, många saker att göra osv. Och att dom inte behövde vara i grottor utan kunde vara i höghus, kontorslandskap, skogar, rymdskepp osv. Och att preppen skulle ge mer agens istället för mindre.
