Scenario/kampanj med det mest minnesvärda slutet?

[Henke]

Vilket scenario eller vilken kampanj tycker du har det mest minnesvärda slutet och varför?

Det kan alltså vara en bossfight eller annan slutuppgörelse eller kanske inte ens någon form av konflikt. Det kan vara något episkt, minnesvärt, något ångestladdat eller bara en oväntad vändning. Det kan vara ett köpäventyr, men också något hemmabygge.

...och ja, man får givetvis nämna flera

Några personliga favoriter:
Mutant UA kampanjens episka slutstrid mellan RP´s allierade och kuppmakarna i BPM samt scenariots alternativa slutexpansion Ett Högtflygande Alternativ som tar slutstriden till den kejserliga zeppelinaren långt ovan stormningen av Hindenburgs kejsarpalats. Det här har jag aldrig haft nöjet att spela/spelleda själv utan bara läst från äventyren och i krönikan "Den vilda kampen om gryningen".

Fiasco-playset Touring Rock Band när sångaren för vårt punkband "Take This" slutligen dör och vars kremerade kvarlevor köps av hans mest avskydda och påträngande fan som själv testamenterar att när hon dör så skall deras aska blandas i en gemensam urna.

Den Femte Konfluxen och den slutliga konfrontationen på Marjura och Clusta Noba. Vi har själv fortfarande inte kommit i mål med den här kampanjen, men särskilt minnesvärd är den krönika jag läst där slutstriden står i ett av Slottet Store Stenfars högsta torn och som slutar med att antagonisten Shagul vinner och hela världen går under.

 

[Genesis]

Det mest minnesvärda slutet var när jag och @Sodivra spelade Berättelser från Staden (ett spel skrivet av Arvid själv). Berättelsen handlade om en underlig bok och ett barn som skulle födas enligt en profetia. Allteftersom vi spelade blev det hela mer och mer underligt och boken innehöll en beskrivning av Staden själv, och på slutet insåg vi att barnet var Arvid själv, och boken var Berättelser från Staden, regelboken. Jag reste mig upp och skrek, så exalterad var jag när vi insåg detta.

Jag har en miljon minnesvärda slut, men det här sticker fortfarande ut.

 

[Genesis]

Utpost är ett spel som brukar leverera riktigt bra slut av typen "Räddade i sista stund" eller "Allt går under". Jag minns inte den här berättelsen så väl, men jag minns slutet. Vi hade två systrar. Den ena var chef på utposten, en rymdstation som kretsade runt ett svart hål. Den andra hade en lägre rang och spelades av @Lukas. Den högre rankade systern, låt oss kalla henne Lotta, behandlade sin syster, låt oss kalla henne Frida, riktigt illa. Hon var hela tiden ett svin som hånade sin syster och beordrade henne att utföra skitjobb. Och som brukar hända i Utpost gick saker fel, stationen börjar pajja och hamnar i en instabil bana som går i spiral in mot det svarta hålet. Den enda som kan rädda stationen är Frida. Medan stationen skakar omkring dem ser Lotta sin syster i ögonen och säger "Jag är ledsen. Jag har behandlat dig illa och lät mina personliga problem gå ut över dig. Jag har varit en dålig syster och en värdelös chef. Du är en bättre människa än mig, och nu behöver vi alla din hjälp. Bara du kan rädda den här stationen. Förlåt mig, Frida." Och Frida möter sin systers blick, tar hennes händer i sina och säger uppriktigt: "Fuck you, Lotta." Och utposten seglar in i det svarta hålet och alla dör.

 

[God45]

Onda Pathfinder kampanjen mestsdels baserad på Way of the Wicked där Cybot blev onda Jesus. Slutbossen var en halvgud som var osårbar pågrund av att han genom sin perfekta moral kanaliserade tre olika goda gudars makt. Planen jag hade för kampanjen var att gruppen, som var onda krigsherrar vid den här punkten, skulle distrahera halvguden och hans arme med sina trupper medan de krälade tre goda tempel som var dungeons och tillfälligt slå ut de goda gudarnas makt. Istället tar Cybot och studerar killens moral kod och upptäcker ett kryphål. Begår han en ond handling tappar han sina krafter. Att döda en fiende som gett sig är en ond handling för alla tre gudarna.Så Cybots karaktär (en sorcerer som inte borde vara i närstrid någonsin) ger sin in i envig med killen och provocerar honom så mycket att han vill döda Cybots karaktär mer än något annat. Och sedan ger sig Cybot precis innan det sista hugget faller. Så halvguden dödar en fiende som gett sig och tappar alla sina krafter de goda gudarna skänker honom. Varpå mörkret vinner. Efter striden återupplivad Cybots karaktär av onda präster dedikerade till Satan. Lawful Evil messias. De hoppade 3-6 sessioner av dungeon crawling på den briljanta planen och avslutade kampanjen med en krossande seger.

