Jag tänkte dela med mig av en stadsdel jag skrev till Sandukar till vår förra kampanj. Hoppas någon har glädje av den.
Vaktlunden
Vaktlunden är ett område i stadsdelen Ikonen. Namnet Vaktlunden kommer ifrån statyn Väktaren, som ifrån en flera meter hög stenpiedestal vakar över Sandukar med en spira höjd i riktning mot stadens mitt. Statyn utgör centrum för den park, Vaktlunden, dit de flesta gatorna i området leder. Parken är omgiven av olika nedgångna affärer, restauranger och hotell. Närmast torget finns äldre, en gång vackra, byggnader i sten som sedan övergår i slitna höghus i tegel med vindsförråd och telefonhytter på bottenvåningen.I utkanten av området finns enkla radhus i tegel och trä. Varje morgon drar en kall grå dimma in från kanalen och sveper in kvarteren. En upphöjd järnväg ljuder över kvarteret dag som natt med sitt rytmiska oväsen och nås via en rostig stålkonstruktion från en tvärgata till Vaktlunden.
Franks Pantbank
Frank är en man med en stor mage och grova muskler. Han är en grovhuggen man med grovhugget sätt. Han klär sig i ett smutsigt brunt skinnförkläde och har ett rakat svulstigt huvud, med en tjock brun mustach. Han är snål och ger inga allmosor för de varor man lämnar in och tar ut extra avgift om man vill få tag på något potentiellt olagligt som kan ge honom trubbel.
Hotell Rosen
Hotell Rosens 6 våningar höjer sig över parken Vaktlunden. Färgen på den gulmålade stenfasaden har börjat vackla och den röda texten i neonskylten har sedan länge slocknat. Trots att de röda detaljerna i hotellets inredning sedan länge tappat sin lyster är hotellet är ändå ett välbesökt tillhåll. På kvällarna hörs musik och skrål ifrån den livliga hotellbaren. På nätterna ryktas det om kvinnoskrik ifrån hotellets översta våning. Man kan höra folk i kvarteret viska försiktigt om hur de sett blodiga lakan bäras ut till Sussannas Tvätteri, som ligger i ett enkelt förrådshus på hotellets bakgård.
Bernhard, Utkastare och säkerhetsvakt
Ute på gatan utanför hotellet står en rejäl och fet man i en grå rock och håller vakt. Näsan är bruten och det svarta håret är flottigt och samlat i en hästsvans i nacken. Under rocken skymtar hotellpersonalens vinröda väst och en kraftig batong. Han slänger glåpord åt människor som går förbi när det roar honom, framförallt om de ser ut att vara celenker eller andra oönskade folkslag. Bernhard har ett burdust sätt mot de små människorna och ett lismande mot dem han ser upp till.
Ägaren Angus "Hammaren" Banik
Angus är en tjock man i 50-årsåldern. Han går klädd i skräddarsydda kläder - kostym på dagen och smoking på kvällen. Han är känd som en hänsynslös chef och brutal lånehaj. Vissa påstår att han driver en bordell i sitt Hotell. Det ryktas att den försvunne Adrian Straahl ska ha påstått ännu värre saker än så om Angus, men Adrian har inte setts till på veckor. Angus har affärer ihop med Familjen Liger som sköter den flärdfulla nattklubben Gyllene Salongen i centrum av Ikonen.
Susannas Tvätteri
Susanna är en smal kvinna i 40 årsåldern med mörkbrunt hår och vackra ögon. Hon hade varit väldigt vacker om inte hennes ansikte varit så utmärglat och trött. Susanna pratar med en viss brytning från östra Imperiet och det sägs om henne att hon är av Hragherfolket även om hon själv påstår att hon är Celenk. Om man frågar Susanna något om hotell Rosen, vars tvätt hon sköter, svarar hon oroligt och undvikande.
