Jag ser det inte som en biprodukt alls. Eller, ok, kanske om man spelar helt som man gjorde på den tiden, och inte vet någonting om resten av världen. Men för mig räcker det att veta att det finns några maktfaktorer i spelvärlden som inte känner till eller bryr sig om spelarnas existens. Och så ser man till att det finns ett par viktiga personer med egna agendor i staden man kommer till. Då får jag ingen egentlig känsla av att rollpersonerna är i centrum (förutom i berättelsen, men det är väl knappast önskvärt att ta bort?).
Nekromanti Samma spelvärld
- Thread starter MrG
- Start date
Nu tänker jag vara jobbig och bara försöka säga emot allt du skrev. Så det, så.
Egentligen så har jag inget emot skrivna spelvärldar. Jag ville bara visa att egenskapade världar också är bra. Och att färdigvärldar inte passar alla (nå, inte mig, i alla fall).
Fast bara för att man bygger egna behöver man ju inte lägga ned en enorm tid på det. Jag och min spelgrupp spelade mitt eget spel för en vecka sedan, som inkluderar regler för att bygga upp en spelvärld. Det tog tjugo minuter, och sedan hade vi en värld som kändes levande och intressant. Den var inte lika detaljerad som en färdig spelvärld, men detaljerna fyller vi i medan vi spelar.
Fast inte like lätt som en egen värld.
Njao, kanske. Jag vet inte om jag riktigt håller med här, heller. Men jag har aldrig riktigt diskuterat enskilda spel på ett forum, så jag kan egentligen inte uttala mig.
Ja, men i min erfarenhet går det i alla fall mycket snabbare att berätta om spelvärlden för spelarna. En text som tar en timme att läsa kan sammanfattas av SL på tie minuter. Plus att det är lätt att folk får olika uppfattning och tolkning av en text.
Ha, okej, det här kan jag egentligen inte argumentera mot. Det gäller bara inte mig, eftersom jag så sällan spelar i kampanjer längre än ett äventyr (och ofta med en ny spelvärld varje gång...).
Egentligen så har jag inget emot skrivna spelvärldar. Jag ville bara visa att egenskapade världar också är bra. Och att färdigvärldar inte passar alla (nå, inte mig, i alla fall).
Pom
Swashbuckler
Viktig, viktig sak för mig. Stort medhåll. Skall bara utveckla mig lite.
Jag tycker om att tänka igenom mina kampanjvärldar och konstruera dem noga och fila på dem. Jag ser till att det finns gott om aktörer i världen som gör att saker händer och utvecklas.
MEN
Jag använder gärna sannolikhetsmodeller och tabeller för att slippa tänka ut allt själv och för att just låta mig överraskas. Och framför allt gillar jag när spelarkaraktärerna gör saker som ändrar på världen.
Man vill ju bli underhållen som SL också, inte bara sitta där som en historieberättarfarbror framför andäktigt lyssnande barn.
Pom
Swashbuckler
Personligen tycker jag om hjälteberättelser där spelarkaraktärerna åstadkommer saker och blir mäktigare och mäktigare med mer och mer inverkan på kampanjvärlden.
Men, du har en viktig poäng med att det skall finnas andra aktörer . Det skall inte vara så att om spelarkaraktärerna sitter på sina skinkor ett år så har världen stått stilla. Då är det inte en värld utan en kuliss. Kulisser kan vara vackra i sig och bidra till stämningen, men de är inte levande världar.
Men, du har en viktig poäng med att det skall finnas andra aktörer . Det skall inte vara så att om spelarkaraktärerna sitter på sina skinkor ett år så har världen stått stilla. Då är det inte en värld utan en kuliss. Kulisser kan vara vackra i sig och bidra till stämningen, men de är inte levande världar.
Winterquist
Veteran
Givetvis.
