Nekromanti Samma setting jämt, eller olika tolkningar av den?

[DeBracy]

Ni som spelat/spellett mycket i samma setting: hur tänker ni kring det som hänt i andra kampanjer/äventyr?

Är allt som hänt sant (nån slags total kontinuitet) eller använder ni ibland olika tolkningar av samma setting? Lite olika beroende på?

Gör ni olika i olika spel eller brukar ni hålla er till samma tänk?

Jag har funderat på det här en del utifrån Saga/Arcaria. Jag skulle absolut kunna tänka mig att köra äventyr/kampanjer i den settingen utan att säga det som händer i den ena är sant i den andra, men samtidigt kan jag se förändringen av settingen som lite av poängen med mycket spel i samma värld (numer finns det ett kloster under uppbyggnad vid fiskebyn Galleva på östkusten, och en ung nydubbad riddare har lovat en av kungens hantlangare att hålla ögonen öppna och rapportera om han ser tecken på ett kommande uppror, för det har jag ju sett hända vid mitt spelbord).

 

[Björn Wärmedal]

I mina spelgrupper har varje spelgrupp i regel kört på sin version och kontinuitet. Även om nästan hela spelgruppen bytts ut från en kampanj till nästa så har vi fortfarande kört vidare i samma värld.

Det är till exempel därför min nuvarande Eon-kampanj utspelar sig runt 30 år efter mörkret i Mundana och flera landsgränser har förändrats kraftigt.

Den spelgrupp jag spelade med i Övik för många år sedan hade en något annan syn på det. Om vi ville börja en ny kampanj och inte ha med saker som hänt tidigare så körde vi samma starttid som den förra kampanjen startade vid, men på en helt annan plats i världen. Det funkade bra eftersom vi sällan hade speciellt episk skala på våra kampanjer.

 

[Purgatid]

Ni som spelat/spellett mycket i samma setting: hur tänker ni kring det som hänt i andra kampanjer/äventyr?

Är allt som hänt sant (nån slags total kontinuitet) eller använder ni ibland olika tolkningar av samma setting? Lite olika beroende på?

Gör ni olika i olika spel eller brukar ni hålla er till samma tänk?

Det är olika från spel till spel, och gång till gång. Ibland är det kontinuerligt spel, där spelarnas nya karaktärer kan få höra talas om hjältedåd som deras gamla gjort. I andra fall är det nystöpta kampanjvärldar. Jag spelleder nästan alltid EON, med korta avstickare i andra spel för att inte fastna i EON-tänkandet.

Jag föredrar att köra kontinuerligt, men eftersom jag är en sådan scatter brain så leder ofta nyskapade kampanjer till en kampanjsituation som väsentligt skiljer sig från vad som är möjligt om man räknas med vad karaktärer gjort i föregående kampanj. Därför blir det relativt många nystarter för oss, trots att ingen karaktär avled i föregående äventyr. Det är sällan vi spelar med samma karaktärer kampanj efter kampanj, även om det har hänt.

Skälet är t.ex situationer som följande:

I en kampanj har Consabers drake, Sir Verdurakh, lämnat hovet i protest mot att Kungen vägrat svära trohet till Tokons Gud. I en annan setting tycker Sir Verdurak att det är irrelevant vem Kungen svär trohet till, och i en tredje kampanj så har Kungen svurit trohet till Tokons Gud, vilket gjort övriga adelsmän nära Consabers sydliga delar tjuriga.

Eftersom jag byter kontext för mina kampanjer hela tiden blir det svårt att köra samma sorts karaktärer, så det blir inte så ofta att storyn i den ena spiller över på den andra. Det händer, såklart, men det tillhör sällsyntheterna.

 

[Kräkla]

Re: Samma setting jämt, eller olika tolkningar av

Detbästa är tyckerjag ifall man kanha samma värld, detär en sak jag skulle vilja med OSR, ha samma megadungon sålänge att, massor avdet som man hittar iden är vraken efter andra expeditioner (av spelare alltså). Även fast det kanske är helt annan grupp. Detär nått i detdär som trorjag är svårt att hitta nånannanstand, en grej som är levande och unik och alldeles ens egen.

