Nekromanti "Safe-word" kort för konvent

[Sodivra]

Men skulle du inte avsluta en scen om någon av deltagarna kände sig obekväm?

Måste det vara ena eller andra? Man kan tona ner scenen, hålla den kort, göra mindre målande beskrivningar osv. Det måste inte vara nödstopp eller full fart.

Likaså behöver det för spelaren inte behöva vara alternativ mellan en "run and don't come back" och "lida i tysthet". Man kan som spelare indikera ett behov av att släppa lite på trycket, eller till och med säga "Det här ämnet berör mig på ett personligt plan. Jag går ut och tar en paus, X kan köra min karaktär så länge. Jag väntar utanför, hojta när scenen är över.".

Helt rätt.

Jag är allergisk mot att försöka formalisera sunt förnuft och sociala signaler. Det blir lika löjligt som när företag försöker skapa positiv stämning genom diverse "Positiva anslagstavlan" och sånt (vilken brukar sluta som "Sarkastiska anslagstavlan"...). Jag överdriver inte (jo, det gör jag, men det låtsas jag inte om), jag får allergiska utslag av sånt.

Huvudsaken är att man nämner det i förväg och öppnar upp för det tycker jag, oavsett om det är formaliserat eller ej.

När jag har spellett på konvent så brukar jag fråga "Finns det något som ni känner er obekväma med i spel? Sex? Brutalt våld? Barn som råkar illa ut?" innan vi spelar. Men nu tänker jag att det är nog lättare för spelarna om jag ber dem att signalera (formaliserat/oformaliserat) om de känner obehag när/om det dyker upp. Man vet ju inte alltid innan.

Sen har jag ju en spelare i gruppen som redan innan vi satte igång sa "Inga zombies, tack". Då var det ju förstås en bra grej att vi gick igenom kontraktet innan.

 

[Sodivra]

Om man råkar ut för ett "ambush" (som Ymir skriver) och inte pallar det -- vad hindrar att man bara går därifrån om det blir för mycket?

Rädsla för att sticka ut bland okända människor? Att inte vilja visa sig svag? Att man vill kunna komma tillbaka igen och spela senare? Önskan om att se hur spelet slutar trots det jobbiga ämnet?

Jag tänker på en spelare i min grupp (en annan än zombie-spelaren) som pushade sig till att spela lika konfrontativt som vi, fastän hen inte alls var bekväm med det. Hen kände att "jag ska väl också klara det här!", liksom.

Det var inte frågan om att vår spelare skulle ställa sig upp och gå ut ur min lägenhet (vilket hade varit en reaktion som gjort oss ganska förvirrade och förfärade), men spelaren hamnade ändå i en ganska jobbig situation som vi kunde lösa när hen kommunicerade detta till oss, och göra en bra upplevelse för alla. Det var ju vissa scener och teman som var obehagliga, inte hela kampanjen.

(Inte riktigt konventssituationen alltså, men jag tar det som ett exempel på att det är bra att prata om'et)

 

[Ymir]

Well, jag skrev ju att:

#1: jag skulle se till att situationen inte uppstod, och den har i princip aldrig uppstått för mig.

#2: Kort-metoden kunde eventuellt vara användbar på konvent, jo, men folk borde i första rummet ha förstånd att undvika scenarier som de löper risk att bli obekväma av.

Själv skulle jag antagligen i möjligaste mån försöka förändra omständigheterna i scenen, men inte avsluta den hux flux om ingen fick megapanik typ. Men det beror också på, om scenens innehåll var sådant att det liksom ingick i det sociala kontraktet före spel att man genom deltagande ställde upp på det, och någon trots detta blev obekväm....då vet jag inte vad jag skulle göra.

 

[Ymir]

well, liksom, om nån är säg våldtäktsoffer och spelar i en grupp på konvent så känns det kanske inte särdeles lätt att rakt av berätta i förväg att man har problem med sådana element i spel. Idén med de här safe word-korten är väl att de ska minska tröskeln för att sätta stopp om något känns obehagligt, iochmed att det är mycket lättare, rent socialt, att hålla upp ett kort än att säga till. Och som sådant tycker jag själva idén med korten är god, det är mest att jag är lite ifrågasättande till behovet som sådant.

 

[w176]

Well, jag skrev ju att:

#1: jag skulle se till att situationen inte uppstod, och den har i princip aldrig uppstått för mig.

#2: Kort-metoden kunde eventuellt vara användbar på konvent, jo, men folk borde i första rummet ha förstånd att undvika scenarier som de löper risk att bli obekväma av.