"Mor Anjas", frukostsyltan
I hörnet av Vaktlunden kan man känna den goda lukten av stekta ägg, bacon och kaffe från tidigt morgon till kväll. Där driver Mor Anja, en frodig kvinna i 60-årsåldern, sitt lilla litet kafé där man kan köpa enkel mat som t.ex. smörgåsar. Mor Anja är varm och mån om sina kunder, särskilt de som råkar vara stiliga unga män. De senare kan räkna med extra service i form av extra socker och smör i kaffet och på mackan. Mor Anja följer med i vad som händer i kvarteret och gillar att skvallra om folks förehavanden.
Personer i Vaktlunden
Niko Weiz
Niko Weiz är en veteran från kriget mot Presvedonia.
Han hatar hragher och människor från liknande kulturer, t.ex. celenker, djupt. Han är den lokale ledaren för den våldsamma och extremnationalistiska organisationen Kejsargardet. Sanningsministeriet tycks låta Kejsargardet hållas, då dess medlemmar håller kampviljan uppe hos dem som stöder dem och hjälper till att skrämma övriga i schack.
Adrian Straahl
Adrian Straahl är en smal ung man med mörka drag och slitna kläder. Det ryktas att han ofta brukar åka in till Sandukars centrum för att gå på jazzklubbar och pubar som spelar celenkisk folkmusik, eller till och med den förbjudna hraghiska musiken. Han ses ofta komma hem med travar av gamla böcker efter sina resor in till staden. Han bor i enrummare i ett av tegelhusen. En svart skåpbil stod en dag utanför Adrians hus och sen dess har han inte setts till. Grannarna säger att de hörde smärtfyllda skrik från hans lägenhet samma kväll.
Benjamin, tidningspojken
Varje morgon kan man höra den celenkiske pojken Benjamin ropa ut löpsedeltexten ifrån tidningen Hoppets Röst. Han är pratglad och vill gärna bli polis, som sin bortgångne far när han blir stor. Ena dagen säger Benjamin att hans far blev skjuten när han skulle stoppa bankrånare, andra dagen att han dog när han skulle rädda en familj ur ett brinnande hus. Om sin mamma säger han att hon är sängliggande i sjukdom. Benjamin frågar alltid de män han träffar om de har pistol. Han frågar faktiskt mycket i allmänhet och berättar lika mycket. Benjamin har nyfikna bruna ögon och en svart lugg som sticker ut under hans bruna keps. Under hans trasiga kofta, lite för stora rock och enkla byxor skymtar en mager kropp. Benjamins tidningar är ett effektivt sätt för spelledaren att förmedla information till spelarna. I vår kampanj blev Benjamin lynchad på gatan av "Kejsargardet" för att han sålde hragherpropaganda...
Karsten, lodisen
Karsten är en alkoholist som bor i ett av tegelhusen men brukar hänga i de flesta trappuppgångarna. Han har ett otäckt, frågvist sätt och säger ofta hatiska ord mot dem han anser vara celenk-eller hragherpatrask. Ibland ses poliser och tjänsteman komma förbi och lämna honom sprit eller paket med mat. Det är allmänt känt att han är en angivare och därför är folk försiktiga i hans närhet.
Farbror Henoks Jourbutik
I Farbror Ivan Henoks lilla jourbutik kan man finna matvaror som konserver, bröd, öl, vin och ost. I butiken finns också andra enklare varor för hemmet som tändstickor, kvastar, snören och så vidare. Farbror Henok själv arbetar i butiken från morgon till sent på kvällen och kan alltid ses med en trasa eller sopkvast i handen eftersom han gillar att hålla ytterst rent i butiken. Farbror Henok är en smalt byggd man i 70-årsåldern, med vitgrå mittbena och mustasch. Han har alltid på sig ett fläckfritt grönt förkläde över en vit struken skjorta och prickfritt knuten grön fluga. Det är förvånansvärt få kunder som rör sig till Farbror Henoks välskötta butik och det sägs att affärerna går så pass dåligt att han behövt låna pengar av Angus Banik. På en hylla bakom disken står ett fotografi av en ung vacker blond kvinna med ett ljus tänt framför. Om man frågar vem det föreställer svarar han att det är hans dotter, men blir snabbt förtegen om man frågar vidare.
