Nekromanti Samspelledande

[ripperdoc]

Vad har ni för tankar kring samspelledande, det vill säga att det är mer än en spelledare? Jag har prövat på det någon enstaka gång och har också sett det på bland annat konvent. Framförallt har jag känt ett behov av det. Som spelledare är man tämligen ensam. Man får inte avslöja sina tankar för spelarna (om man inte sysslar med samberättande). Samtidigt tror jag man kan vinna väldigt mycket på att bolla idéer med någon annan, en person som framförallt har fördelen att kunna se intrigerna utifrån och ge en gissning om hur spelarna kommer uppfatta det.

Under själva spelandet utgör förstås två spelledare en stor fördel om man ser till att utnyttja den. Man kan dela upp gruppen mycket enklare, vilket det ofta finns behov av. Man kan spela flera statister samtidigt (det går förstås utmärkt med bara en spelledare, men det kan bli förvirrat för spelarna och framförallt tenderar mindre viktiga statister komma helt i bakgrunden). En spelledare kan berätta samtidigt som en annan gestaltar. En spelledare kan sköta musik och annat medan den andre berättar. Möjligheterna är oändliga.

Den enda nackdelen är förstås att spelledaren måste vara synkade. Dels behöver de träffas extra innan spelmötena för att planera (vilket som bekant kan ta lång tid), dels behöver de under spelmötet fungera ihop utan att förvirring uppstår eller dylikt.

Vad har ni för tankar kring detta? Jag ser just nu bara möjligheter till att göra ett roligare spel, och jag är förvånad att det inte praktiseras mer än vad det verkar. En variant av detta är ju också att man spelleder två grupper synkroniserat, men inte nödvändigtvis samtidigt eller på samma plats.

/RipperDoc - som härmed söker efter en medspelledare med gott om tid i Göteborgstraken

 

[Targon]

Lite tankar om två spelledare

Jag och en polare körde samtidigt som spelledare på SydCon i somras. Det funkade riktigt bra i början, medan vi fortfarande hade koll på vad vi höll på med och utan problem kunde följa äventyret såsom det hade skrivits. Men så löpte tiden och endast genom improvisation kunde vi knyta ihop det alldeles för långa äventyret till ett snyggt litet knyte. Att vi blev tvugna att improvisera dödade också den ursprungliga föresatsen att köra sl:andet ihop. I stället lämnade jag över allt sl:ande till polaren som körde ända till slutet, helt utifrån egen huvud.

Slutsatsen är att så länge båda har koll på hur det hela ska se ut så går det alldeles utmärkt och är också ett bra sätt att "avlasta" den andre. Råkar den ene spelledaren missa viktig information så skjuter den andra obehindrat in och kompletterar. Men däremot bör situationer undvikas som tvingar fram omfattande improvisation. Risken är då att samspelledandet förstörs och allt sker på den ene spelledarens villkor.

Till de som aldrig sl:at ihop med någon kan jag bara säga att jag verkligen rekommenderar er att prova.

 

[Lambi]

Diskuterades ganska nyligen, sok pa det [ANT]

Har i alla fall for mig att det diskuterades for nagon manad sedan eller sa.

 

[Johan K]

Ur en spelares synvinkel..

Ur det perspektiv som spealre där jag har haft 2 sl:ar så har det funkat aldeles utmärkt !!! Det har varit ett helt anant flyt än när man har haft "bara".. Så det är något jag helt klart kan rekomendera !!!
Den enda nackdel med det här, som jag kan se, är ju att de båda sl:arna måste vara jäkligt synkade..

/ Johan K, som spelade senast med 2 sl:ar på SydCon

 

[Gurgeh]

Spelledarassistans

Jag har inte spelat med två formella spelledare, men jag har på senare tid varit med om en massa andra varianter som i alla fall tangerar ämnet.