Jag uttryckte mig slarvigt. Givetvis bör det finnas saker som sker och personer med olika agendor runt om kring i världen. Men dessa behöver ju inte detaljskapas så länge de inte har något att göra med rollpersonerna, eller? Dessutom tycker jag det är tråkigt de gånger en metaberättelse eller värld inte är påverkbar av spelarnas handlingar. WW:s kanoniserade übermetaplott är ett exempel på ett sådant monstrum.
Vad jag menade var att det kändes som om rollpersonerna alltid var en del av berättelsen då man var liten.
Då världen skapas och blir för väldefinierad kan det lätt bli detaljonani där man glömmer i vilket syfte världen skapats. Att vara en skådeplats för rollpersonerna.
Därför tycker jag ett spel som Burning Empires verkar spännande. Där är världskapandet en kollektiv process av hela spelgruppen.
Dessutom insåg jag att jag inte svarat på MrG:s fråga: På A svarar jag Nej, och detta och förra inlägget får vara mitt svar på fråga B.
//e
Jag uttryckte mig slarvigt. Givetvis bör det finnas saker som sker och personer med olika agendor runt om kring i världen. Men dessa behöver ju inte detaljskapas så länge de inte har något att göra med rollpersonerna, eller? Dessutom tycker jag det är tråkigt de gånger en metaberättelse eller värld inte är påverkbar av spelarnas handlingar. WW:s kanoniserade übermetaplott är ett exempel på ett sådant monstrum.
Vad jag menade var att det kändes som om rollpersonerna alltid var en del av berättelsen då man var liten.
Då världen skapas och blir för väldefinierad kan det lätt bli detaljonani där man glömmer i vilket syfte världen skapats. Att vara en skådeplats för rollpersonerna.
Därför tycker jag ett spel som Burning Empires verkar spännande. Där är världskapandet en kollektiv process av hela spelgruppen.
Dessutom insåg jag att jag inte svarat på MrG:s fråga: På A svarar jag Nej, och detta och förra inlägget får vara mitt svar på fråga B.
//e
Om deras handlingar påverkar rollpersonerna - absolut.
Jag håller inte riktigt med. Världen skapas för sin egen skull, och rollpersonerna besöker den för att göra den levande. I mina ögon är det mao tvärtom...
Hm. Låter som att det inte alls skulle passa mig - jag som anser att 99% av nöjet är att spendera minst femtio gånger så lång tid som själva spelandet tar med att putsa på maffiga metaplottar och metanivåer och klura ut hur världen funkar...
Winterquist
Veteran
Re: Samma spelvärld (OT)
Ok! Vi har olika åsikter helt enkelt.
//e
Ok! Vi har olika åsikter helt enkelt.
För mig är rollspel en social och kollektiv verksamhet. Att sitta och pyssla på kammaren har så klart sin charm, men det är runt spelbordet som det rockas.krank said:
//e
Är det viktigt för er att ni spelar i samma värld som andra spelare i? Och varför eller varför inte?
Nej det är det definitivt inte. Jag ärinne på det spår som Krille har. Dvs jag skiter fullständigt i vad Krille och tillhörande spelgrupp spelar i de världar som råkar vara samma spelvärld som jag själv har valt.
Samtidigt blir ju varje spelvärld specifik för spelgruppen och det märks tydligt när man samtalar med andra spelgrupper som har spelat samma äventyr eller kampanjer i ett spel. Variationerna är oändliga och du kommer troligen bara uppleva en av dessa eftersom de flesta spelar ett äventyr bara en gång.
Att det finns en spelvärld i ett rollspel idag känns naturligt och största anledningen att den finns där är naturligtvis pga att produktionen måste fortleva. Att trycka ut generalla böcker utan förankring i en spelvärld blir snart tråkiga och förutsägbara. Steve Jackson är väl den som klarat sig undan än så länge.
