[h=1]Tres copas, tres pistoleros[/h]
Det är mitt på dagen och en obarmhärtig sol plågar allt levande från en klarblå himmel över Sonoraöknens sand, stenbumlingar och pelarkaktusar. Skoninglöst bakar den adobehusen i det lilla samhället San Juan de la Cruz, precis norr om gränsen mot Mexiko. En försmäktande stillhet råder över alltsammans, utom vid kantinan Tres Copas. Där sätter sig just en dammig resenär rakt ner i vattenhon, medan hans långbenta mula fortsätter att dricka oberört sånär som ett par irriterade klippningar med de långa öronen.
Ett stön av välbehag undslipper från mannens torra och spruckna läppar när vattnet rinner ner i hans stinkande stövlar och han tar av sig sitt plommonstop. Pannan står i nästan bländande vit kontrast mot hans i övrigt gråbruna anlete. Skäggstubben och de flottiga håret är mörkbrunt, tonar nästan mot svart av den ingrodda svetten, och ett blekrosa ärr sträcker sig från vänster mungipa och halvvägs upp på kinden. Ärret drar i hans mun, ett stelnat snett småleende. Han vänder den vattenfyllda hatten över huvudet, men inte innan en försvarlig del har hunnit rinna ut genom kulhålet som genomborrar den. Blinkar sedan bort vattnet ur ögonen och plirar upp mot skylten till kantinan. Försöker stava sig till namnet, men ger upp – han vet ju vad det är. En kanske sku ta se en dricka? En öl å en pinne whisky ha ja tametusan förtjänat, dä ä sant å visst. Å en cigarill!
Han reser sig upp och kliver ur, nydöpt i sin egen smuts som rinner i rännilar från hans seniga kropp. Han är skjortlös, nöjer sig med underställets överdel. Jeansen är bruna och välnötta i baken, stövlarna i bedrövligt skick – högersulan sitter fastsurrad med snöre. Hatten åker tillbaka på huvudet och han plockar ut en vältummad plansch ur sadelväskan och drar sedan fram ett nästan löjeväckande gammalt vapen ur den hoprullade filten bakom sadeln – ett muskedunder. Det är en ful sak, format som en karbin men kortare och knubbigare, med en grov pipa och trattformad mynning. Hans fingrar glider över namnet som är snidat i kolven. Med sitt ständiga småleende klappar han mulan kamratligt över manken medan han studerar de tre hästarna som står surrade vid en vattenho bredvid och går sedan med sugande steg upp för de två nötta trappstegen och in i Tres Copas.
Det är skumt därinne och förvånansvärt svalt. Gåshud formas under hans blöta kläder där han står i dörröppningen en stund för att vänja ögonen vid halvdagern. En fetlagd man med pomadakammad mittbena uppenbarar sig plötsligt vid vad som måste vara bardisken, där stora lerkrus med pulque och aguardiente hänger från taket i tunna rep. Sicken jähla frisse.
”Señor?”, säger den fete, redan lite nervös vad det verkar. Han lägger fram efterlysningsplanschen och visar den för bartendern.”Están aqui? Los hermanos Scarrow?”, frågar han och kliar sig frånvarande över det högra innerörat – resten bortslitet av en kula för länge sedan. Bartendern spärrar bara upp ögonen och ser över hans axel innan han dyker ner under bardisken.
Till ljudet av tre hanar som spänns snurrar Smiling Eli Colton runt, samtidigt som han blixtsnabbt går ner på knä och avfyrar Sweet Lips mot några figurer som just rest sig upp från ett litet bord med revolvrarna dragna. Jähla skit, där gicke åt fanders mä halva lönen.