Mörka sanningar i Vaktlunden
På Gyllene Salongens vindsvåning sitter en ung man fastremmad i en vacker karmstol med svart ögonbindel och ett par hörlurar. Mannen sitter i stolen dag som natt men är hel och ren, någon tycks sköta honom som ett prydnadsföremål. Hörlurarna han har på sig är kopplade till en grammofonspelare. Om man lyssnar i hörlurarna hörs Gyllene Salongens ägare Frank Liger säga " Hon kommer aldrig känna något annat än smärta i resten av sitt liv. Och hon lever. I smärta. Och det är ditt fel." Denne man är Adrian Straahl.
Obs: väldigt brutal/otäck beskrivning. Ej för känsliga.
Vaktlunden
Vaktlunden är ett område i stadsdelen Ikonen. Namnet Vaktlunden kommer ifrån statyn Väktaren, som ifrån en flera meter hög stenpiedestal vakar över Sandukar med en spira höjd i riktning mot stadens mitt. Statyn utgör centrum för den park, Vaktlunden, dit de flesta gatorna i området leder. Parken är omgiven av olika nedgångna affärer, restauranger och hotell. Närmast torget finns äldre, en gång vackra, byggnader i sten som sedan övergår i slitna höghus i tegel med vindsförråd och telefonhytter på bottenvåningen.I utkanten av området finns enkla radhus i tegel och trä. Varje morgon drar en kall grå dimma in från kanalen och sveper in kvarteren. En upphöjd järnväg ljuder över kvarteret dag som natt med sitt rytmiska oväsen och nås via en rostig stålkonstruktion från en tvärgata till Vaktlunden.
Franks Pantbank
Frank är en man med en stor mage och grova muskler. Han är en grovhuggen man med grovhugget sätt. Han klär sig i ett smutsigt brunt skinnförkläde och har ett rakat svulstigt huvud, med en tjock brun mustach. Han är snål och ger inga allmosor för de varor man lämnar in och tar ut extra avgift om man vill få tag på något potentiellt olagligt som kan ge honom trubbel.
Hotell Rosen
Hotell Rosens 6 våningar höjer sig över parken Vaktlunden. Färgen på den gulmålade stenfasaden har börjat vackla och den röda texten i neonskylten har sedan länge slocknat. Trots att de röda detaljerna i hotellets inredning sedan länge tappat sin lyster är hotellet är ändå ett välbesökt tillhåll. På kvällarna hörs musik och skrål ifrån den livliga hotellbaren. På nätterna ryktas det om kvinnoskrik ifrån hotellets översta våning. Man kan höra folk i kvarteret viska försiktigt om hur de sett blodiga lakan bäras ut till Sussannas Tvätteri, som ligger i ett enkelt förrådshus på hotellets bakgård.
Bernhard, Utkastare och säkerhetsvakt
Ute på gatan utanför hotellet står en rejäl och fet man i en grå rock och håller vakt. Näsan är bruten och det svarta håret är flottigt och samlat i en hästsvans i nacken. Under rocken skymtar hotellpersonalens vinröda väst och en kraftig batong. Han slänger glåpord åt människor som går förbi när det roar honom, framförallt om de ser ut att vara celenker eller andra oönskade folkslag. Bernhard har ett burdust sätt mot de små människorna och ett lismande mot dem han ser upp till.
Ägaren Angus "Hammaren" Banik
Angus är en tjock man i 50-årsåldern. Han går klädd i skräddarsydda kläder - kostym på dagen och smoking på kvällen. Han är känd som en hänsynslös chef och brutal lånehaj. Vissa påstår att han driver en bordell i sitt Hotell. Det ryktas att den försvunne Adrian Straahl ska ha påstått ännu värre saker än så om Angus, men Adrian har inte setts till på veckor. Angus har affärer ihop med Familjen Liger som sköter den flärdfulla nattklubben Gyllene Salongen i centrum av Ikonen.