Själv föredrar jag en blandning av rollspel. Det finns så mycket inspiration att hämta från olika spel att det vore dumt att inte utnyttja tillfället. Själv har jag varit spelare i en längre Sci-Fi kampanj som varade i över tio år. Den hade bas i Mutant RYMD men fick ett eget liv i och med att SL vävde in saker från olika rollspel. Huvudsaken var att vi som spelare kunde acceptera händelserna som våra rollpersoner utsattes för. Vissa spelare kräver total kontroll på spelvärlden och det gör ju saken mindre rolig. Visserligen föredrar jag ramar för rollspelet och vad som kan tänkas hända men det gäller även att man kan lita på SL och veta att han har ett mål med kampanjen.
Många tjatar om att spelet måste ha en regelbas som "stödjer" rollspelandet eller dess värld. "Fuck That!" säger jag i viss mening. Under de tio år vi spelade Ad Humanis så ändrade vi regelsystemet säkert fem gånger men behöll rollpersonerna. Det var spelarnas brinnande intresse, kampanjen och Rollpersonerna som höll samman spelet. Inte regelsystemet och hur man avgjorde handlingar eller annat fluffigt genom reglerna. Skiftet av spelsystem gjordes för att vi ville skapa ett enklare och mer flexibelt system efter hand. Men varje spelmöte var minst lika givande oavsett vilket regelsystem vi använde när vi spelade.
För disskution kring ett rollspel är det helt klart en fördel om det finns en ordnad spelvärld. Man kan jämföra lite på olika forum om hur spelare uppfattar ett visst spel och låta sig själv inspireras till nya saker. Naturligtvis gäller även detta för individuella spelvärldar som endast existerar kring ETT spelbord men begränsningen är större där.
Nej det är det definitivt inte. Jag ärinne på det spår som Krille har. Dvs jag skiter fullständigt i vad Krille och tillhörande spelgrupp spelar i de världar som råkar vara samma spelvärld som jag själv har valt.
Samtidigt blir ju varje spelvärld specifik för spelgruppen och det märks tydligt när man samtalar med andra spelgrupper som har spelat samma äventyr eller kampanjer i ett spel. Variationerna är oändliga och du kommer troligen bara uppleva en av dessa eftersom de flesta spelar ett äventyr bara en gång.
Att det finns en spelvärld i ett rollspel idag känns naturligt och största anledningen att den finns där är naturligtvis pga att produktionen måste fortleva. Att trycka ut generalla böcker utan förankring i en spelvärld blir snart tråkiga och förutsägbara. Steve Jackson är väl den som klarat sig undan än så länge.
Själv föredrar jag en blandning av rollspel. Det finns så mycket inspiration att hämta från olika spel att det vore dumt att inte utnyttja tillfället. Själv har jag varit spelare i en längre Sci-Fi kampanj som varade i över tio år. Den hade bas i Mutant RYMD men fick ett eget liv i och med att SL vävde in saker från olika rollspel. Huvudsaken var att vi som spelare kunde acceptera händelserna som våra rollpersoner utsattes för. Vissa spelare kräver total kontroll på spelvärlden och det gör ju saken mindre rolig. Visserligen föredrar jag ramar för rollspelet och vad som kan tänkas hända men det gäller även att man kan lita på SL och veta att han har ett mål med kampanjen.
Många tjatar om att spelet måste ha en regelbas som "stödjer" rollspelandet eller dess värld. "Fuck That!" säger jag i viss mening. Under de tio år vi spelade Ad Humanis så ändrade vi regelsystemet säkert fem gånger men behöll rollpersonerna. Det var spelarnas brinnande intresse, kampanjen och Rollpersonerna som höll samman spelet. Inte regelsystemet och hur man avgjorde handlingar eller annat fluffigt genom reglerna. Skiftet av spelsystem gjordes för att vi ville skapa ett enklare och mer flexibelt system efter hand. Men varje spelmöte var minst lika givande oavsett vilket regelsystem vi använde när vi spelade.