Själv skulle jag antagligen i möjligaste mån försöka förändra omständigheterna i scenen, men inte avsluta den hux flux om ingen fick megapanik typ. Men det beror också på, om scenens innehåll var sådant att det liksom ingick i det sociala kontraktet före spel att man genom deltagande ställde upp på det, och någon trots detta blev obekväm....då vet jag inte vad jag skulle göra.

I min erfarenhet är det fall det behövs egentligen ganska mundana, och därför tar en på sängen. Det är sällan extrema saker som våldtänkt som folk brukar ha vett att hantera med försiktighet.

Utan saker som bilcrasher, husbränder, eller annat som folk kan ha traumatiska erfarenheter av. Eftersom det är ganska "vanliga" saker är det lätt att man råkar slänga det på de andra spelarna av misstag.

 

[RasmusL]

Jag är allergisk mot att försöka formalisera sunt förnuft och sociala signaler. Det blir lika löjligt som när företag försöker skapa positiv stämning genom diverse "Positiva anslagstavlan" och sånt (vilken brukar sluta som "Sarkastiska anslagstavlan"...). Jag överdriver inte (jo, det gör jag, men det låtsas jag inte om), jag får allergiska utslag av sånt.

Jag har bara spelat på ett fåtal konvent men tänker jag tillbaka så kan jag utan problem peka ut ett halvdussin tillfällen där nybörjargrupper kommit och spelat och en eller ett par i sällskapet har varit väldigt tystlåten och blyg och i flera fall troligen endast befinner sig vid spelbordet på grund av att polarna vill det. Jag har dock inga idéer om att jag är ett socialt geni och vill därför inte utesluta folk från spel om de inte säger rakt ut att de inte vill vara med när jag frågar sällskapet som grupp. Jag tror att exempelvis vissa av dessa tystlåtna personer för vilka det är en svår prestation att delta i spel över huvud taget i många fall hellre skulle sitta tysta och lida än att säga till om något var jobbigt för dem. Jag kan inte veta vad som är jobbigt för personen, kanske vet hens kompisar inte det heller, och även om jag tror att en sådan person har svårt att använda även ett x-kort också så är min förhoppning att en sådan teknik i alla fall sänker tröskeln och ger en viss säkerhet i att det är uttalat att ingen kommer att fråga "varför?".

Jag tycker inte att det är regler för "sunt förnuft" och hade jag försökt mig på regler för sådant hade jag fått avstå en jävulusisk massa spel som balanserar på gränsen (och ibland trampar över) till "riktigt sjukt obehagligt". Alla klarar inte av alla ämnen och framför allt är det i mina ögon storhetsvansinne att tro att man utan undantag och pricksäkert kan läsa av och tolka tysta signaler från människor man aldrig tidigare träffat efter bara minuter av bekantskap.

 

[chrull]

*Ser rubriken om Safe Word, är tvungen att kolla att adressen verkligen slutar på .nu*

 

[Rymdhamster]

Jag har tänkt tillbaka en del på olika konvent och annat där jag både spelat och spellett och det har ofta dykt upp tillfällen i ganska lättsamma och vad jag skulle beskriva "harmlösa" (om än actionpackade) äventyr och spelvärldar där saker har tagit en smått otrevlig vändning ibland.

Antingen för att hovtänger och brinnande trasor åkt fram när rollpersonerna ska förhöra någon ("vadå, det är ju så dom förhör folk i filmerna"), eller för att spelledaren gottar sig i all för grafiska beskrivningar under striderna ("jag vill bara göra striderna mer levande genom att beskriva effekterna av skadorna").

Om då en av spelarna skrivit upp sig tillsammans med sin elvaåriga son eller dotter för att introducera denne till rollspel (vilket har hänt mer än en gång) så kan stämningen bli en smula spänd. Inte nödvändigtvis för att ungen tycker det är obehagligt (tvärt om, ofta) utan för att föräldern inte tycker att det är helt lämpligt (Många som inte har barn tycks sakna insikt om att vad som är okej för en trettioåring, eller till och med en tjugoåring inte alltid är så lämpligt för någon som är 12).

Om man dock behöver förklara ens problem så leder det oftast till långa diskutioner om vad som är okej eller inte (och om en trettio- eller fyrtioårig förälder ska försöka disuketera någon med en femtonårig kille så slutar det ofta med gräl tycker jag).

Jag tycker att det är med ett säkerhetsord eller ett kort låter som en ganska bra idé för att underlätta sammanförandet av olika åldersgrupper i en sysselsättning där synen på vad som är okej eller inte kan variera så stort.