Susannas Tvätteri
Susanna är en smal kvinna i 40 årsåldern med mörkbrunt hår och vackra ögon. Hon hade varit väldigt vacker om inte hennes ansikte varit så utmärglat och trött. Susanna pratar med en viss brytning från östra Imperiet och det sägs om henne att hon är av Hragherfolket även om hon själv påstår att hon är Celenk. Om man frågar Susanna något om hotell Rosen, vars tvätt hon sköter, svarar hon oroligt och undvikande.
"Mor Anjas", frukostsyltan
I hörnet av Vaktlunden kan man känna den goda lukten av stekta ägg, bacon och kaffe från tidigt morgon till kväll. Där driver Mor Anja, en frodig kvinna i 60-årsåldern, sitt lilla litet kafé där man kan köpa enkel mat som t.ex. smörgåsar. Mor Anja är varm och mån om sina kunder, särskilt de som råkar vara stiliga unga män. De senare kan räkna med extra service i form av extra socker och smör i kaffet och på mackan. Mor Anja följer med i vad som händer i kvarteret och gillar att skvallra om folks förehavanden.
Personer i Vaktlunden
Niko Weiz
Niko Weiz är en veteran från kriget mot Presvedonia.
Han hatar hragher och människor från liknande kulturer, t.ex. celenker, djupt. Han är den lokale ledaren för den våldsamma och extremnationalistiska organisationen Kejsargardet. Sanningsministeriet tycks låta Kejsargardet hållas, då dess medlemmar håller kampviljan uppe hos dem som stöder dem och hjälper till att skrämma övriga i schack.
Adrian Straahl
Adrian Straahl är en smal ung man med mörka drag och slitna kläder. Det ryktas att han ofta brukar åka in till Sandukars centrum för att gå på jazzklubbar och pubar som spelar celenkisk folkmusik, eller till och med den förbjudna hraghiska musiken. Han ses ofta komma hem med travar av gamla böcker efter sina resor in till staden. Han bor i enrummare i ett av tegelhusen. En svart skåpbil stod en dag utanför Adrians hus och sen dess har han inte setts till. Grannarna säger att de hörde smärtfyllda skrik från hans lägenhet samma kväll.
Benjamin, tidningspojken
Varje morgon kan man höra den celenkiske pojken Benjamin ropa ut löpsedeltexten ifrån tidningen Hoppets Röst. Han är pratglad och vill gärna bli polis, som sin bortgångne far när han blir stor. Ena dagen säger Benjamin att hans far blev skjuten när han skulle stoppa bankrånare, andra dagen att han dog när han skulle rädda en familj ur ett brinnande hus. Om sin mamma säger han att hon är sängliggande i sjukdom. Benjamin frågar alltid de män han träffar om de har pistol. Han frågar faktiskt mycket i allmänhet och berättar lika mycket. Benjamin har nyfikna bruna ögon och en svart lugg som sticker ut under hans bruna keps. Under hans trasiga kofta, lite för stora rock och enkla byxor skymtar en mager kropp. Benjamins tidningar är ett effektivt sätt för spelledaren att förmedla information till spelarna. I vår kampanj blev Benjamin lynchad på gatan av "Kejsargardet" för att han sålde hragherpropaganda...
Karsten, lodisen
Karsten är en alkoholist som bor i ett av tegelhusen men brukar hänga i de flesta trappuppgångarna. Han har ett otäckt, frågvist sätt och säger ofta hatiska ord mot dem han anser vara celenk-eller hragherpatrask. Ibland ses poliser och tjänsteman komma förbi och lämna honom sprit eller paket med mat. Det är allmänt känt att han är en angivare och därför är folk försiktiga i hans närhet.