För disskution kring ett rollspel är det helt klart en fördel om det finns en ordnad spelvärld. Man kan jämföra lite på olika forum om hur spelare uppfattar ett visst spel och låta sig själv inspireras till nya saker. Naturligtvis gäller även detta för individuella spelvärldar som endast existerar kring ETT spelbord men begränsningen är större där.
Pom
Swashbuckler
Det är kul att vara aktiv och berätta historier inför passiv publik. Fast rollspel kan vara så mycket mer (och då menar jag inte bara feedback).
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Å andra sidan kan man ju säga "Anledningen till att vi centrerar berättelsen på just de här personerna och inga andra är att dessa råkade ha ett finger med i spelet i en hel del viktiga händelser". Det är alltså inte så att viktiga saker händer rollpersonerna för att de är rollpersoner -- rollpersonerna är rollpersoner för att de råkar ut för viktiga saker.
Nej, det har ingen betydelse för mig om fler än de i min spelargrupp spelar i samma värld. Däremot kan det vara skoj att få reda på att fler gillar samma sak som mig men det är en annan sak. Likaså är det givetvis smickrande om andra spelar i min skapade värld.
Om jag spelar i en egenskapad värld eller ej ser jag som frikopplat från frågan om att spela i samma värld som andra. Finns det en tillräckligt bra värld som någon annan skapat kan jag spela i den men då är det för att den faller mig i smaken eller för att jag blivit nyfiken på den.
Nu är jag ju då kräsen och har skaparlust så då skapar jag en egen värld att spela i men det har inte heller att göra med att spela i samma värld som andra.
Om jag spelar i en egenskapad värld eller ej ser jag som frikopplat från frågan om att spela i samma värld som andra. Finns det en tillräckligt bra värld som någon annan skapat kan jag spela i den men då är det för att den faller mig i smaken eller för att jag blivit nyfiken på den.
Nu är jag ju då kräsen och har skaparlust så då skapar jag en egen värld att spela i men det har inte heller att göra med att spela i samma värld som andra.
Jo, det kan vara kul, men det togs ju upp som ett argument för färdigskrivna världar... I vilket fall som helst så gillar jag att skapa världen allteftersom man spelar i den, ungefär som i filmer eller böcker. Undantaget Bilbo så finns det nog få böcker som beskriver världen innan ståryn börjar. Man upptäcker den allt eftersom.
Exempelvis igår, när min spelgrupp fortsatte på vårt uniforms-steampunk-äventyr. Vi visste att alla gick klädda i uniformer, och att olika yrkesgrupper hade olika uniform. Men det var inte förrän igår vi bestämde hur de såg ut. Vi slog oss ned på lyxrestaurangen Gröna Räkan, och Lilla Tunnan hade på sig sin kockuniform. "Hur ser en så'n ut, egentligen?" frågade vi. Och genast började vi alla beskriva våra uniformer, rita upp skisser på modeller, och så vidare. Till nästa gång kommer jag nog att fixa till några snyggare teckningar på olika typer av uniformer i världen. På så sätt växer spelvärlden upp under spel. Det gillar jag mer än att definiera hela spelvärlden från början, faktiskt.
Pom
Swashbuckler
Nu har jag kladdat en del i din tråd utan att svara på de frågor du ställde.
Bot och bättring följer här:
Nej, det är inte viktigt att andra spelar i samma värld.
Jag tycker det är väldigt viktigt att SL känner att kampanjvärlden är hennes egen. Oavsett om hon gjort den helt själv, varit starkt inspirerad av någon annan värld, eller använt en färdiggjord värld måste hon kunna veta att när hon improviserar fram en aspekt av den är det det som gäller. Vill hon ändra någonting skall hon kunna göra det.
Men det är klart, om jag vill spela i Sagan om ringen, Star Wars, Xena eller nutiden är det ju för att jag gillar huvuddragen i dessa miljöer. Jag förutsätter att andra som spelleder samma världar gör det av besläktade skäl, och därför är det i sådana fall bra att vi spelar i samma värld.