Däremot i en sån värld som Saga om jag har fattat deträtt där det kan vara måga olika stilar så, dåtror jag bästa vore att behålla hädelserna menändra lite från kapanj till kampanj sådet passar. Ifall tillexempel en äventyr är realisktiskt och det handlar om munkar som grundar ettkloster, dåkan det klosteret finnasdär sen i en riddarromatisk kampanj efteråt men istället för trovärdlig såär abboten trind och fryntlig och slår folk i huvet med en käpp och bibelord. I nästaändå såkanske detär fantasy och då kan han hela med hadpåläggning.

Ibland kanske sågår det inte ihop ochdå kan man skippa nått som inte passar in men sen kanman bestämma efteråt vilket som man vill ha det.

Hoppas det gick att begripa hurjag menade nu

 

[Skarpskytten]

Jag kan se charmen med kontinuitet. Om jag någonsin hade fått klart en egen fantsyvärld så hade jag nog varit frestad att låta det som varje spelgrupp gör sätta spår i världens historia. (En vän till mig som har spellett saker i sin egen värld i typ femton års tid har gjort så).

Nu har jag ju mest kört KAP, och eftersom KAP lämpar sig bäst för att börjar från början (när Uther är kung) och köra till slutet (när alla dör vid Camlann) så blir det ju en slags automatisk nollställning. Däremot så återanvänder jag karktärer, händelser och äventyr mellan kampanjerna utan att tveka. Men det är kanske inte riktigt samma sak.

 

[Bassejr]

Jag gillar att se på spelet som en tidslinje, att det som har hänt är etablerad Canon. Dock endast med äventyr som hållit på en längre tid. Jag har till exempel en million äventyr i Coriolis universumet som blivit ett spelmöte och sen kommer vi inte ihåg vad som hände eller var våra karaktärer är, så vi startar ett nytt äventyr. I de universum där jag känner att jag har någonting att refferera till, gör jag gärna det. Sen behöver ju inte det betyda att allt hände samtidigt och världen inte utvecklas.

 

[God45]

Jag nollställer alltid. Jag vill ju fokusera på den nya kampanjen inte den gamla.

Men just nu bryter jag mot det. Jag spelleder en kampanj där spelarna hoppar mellan dimensioner där varje dimension är en spelvärld som jag GM:at eller spelat i. Flera av spelarna har spelat i en eller flera av kampanjerna men ingen har spelat i alla. Så deras och mina gamla karaktärer dyker upp och ställer till med problem och två karaktärer från tidigare kampanjer som spelades av två spelare i den här kampanjen är med som gudar. Det är jäkligt kul men inget jag skulle vilja göra varje gång.

 

[terje]

Ni som spelat/spellett mycket i samma setting: hur tänker ni kring det som hänt i andra kampanjer/äventyr?

Är allt som hänt sant (nån slags total kontinuitet) eller använder ni ibland olika tolkningar av samma setting? Lite olika beroende på?

Gör ni olika i olika spel eller brukar ni hålla er till samma tänk?

Den kampanjvärld jag spellett mest de senaste tio-femton åren är Cthulhu-mythos under 20-30-talet och då har jag betraktat varje äventyr och kampanj som seperat. Jag har också valt att göra olika tolkningar av settingen för varje kampanj och äventyr. Min tagning på The Armitage Files betonade science-fantasy och pulp äventyr med strålpistoler, konstiga maskiner och hotande rymdinvasioner. När jag nu spelleder Bookhounds of London är det istället mycket mer ockultism och magi.

Men det skulle vara kul att spelleda något sammanhängande över lång tid såsom Kräkla föreslog:

Detbästa är tyckerjag ifall man kanha samma värld, detär en sak jag skulle vilja med OSR, ha samma megadungon sålänge att, massor avdet som man hittar iden är vraken efter andra expeditioner (av spelare alltså). Även fast det kanske är helt annan grupp. Detär nått i detdär som trorjag är svårt att hitta nånannanstand, en grej som är levande och unik och alldeles ens egen.