Ymir
Liten kantbaron
Spoilers, go figure. Fick inte plats i titeln dock, och nej, jag tänker inte dra till med någon löjlig förkortning.
Jag har nu hunnit reflektera lite över extended edition, och som förra gången framstår det relativt klart i slutändan att den förbättrar helheten en hel del. Precis som i fallet med "Sagan om ringen" tillför de extra scenerna förklaringar, förtydligande och karaktärsdjup, och berättelsen känns på det hela taget mer tillgänglig för folk som inte läst böckerna - min far har till exempel problem med att hänga med i originalfilmerna, och det enda mentala problem som kan tillskrivas honom är att han tillför fel generation. (Han hade väldigt roligt åt enterna, för övrigt. "Det är ju Shakespeare, juh! och Kurosawa!").
På sina ställen, vid ett eller två tillfällen, skadar de nya klippen dramaturgin en gnutta, framför allt i filmens final, men det är ändock bara en bagatell sett mot vad de tillför. Först nu får man den nödvändiga insikten i Faramirs lätt förbittrade psyke och förstår hans motivationer, och likaså förstår man vad hästen som 'räddar' Aragorn egentligen kom ifrån. Tillbakablicken på Faramirs förhållande till sin far och sin bror Boromir tycks närmast oumbärligt i mina ögon, och fluffet mellan Eowyn och Aragorn är bara så sött (och tillför karaktärsdjup det med, go figure). Och, såklart...nu säger Saruman äntligen det odödliga "It matters not. The world of men shall fall", och efter diverse skämt om sagda trollkarls likheter med Hamas andlige ledare Ahmed Yassin gick det inte att vara utan.
Somliga scener tycks smått meningslösa, dock, speciellt de mellan Mary och Pippin - dessa gjordes tillräckligt med rättvisa i originalfilmen, och de extra scenerna tillför inget till karaktärerna. Lavskägges flumm om entiskorna var också rätt onödigt, egentligen - mysigt och så, men till dramaturgin tillförde det inget. Det bästa är egentligen de korta klipp som lagts till redan befintliga scener - de tydliggör sammanhang på ett elegant sätt, speciellt, kan jag tänka mig, för tittare som inte läst böckerna. (Såsom min kära far. Måste verkligen visa extended-utgåvorna för honom).
Den första filmen behövde en förlängd utgåva - det räddade bitvis dess smått rälsade dramaturgi. Förlängningen av "Sagan om de två tornen" är måhända inte lika nödvändig, men det står ändå klart för mig att det, några onödiga pseudohumoristiska utsvävningar till trots, på det hela taget blivit en bättre film. Kunde man begära mer, egentligen?
Fast det är klart, de marginella dramaturgiska skavankerna till trots kan man inte låta bli att fråga sig varför de medvetet skippat så här meningsfulla scener i originalversionen.
- Ymir, inväntar konungens återkomst
Jag har nu hunnit reflektera lite över extended edition, och som förra gången framstår det relativt klart i slutändan att den förbättrar helheten en hel del. Precis som i fallet med "Sagan om ringen" tillför de extra scenerna förklaringar, förtydligande och karaktärsdjup, och berättelsen känns på det hela taget mer tillgänglig för folk som inte läst böckerna - min far har till exempel problem med att hänga med i originalfilmerna, och det enda mentala problem som kan tillskrivas honom är att han tillför fel generation. (Han hade väldigt roligt åt enterna, för övrigt. "Det är ju Shakespeare, juh! och Kurosawa!").
På sina ställen, vid ett eller två tillfällen, skadar de nya klippen dramaturgin en gnutta, framför allt i filmens final, men det är ändock bara en bagatell sett mot vad de tillför. Först nu får man den nödvändiga insikten i Faramirs lätt förbittrade psyke och förstår hans motivationer, och likaså förstår man vad hästen som 'räddar' Aragorn egentligen kom ifrån. Tillbakablicken på Faramirs förhållande till sin far och sin bror Boromir tycks närmast oumbärligt i mina ögon, och fluffet mellan Eowyn och Aragorn är bara så sött (och tillför karaktärsdjup det med, go figure). Och, såklart...nu säger Saruman äntligen det odödliga "It matters not. The world of men shall fall", och efter diverse skämt om sagda trollkarls likheter med Hamas andlige ledare Ahmed Yassin gick det inte att vara utan.
Somliga scener tycks smått meningslösa, dock, speciellt de mellan Mary och Pippin - dessa gjordes tillräckligt med rättvisa i originalfilmen, och de extra scenerna tillför inget till karaktärerna. Lavskägges flumm om entiskorna var också rätt onödigt, egentligen - mysigt och så, men till dramaturgin tillförde det inget. Det bästa är egentligen de korta klipp som lagts till redan befintliga scener - de tydliggör sammanhang på ett elegant sätt, speciellt, kan jag tänka mig, för tittare som inte läst böckerna. (Såsom min kära far. Måste verkligen visa extended-utgåvorna för honom).
Den första filmen behövde en förlängd utgåva - det räddade bitvis dess smått rälsade dramaturgi. Förlängningen av "Sagan om de två tornen" är måhända inte lika nödvändig, men det står ändå klart för mig att det, några onödiga pseudohumoristiska utsvävningar till trots, på det hela taget blivit en bättre film. Kunde man begära mer, egentligen?
Fast det är klart, de marginella dramaturgiska skavankerna till trots kan man inte låta bli att fråga sig varför de medvetet skippat så här meningsfulla scener i originalversionen.
- Ymir, inväntar konungens återkomst