Farbror Henoks Jourbutik
I Farbror Ivan Henoks lilla jourbutik kan man finna matvaror som konserver, bröd, öl, vin och ost. I butiken finns också andra enklare varor för hemmet som tändstickor, kvastar, snören och så vidare. Farbror Henok själv arbetar i butiken från morgon till sent på kvällen och kan alltid ses med en trasa eller sopkvast i handen eftersom han gillar att hålla ytterst rent i butiken. Farbror Henok är en smalt byggd man i 70-årsåldern, med vitgrå mittbena och mustasch. Han har alltid på sig ett fläckfritt grönt förkläde över en vit struken skjorta och prickfritt knuten grön fluga. Det är förvånansvärt få kunder som rör sig till Farbror Henoks välskötta butik och det sägs att affärerna går så pass dåligt att han behövt låna pengar av Angus Banik. På en hylla bakom disken står ett fotografi av en ung vacker blond kvinna med ett ljus tänt framför. Om man frågar vem det föreställer svarar han att det är hans dotter, men blir snabbt förtegen om man frågar vidare.
Mörka sanningar i Vaktlunden
På Gyllene Salongens vindsvåning sitter en ung man fastremmad i en vacker karmstol med svart ögonbindel och ett par hörlurar. Mannen sitter i stolen dag som natt men är hel och ren, någon tycks sköta honom som ett prydnadsföremål. Hörlurarna han har på sig är kopplade till en grammofonspelare. Om man lyssnar i hörlurarna hörs Gyllene Salongens ägare Frank Liger säga " Hon kommer aldrig känna något annat än smärta i resten av sitt liv. Och hon lever. I smärta. Och det är ditt fel." Denne man är Adrian Straahl.
Obs: väldigt brutal/otäck beskrivning. Ej för känsliga.
Lustskymning
Fina bilar ses ibland köra fram till ett öde tegelhus i Vaktlundens radhusområde och välklädda män kliva in i byggnaden. Grannarna har vett att hålla sig därifrån. På övervåningen ligger en oerhörd stank över de tomma rummen. I ett av rummen finns ett svart draperi längs ena väggen. På ett litet bord framför draperiet finns en liten ram, med föreningen Lustskymnings sigill och texten "Denna attraktion är donerad av Frank Liger" bredvid en grammofonspelare med hörlurar och en skål full med hundpellets. Om man drar undan draperiet ser man en glasvägg som visar ett vidrigt och nedsmutsat rum. Ett rör går in till rummet genom glasväggen. Om man släpper ned hundpellets ser man hur en hungrig och utmärglad kvinnokropp rör sig ur skuggorna mot glaset med ärrade sönderfrätta ögon och öron. I hörlurarna kan man höra Frank Ligers röst: "Detta är Elisabet Henok, min otrogna fru. Hon kommer aldrig känna något annat än smärta i resten av sitt liv."
Fina bilar ses ibland köra fram till ett öde tegelhus i Vaktlundens radhusområde och välklädda män kliva in i byggnaden. Grannarna har vett att hålla sig därifrån. På övervåningen ligger en oerhörd stank över de tomma rummen. I ett av rummen finns ett svart draperi längs ena väggen. På ett litet bord framför draperiet finns en liten ram, med föreningen Lustskymnings sigill och texten "Denna attraktion är donerad av Frank Liger" bredvid en grammofonspelare med hörlurar och en skål full med hundpellets. Om man drar undan draperiet ser man en glasvägg som visar ett vidrigt och nedsmutsat rum. Ett rör går in till rummet genom glasväggen. Om man släpper ned hundpellets ser man hur en hungrig och utmärglad kvinnokropp rör sig ur skuggorna mot glaset med ärrade sönderfrätta ögon och öron. I hörlurarna kan man höra Frank Ligers röst: "Detta är Elisabet Henok, min otrogna fru. Hon kommer aldrig känna något annat än smärta i resten av sitt liv."