1. En av rollpersonerna skulle vara fokus för spelmötet (vilket vi andra inte visste). Spelledaren hade i förväg diskuterat en scen med honom där han speciellt skulle få visa upp sin kompetens. Det gick inte riktigt som de tänkt sig, vilket var helt okej, eftersom poängen gick fram ändå men spelledaren valde att inte tvinga in handlingen just dit han planerat att den skulle ta vägen. Dessutom hade det förberetts två flashback-scener, en där spelaren och spelledaren spelade upp en delvis förberedd dialog och en där vi andra var med och spelade ett gäng personer andra än våra vanliga rollpersoner. Den andra flashback-scenen hade spelaren förberett helt utan spelledarens översikt, komplett med beskrivning av rollpersoner åt oss andra. Det fungerade bra.

2. Spelarna har ganska stor kontroll och kan introducera nya företeelser i spelet genom att betala poäng. (Det finns regler för det i det här spelet.) Innan vi började hade vi dessutom haft långtgående diskussioner om exakt vart vi ville att äventyret skulle ta vägen.

3. Spelarna är med och skapar handlingen vartefter den fortlöper. (InSpectres eller Olympus.) Här har alla spelare lika stor kontroll över handlingen.

Visserligen är inget av de här exemplen riktigt samma sak som att spela med två spelledare, men de löser problemet att spelledaren är ensam om att skapa handlingen och försöka göra ett intressant spelmöte. Spelarna har mycket större ansvar än normalt för att se till att något händer.

/tobias

 

[Jaggernaut]

Har prövat

Och det gick ganska bra på det stora hela. Fördelarna är många som sagt men ibland så började de bråka om regler och dylikt vilket ganska inte är det bästa tänkbara scenariot med två spelledare.

Bara man kan undvika sånt tycker jag att två spelledare är en väldans bra idé med många möjligheter.

 

[Petri]

Har inte prövat men jag och en kompis har långtgående planer på att testa. Det ska vara till ett Kult äventyr vi håller på att snickra ihop.

Sven, heter han, ska hålla i det regeltekniska (där jag alltsom oftast har stora brister)

Jag ska sköta miljöbeskrivningar och dylikt. (Sven tycker sig inte ha "samma känsla för det" som jag)

 

[quisling]

Flera SL/spelgrupper

Varianten med två spelledare verkar intressant, särskilt med tanke på möjligheten att hantera flera spelledarpersoner samtidigt. Att ha någon att bolla ideer med är en god förutsättning, men andra SL som inte ingår i gruppen brukar vara en god lösning som undviker samordningssvårigheterna som annars kan tänkas uppstå (ja, jag vet, vissa har kanske tid till det, och då så, visst, kör... tänk inte på oss i ständig tidsbrist ). Jag kan dessutom tänka mig att i de fall de finns särskilt framträdande spelledarpersoner som så att säga blir en del av rollpersonernas sällskap så finns det en risk att den SL som spelar SLPn blir en del av spellargruppen? Särskilt om SLn i fråga skapat SLPn... Men detta är väl egentligen inget problem om man är medveten om det. Varianten där en utomstående spelare sköter en SLP, som i oraklets fyra ögon, har jag däremot mycket goda erfarenheter av - från just oraklets fyra ögon.

Däremot har jag spelat med två spelgrupper och då har dessa haft varsin SL. Detta var i det klassiska sinkadusäventyret som utspelade sig efter/under den nidländska reningen. Då hade de två spelgrupperna olika målsättningar och man spelade samtidigt med avbrott för konferenser mellan spelledarna. Detta fungerade bra, fast möjligheten att driva längre kampanjer på det viset är förstås små med tanke på samordningsbehovet med minst åtta personer inblandade. Då får deras vägar nog lov att vara mindre sammanflätade än i äventyret i fråga.

Ett annat intressant exempel på flera SL och flera spelgrupper var MERP-scenariot på Stockcon95 (om jag minns rätt). Där spelade alla gupper varsin ras/grupp som i princip tävlade om att nå samma mål. SLarna konfererade sinsemellan, vilket tog en del tid och var något irriterande, men det var intressant, särskilt när spelargrupper möttes och fortsatte spela tillsammans (eller bankade ihjäl varandra, äventyret var gravt koboldigt ).