 

[Zire]

Vi körde en jävelepisk kampanj i Järn som slutar med att RP och deras folk tar skydd på gudarnas berg efter att ha besegrat en demon och därifrån ser hur havet bryter genom glaciärväggen i norr och dränker hela världen (deras värld åtminstone). Gudarna kommer ner för att slåss på deras sida mot de nya gudarna som kommer med ett främmande folk från norr.

 

[God45]

Apocalypse World kampanjen där jag skickade min kult för att döda alla på sjukhuset för att stoppa influensan som riskerade att döda alla i samhället varpå Angel spelaren drar ihop alla andra spelarna urom Hardholdern och slåss mot min kult, Hardholderns arme och våra muterade leoparder var också episk. Alla kampanjer som slutar med att de sparkar in din dörr och mejar ner dig mitt under ditt episka tal om att BARA JAG HÖR GUDS VILJA är bra.

 

[Mekanurg]

• På 1980-talet körde mitt gäng en hemmabyggd spaceoperakampanj som slutade med att kejsaren avvecklade imperiet och universum bokstavligen gick under. Äventyrarna bevittnade skeendet från Tempelplatsen i Jerusalem.
• Jag spelade Shagul off-map i en Konflux-kampanj och misslyckades välförtjänst och stilfullt i finalen -- "så det kan gå".
• Kring 1990 spelledde jag T2000/Armies of the Night och ...
  Spoiler

  i finalen fick äventyrarna (efter att ha röjt undan massor av problem) tag i guldet, lagade några lastbilar och körde triumferande iväg från Manhattan. Mission accomplished, sir.

 

[Franz]

När jag och min grupp spelade Siratias Vita Formelbok visade det sig innan slutstriden att Siratia kanske inte var så ond som man trodde utan ville göra världen till en bättre plats. Hela slutstriden varvades därför med filosofiska utläggningar från Siratia och rollpersonerna om godhet och ondska; Striden blev verbal lika mycket som fysisk. Det var väldigt lyckat!

 

[TobiasEkwall]

Vilket scenario eller vilken kampanj tycker du har det mest minnesvärda slutet och varför?

Det kan alltså vara en bossfight eller annan slutuppgörelse eller kanske inte ens någon form av konflikt. Det kan vara något episkt, minnesvärt, något ångestladdat eller bara en oväntad vändning. Det kan vara ett köpäventyr, men också något hemmabygge.

...och ja, man får givetvis nämna flera

Några personliga favoriter:
Mutant UA kampanjens episka slutstrid mellan RP´s allierade och kuppmakarna i BPM samt scenariots alternativa slutexpansion Ett Högtflygande Alternativ som tar slutstriden till den kejserliga zeppelinaren långt ovan stormningen av Hindenburgs kejsarpalats. Det här har jag aldrig haft nöjet att spela/spelleda själv utan bara läst från äventyren och i krönikan "Den vilda kampen om gryningen".

Jag kan vara hålla med om ua, det är ett ytterst mäktigt slut på en bra kampanj.

Den kampanjen har ju för övrigt flera väldigt bra avslutningar på olika deläventyr, fighten mot baronen och slutet på första delen i hindenburg boken där vitkåristerna börjar på som utrensning av huvudstadens mutanter.

 

[Skarpskytten]

Skriver i fet stil för feta spoilers.

Pendragon Great Campaign. Kampanjen avslutas med att man utkämpar det kanoniska slaget vid Camlann - men man kör slaget tills bara en rollfigur är i livet. Den rollfiguren får sedan uppleva det kanoniska slutet: hur Arthur dödar Mordred, men svårt sårad ber att bli buren till närmsta vattendrag, där rollfiguren först blir ombedd att kasta ned Exalibur i vattnet och sedan hjälpa Arhtur ned i den båt som Damerna av sjön kommer för att hämta honom i. Kampanjen slutar med att en Britanniens enda levande riddare står kvar vid stranden. Riddaråldern är slut.

Och så slutade min PGC. Rälsat, ja, men fräckt.

Beyond the Mountains of Madness. Kampanjen slutar då med att spelarna pillar sönder en maskin som håller en gud fången. Sedan inser de att de behöver offra en levande människa för att laga den - annars är jorden rökt, typ.

I min kampanj hade en rollfigur fått ena armen avbiten och förlorat det mesta av sin SAN. Två av rollfigurerna var där, panikslagna, när två av gudens väktare - de där femkantiga varelserna - kom in. Mina spelare inser att väktarna kan laga maskinen, men de behöver en levande människa. De bara tittar på varandra, och sedan berättar de hur de pekar på utslagna rollfiguren medan de backar ut ur rummet. Så de offrade en hjälplös vän för att rädda sina egna skinn, och jorden.

Den Vulgäre Enhörningen. Så jag och @God45 och en snubbe till spelade Svavelvinter. God var galen nekromantiker, R var en utskämd underrättelseofficer och jag var en korkad buse som de två andra manipulerade. Det hela slutade med att R fick Gods gubbe gripen, och under rättegången fick min gubbe veta att bandagen som Gods gubbe använt på alla hans slagsmålsskador hela kampanjen var gjorda av likdelar. Min gubbe slog ihjäl Gods gubbe mitt under rättegången och Rs gubbe fick tillbaka sin tjänst i Trakoriska rikets FBI.

