"Kan man uppskatta sci-fi även om man är fullständigt ointresserad av skum framtidsteknologi?"
Det finns tre sorters science fiction: space opera (där det är totalt ointressant hur ens laserpistol fungerar, så länge om stormsoldaterna dör när man skjuter dem med den), Star Trek (där utmaningen ligger i att trekknobabbla bort alla problem) och science fiction.
En av mina favoritstårysar är "Stjärnan" av Arthur C Clarke. Den handlar om en jesuitpräst på en expedition till en liten vit dvärg en bit bort. Runt om dvärgstjärnan finns en bränd och död planet, och på planeten finns ett valv, tydligt utmärkt så att man ska hitta det. I valvet finns en hel civilisations kunskaper och minnen för evigt förvarade. De hade byggt valvet och stoppat in allting de kunde, visste och gjort i valvet när de upptäckte att deras stjärna skulle explodera och bränna sönder deras värld, som ett minne och testamente av sig själva.
Detta ger jesuitprästen ett rejält psykbryt, eftersom han lyckas räkna ut när stjärnan exploderade, och givet avståndet till Jorden även när ljuset från explosionen skulle nå Jorden. Och det är då den religiösa krisen inträffar: hur kan den barmhärtige Gud som han tror på förinta en hel civilisation, bara för att tända en stjärna i österhimlen för att förkunna Hans ende sons födelse och leda tre astrologer till Betlehem?
Science fiction handlar om människor, inte om maskiner.