Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Kolla in det här inlägget av Han och jämför med det här inlägget av Rising!
Kom sedan inte och säg att "samberättande" inte är hetaste hett just nu!
Jag funderar mycket på det här, fast ur en annan synvinkel.
---Avstickare starts here:
Helt plötsligt har jag blivit häftigt förälskad i d20!
Om jag förut tyckte att utseendet var som mest lockande har jag nu blivit övertygad om att det bästa med d20 är att det är så balanserat. Kanske inte realistiskt, men balanserat.
Det innebär att jag kan ha lika stora chanser att klara en utmaning som vem som helst- bara jag kan reglerna. Och ju bättre jag kan reglerna- desto större chans att klara utmaningarna. Som schack. Så här säger sur-Rising:
---slut på avstickare---
Och samberättandet då, ska jag inte återkomma till det?
Jo, när jag läste Hans inlägg så slår det mig att ett problem man vill lösa genom olika samberättar/road movie-trix är att rollspel sällan blir bra narrativ.
Få rollspelshistorier är lika roliga att höra om som de är roliga att uppleva live, så att säga.
Vill man uppnå ett narrativ, tja då verkar det som att samberättandet är den sjysstaste lösningen.
Men...varför måste man isåfall styra den med regler? När själva grundtanken är att man ska komma bort ifrån speligheten? (Det kan hända att ni inte håller med mig om detta, men varför är det isåfall inte ok att Blofeld äter upp james Bond i slutet på filmen? Jag kan tänka mig att spela "Goldfinger" men ändå uppleva att skurken vinner på slutet- något som kan hända om man har med ett slumpmoment).
Kan det vara så att det är närmast omöjligt att strukturera upp narrativet med regler eftersom det är just ett...narrativ?
Eller, som jag gärna vill se det- varför kan inte traditionellt rollspel vara ett sorts narrativ, knappast som på film, men i sin egen genre, på sitt eget sätt?
---
Jag menar absolut inte att kritisera samberättandet som idé!
Jag kan tycka att det är lockande att använda sig av, men då utan regler. Just nu skulle jag vilja ha samberättande för att fördjupa en historia vars actiondelar man sedan spelar med traditionella regler. Iofs snarlikt traditionellt rollspel men ändå.
Jag bara misstänker att många samberättarteorier verkar starta utifrån att man är trött på något snarare än att man är nyfiken på något annat.
Men jag har säkert fel. Vi får väl se.
/Basse
Kom sedan inte och säg att "samberättande" inte är hetaste hett just nu!
Jag funderar mycket på det här, fast ur en annan synvinkel.
---Avstickare starts here:
Helt plötsligt har jag blivit häftigt förälskad i d20!
Om jag förut tyckte att utseendet var som mest lockande har jag nu blivit övertygad om att det bästa med d20 är att det är så balanserat. Kanske inte realistiskt, men balanserat.
Det innebär att jag kan ha lika stora chanser att klara en utmaning som vem som helst- bara jag kan reglerna. Och ju bättre jag kan reglerna- desto större chans att klara utmaningarna. Som schack. Så här säger sur-Rising:
Ok, nu säger ju Rising emot mig, men just det där är ju en himla spelig utmaning som passar oss som behöver fundera ett tag innan man ser vilket drag som är bäst. Gissa vad man kommer känna sig smart när man sedan kommer på tex den där lösningen med spjut och tvåhandsvapen. Sedan kanske meningen med livet knappast är att hitta de där lösningarna, men om det gäller spel är det ett bra mål tycker jag. Måste rollspel alltid vara spel då? Nejdå. Men jag ser sällan folk skriva: "Å, vad kul det var när vi hade samberättarkväll hemma hos Bosse och Marsipan senast!"
---slut på avstickare---
Och samberättandet då, ska jag inte återkomma till det?
Jo, när jag läste Hans inlägg så slår det mig att ett problem man vill lösa genom olika samberättar/road movie-trix är att rollspel sällan blir bra narrativ.
Få rollspelshistorier är lika roliga att höra om som de är roliga att uppleva live, så att säga.
Vill man uppnå ett narrativ, tja då verkar det som att samberättandet är den sjysstaste lösningen.
Men...varför måste man isåfall styra den med regler? När själva grundtanken är att man ska komma bort ifrån speligheten? (Det kan hända att ni inte håller med mig om detta, men varför är det isåfall inte ok att Blofeld äter upp james Bond i slutet på filmen? Jag kan tänka mig att spela "Goldfinger" men ändå uppleva att skurken vinner på slutet- något som kan hända om man har med ett slumpmoment).
Kan det vara så att det är närmast omöjligt att strukturera upp narrativet med regler eftersom det är just ett...narrativ?
Eller, som jag gärna vill se det- varför kan inte traditionellt rollspel vara ett sorts narrativ, knappast som på film, men i sin egen genre, på sitt eget sätt?
---
Jag menar absolut inte att kritisera samberättandet som idé!
Jag kan tycka att det är lockande att använda sig av, men då utan regler. Just nu skulle jag vilja ha samberättande för att fördjupa en historia vars actiondelar man sedan spelar med traditionella regler. Iofs snarlikt traditionellt rollspel men ändå.
Jag bara misstänker att många samberättarteorier verkar starta utifrån att man är trött på något snarare än att man är nyfiken på något annat.
Men jag har säkert fel. Vi får väl se.
/Basse