 

[Franz]

Jag tycker själv att det är svårt att få till minnesvärda slut när jag skriver äventyr. Jag gjorde tappra försök i mina äventyr En knytnäve av stål och Leda och lyckades kanske delvis. Men det är ju tyvärr väldigt lätt att falla tillbaka på att det blir en episk slutstrid mot skurken och sen får rollpersonerna sin belöning.

 

[Henke]

Jag kan vara hålla med om ua, det är ett ytterst mäktigt slut på en bra kampanj.

Den kampanjen har ju för övrigt flera väldigt bra avslutningar på olika deläventyr, fighten mot baronen och slutet på första delen i hindenburg boken där vitkåristerna börjar på som utrensning av huvudstadens mutanter.

Ja absolut. Även Knegarfurstens Sorti tycker jag har ett väldigt bra (och ångestladdat) slut.

 

[Nässe]

Tycker Tatters of the King har ett väldigt lyckat otypiskt slut, utan strid och öppet för tolkningar och rollspel

 

[Bifur]

Tycker Tatters of the King har ett väldigt lyckat otypiskt slut, utan strid och öppet för tolkningar och rollspel

Ja verkligen. Det föll väldigt väl ut. Väldesignat skulle jag säga, styr spelgruppen på bra sätt utan att låsa in en till vissa val. Möjligen hade äventyret behövt informera spelarna lite mer så att valen blivit mer artikulerade men, det är väldigt bra.

 

[Sodivra]

Det mest minnesvärda slutet var när jag och @Sodivra spelade Berättelser från Staden (ett spel skrivet av Arvid själv). Berättelsen handlade om en underlig bok och ett barn som skulle födas enligt en profetia. Allteftersom vi spelade blev det hela mer och mer underligt och boken innehöll en beskrivning av Staden själv, och på slutet insåg vi att barnet var Arvid själv, och boken var Berättelser från Staden, regelboken. Jag reste mig upp och skrek, så exalterad var jag när vi insåg detta.

Jag har en miljon minnesvärda slut, men det här sticker fortfarande ut.

Låter fantastiskt! Jag minns inte detta alls

 

[Björn den gode]

Låter fantastiskt! Jag minns inte detta alls

Men va fasen, jag minns det ju, och jag var inte ens med!

 

[.Per.]

Utan att gå för långt tillbaka i tiden skulle jag säga:

Tatters of the King
Curse of Stradh
Masks of Nyarlathotep

 

[entomophobiac]

Tycker om att hålla mig i närtid, och två av avsluten som spelades nyligen var verkligen galna.

Först och främst slutet på Grand Slam, som blev att gruppen (med ett spårat polisvapen i sin ägo, klantigt nog) försöker fly med en lyxjakt. En helikopter jagar ned dem och det blir en våldsam shootout på lyxjakt som avslutning. Alla rollpersoner stryker med. Den kanske mest passande men också bittra TPK jag kan minnas, eftersom vi alla blivit väldigt förtjusta i karaktärerna efter tre grymma kvällar.

Även slutet av den mer äventyrliga Exalted Fortune-kampanjen, som slutade med en total feltripp i Immaterium som gjorde att de ägnade nästan ett helt år bortom verkligheten för att dyka upp bara en dag efter att de lämnat den. Alla människor ombord är konverterade till servitors och falanger har bildats kring rollpersonerna. Någon är kannibal och bjuder på fina banketter. Någon har låst in sig på bryggan i sällskap med inte mycket mer än äckel och avföring. En tredjes soldater har alla dött men hon ger dem fortfarande order och lever sitt liv som om alla dessa ordrar efterföljs. Kan väl lugnt säga att det inte riktigt blev det äventyrliga "episka" slut som från början var tänkt, när deras sargade skepp haltar tillbaka dit resan började utan några nämnvärda resultat annat än galenskap...

 

[Henke]

Utan att gå för långt tillbaka i tiden skulle jag säga:

Tatters of the King
Curse of Stradh
Masks of Nyarlathotep

Jo, men med vilken motivering?

 

[krank]

Tycker Tatters of the King har ett väldigt lyckat otypiskt slut, utan strid och öppet för tolkningar och rollspel

Jag tycker att det första slutet, det i Carcosa, egentligen är bättre än det på Leng. Om inte annat för att Carcosa-slutet föregåtts av lite hyfsat aktivt spelande och undersökande etc, medan Leng-slutet är i slutet av en i princip flera timmar lång transportsträcka där SL mest verkar förväntas läsa upp miljöbeskrivningar. I princip hela vägen från England är ju helt linjär, vilket frustrerar mig mycket. Så den enda gång jag tagit mig hela vägen till slutet var jag och spelarna ganska matta och tyckte inte riktigt att det gav så mycket "oomph". Mer "puuuuh, äntligen slut".

Men som sagt, Carcosa-slutet gillar jag. Det är ju också ganska stridslöst (om inte RP absolut vill slåss).