Nekromanti Sandman-rollspel

[Big Marco]

Jag har idag kommit det närmaste Sandman RPG jag någonsin har kommit. Och det är helball. Och så där fantastiskt på ett Gaiman-vis.

Jag menar, jag är från East L.A. och min pappa är Hermes (ja, den grekiska guden), min polare är en strippklubbsägare med släktskap med baron Samedi. De två gudarna har rådslag med Tor (han med Mjölner), Afrodite, Horus, Bast och någon aztek-gud och någon japansk. Platsen är Las Vegas i nutid. Det finns vidunder och vandöda, Hades och Desert Eagles .50 AE, BMW och interdimensionella gudomliga bibliotek, bondlurkar och artefakter. Och en av dramats skurkar är kopplad till Loke, mest för att Tor inte vill att Loke skall få en sak bara av anledningen att Loke vill ha den.

Jag är helt hänförd av denna värld - mycket tack vare vår engagerade spelledare, men också av ett vettigt och inspirerande regelverk (jag har definitivt tagit ett rejält steg från indie-spelens filosofier och återupptäckt hur kul det är med mer traditionsmässiga system, gjorda på ett smart sätt).

Spelet då? Scion: Hero

 

[walium]

Sådär har vi kört i Millennium länge

Även om vi har ägnat oss mer åt planlöst gladvåld än verkligt intrigerande, men så går det när både spelare och rollpersoner är missanpassade stackare.

 

[Arfert]

Låter ju intressant, kan du berätta mer om systemet? Vad tyckte du var smart?

 

[Boboliwsy]

Låter spännande...

Har faktiskt kikat lite på spelet då det verkar ganska Gaimanianskt, skulle nog kunna gå att göra mycket kul med det.

Jag skulle, precis som tomasarfert, också gärna vilja veta lite mer om systemet, vad som är smart och bra och så.
Jag har som sagt var kikat lite på spelet och det lilla jag såg av reglerna verkade ju mest vara standard-White-Wolf... om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.

//Boboliwsy - snart iväg och lira lite M:UA, fast mer sugen på Scion just nu

 

[Rising]

Det svåra med Sandman...

...tycker jag är att när man försöker rollspela det så blir det väldigt enkelt någon sorts mytologisk superhjältehistoria istället för den sortens berättelser som Neil Gaiman berättar: Alltså historier där en konflikt trappas upp mellan sensationella protagonister och antagonister, och dessa konflikter sedan upplöses med spektakulärt våld.

Något sådant har liksom aldrig hänt i en Sandman-serie.

Sandman handlar oftare om små tankar och lekar kring ett tema: Såsom seriemördarkonventet där Gaiman använder hela paletten; fåniga skämt om seriemördarstereotyper, små morbida skräckhistoriefragment, drama om killen som faktiskt vill ha hjälp, osv, men någon sensationell superhjälteuppgörelse mellan Corinthian och Morpheus blir det inte.

Det problem jag har haft när jag försökt spela Sandmanrollspel är att man totalt missar alla de där små berättelsemässiga lekarna kring temat och istället gör ett sensationellt superhjälteklimax. Alltså fullständigt raka motsatsen till den faktiska Sandmankänslan.

 

[Blasphemy]

Det jag personligen gillar bäst med Scion (förutom konceptet/´världen) är deras Heroic Attributes.

I WW spel så har du ju prickar i dina Attributes och dina Skills. Du lägger ihop dessa och får en tärningspöl. Har du dock Heroic Strength 2. Så får du två automatiska lyckade slag till detta. Det fungerar således som Potence gjorde i gamla Vampire.

Denna lilla sak gör otroligt mycket för mig då det förhindrar dessa knasiga situationer där hjälten som är supersmidig på ren oflyt snubblar och faller ned för balkongräcket.

 

[Big Marco]

Re: Det svåra med Sandman...

Något sådant har liksom aldrig hänt i en Sandman-serie.

Det är olika medier, vars styrkor är skilda. I ett rollspel som bygger kring konceptet med en grupp halvgudar (more or less) så blir det en no-go. Speciellt då Dream är en Gud med nära på oinskränkt makt, och Corinthian (om vi tar det exemplet) är hans skapelse.

Jag ser, och kände när vi spelade, Scion som nutidsfantasyspel med tydligt Sandman-vibbar i känsla snarare än utförande. Och det räcker för mig, jag tycker det är coolt när Gudar sitter i kritstrecksrandiga kostymer och slussar information via en laptop snarare än att flyga omkring. Jag gillar tanken på att stiga ned i Hades bakom en ranch utanför Las Vegas och förvirrat ta med mig de döda tillbaka för att det är ridderligt (och ridderlighet är en dygd jag har via min panteon). Osv.

Så att rollspela ett Sandman-avsnitt som om det vore ett Sandman-avsnitt skulle jag nog inte gilla - det skulle kräva en enorm improvisationsförmåga, helhetssyn och en klurighet som jag mer associerar till arbete än underhållning.

 

[Big Marco]

Det är i basen sedvanligt WW-dots, Attribute+Ability Dice pool. Det som fungerar riktigt bra, och som får en att känna sig hjälteaktig är Epic Attributes, vilket gör att man i vissa egenskaper alltid har garanterade successes. Till detta kommer riktigt coola "knacks", specialanvändande av Epic Attributes. Resurspoäng finns, dels Willpower, dels Legendpoints - för att kunna boosta eller göra ännu ballare saker.

Boons och Birthrights, specialförmågot kopplade till gudomligheten, Virtues kopplade till ens panteon, ja, det finns massor av coola crunchiga saker. Och jag gillar mer crunch än Indie, det är bara att kapitulera.

Scion är coolt, mystiskt, magiskt, fantastiskt och känns fräscht för mig. Det är inte ofta jag får den magiska känslan.

(Jag menar, vem vill inte svassa upp till Afrodite och fråga om man skall gå ut och ta en drink senare?! =)

 

[Arfert]

Låter som ett inköp, med andra ord *L*

 

[Rising]

Re: Det svåra med Sandman...

Så att rollspela ett Sandman-avsnitt som om det vore ett Sandman-avsnitt skulle jag nog inte gilla - det skulle kräva en enorm improvisationsförmåga, helhetssyn och en klurighet som jag mer associerar till arbete än underhållning.

Nu gör du det väldigt svårt för mig att svara på detta, för om jag skulle säga att det är just den här typen av rollspel jag spellett som mest de senaste året, så låter det som om jag skulle besitta denna enorma improvisationsförmåga, helhetssyn och klurighet som du omtalar.

Men vafan, själv är jag ju impad av hur någon kan lära sig Eons regler, så jag tänker inte vara blygsam:

Ja -- eller nej, naturligtvis jämför jag mig inte med Neil Gaimans berättarsnille -- men jo, jag personligen har mycket lättare för att improvisera en klurig historia och brodera ut små teman, än vad jag har för att lära mig de regler och förbereda de encounters som krävs för att få till bra, utmanande och välavvägda problemlösningsutmaningar.

Så för mig är det paradoxalt nog enklare att spelleda "riktiga" Sandmanberättelser än utmanande problemlösningsäventyr med mytologiska superhjältar.