Bot och bättring följer här:
Nej, det är inte viktigt att andra spelar i samma värld.
Jag tycker det är väldigt viktigt att SL känner att kampanjvärlden är hennes egen. Oavsett om hon gjort den helt själv, varit starkt inspirerad av någon annan värld, eller använt en färdiggjord värld måste hon kunna veta att när hon improviserar fram en aspekt av den är det det som gäller. Vill hon ändra någonting skall hon kunna göra det.
Men det är klart, om jag vill spela i Sagan om ringen, Star Wars, Xena eller nutiden är det ju för att jag gillar huvuddragen i dessa miljöer. Jag förutsätter att andra som spelleder samma världar gör det av besläktade skäl, och därför är det i sådana fall bra att vi spelar i samma värld.
Klon
Hero
Det rä sånt som jag ogillar med det sättet att spela, det blir ett avbrott för att göra något som inte för äventyret eller spelet frammåt, man fastnar i en detalj.
Visst kan man hamna där även med färdiga världar, då handlar avbrottet ofta om att SL bläddrar förtvivlat för att hitta en beskrivninng eller nått sånt.
Det jag befarar är väl mest att sånna avbrott är vanligare i en värld där man inte har så mycket att luta sig tillbaka på... har inte spelat så mycket på det sättet så det kanske ärogrundad rädsla, eller?
Tja, om du ogillar sådana avbrott så är nog inte det sättet att spela för dig, helt enkelt. Själv gillar jag dem. Det blir en liten minipaus i spelet och även om man inte rör sig framåt i ståryn så rör man sig i djupled, så att säga. Det är som en roman. Du kan inte börja romanen med en lång beskrivning av hur världen ser ut, hur alla är klädda, vilken sorts mat man äter, hur sammhällsstrukturen är uppbygd, etc. De kommer in i berättelsen när de behövs. Hur huvudpersonen är klädd kanske inte berättas förrän efter hundra sidor.
Det är möjligt att det blir fler sådana avbrott om man hittar på världen själva, men jag föredrar två avbrott där gruppen tillsammans definierar och fördjupar sig i spelvärlden, framför ett där SL sitter och bläddrar i en bakgrundsmodul, mumlandes "Jag vet att det fanns en bild här någonstans...".
Om du inte provat är det svårt att veta om du tycker om det. Så huruvida din rädsla är grundad eller ej kan jag inte svara på. Om man spelar med en auktoritativ SL så tror jag att avbrotten blir färre i improviserade spelvärldar. Man kan ju bara börja hitta på själv, och väva in det i beskrivningarna, istället för att oroa sig för att man "har fel".
Jag skulle väl vilja säga att båda är icke önskvärda; en SL kapabel att antingen improvisera något eget på plats eller redan på förhand känna till det man diskuterar är väl att föredra?
//Krank, som sällan eller aldrig accepterar tittande i rollspelsböcker under spel, oavsett situation
Det beror på. I immersivt SL-kontrollerat Impossible-Thing-Before-Breakfast-spel, så håller jag med. Då funkar det bäst när SL helt enkelt improviserar det han inte vet, och att man inte bryter spelets "flow" genom att hoppa ur karaktären.
Men det finns andra sätt att spela (även om du inte gillar dem). I exemplet jag använde så spelade vi Oskrivna Blad, som är ett spelledarlöst rollspel. Spelarna skapar tillsammans sin historia. Det är inte ett immersivt spel, i den meningen att man ofta beskriver saker som ens rollperson inte har något att göra med. Här tycker jag att det ger en hel del känsla att tillsammans fundera ut bitar av spelvärlden. Och det är kul, också.
Och tro inte att den metoden bara funkar i SL-lösa spel. Jag tycker som SL om att låta spelarna bestämma saker över världen, om jag inte beslutat mig för att spela hardcore-immersivistiskt.