Tänkte höra lite, om Senaste Spelmötet. Alltså, senaste gången ni spelade Eon (just Eon). För min del var det i lördags, och vi träffades vid halv tolv...
Det började med att rollpersonerna vaknade på ett värdshus i Victaron. (Nu bör man ha läst den [Spåjjler för Tokons Tokar] här tråden för att förstå till fullo). Efter lite frukost och bekantande med den dvärg som kommer ersätta en av spelarnas forne rollperson Jhim Bremziir, så träffade de på lite raunlänningar... De frågade om stallplats, stallet var fullt av RP-hästar, men den raunfientlige snobbcirefalien nobbade dem innan de ens han fråga färdigt. De vände sig om, och gick flinande ut ur härbärget. Elasaid, léaramalven, anade ont och kollade stallet, och hästarna var borta. De hade inte gått långt dock, och Elasaid samlade in dem alla. Han fick en ganska rejäl bakåtspark måttad mot sig när han försökte mota ut den biffigaste hästen, men annrs gick det bra. (hoppas ni hänger med.
). Raunlänningarna satt kvar när Elasaid kom in, men de gick ut sedan. Rollpersonerna följde efter, och såg att de var påväg till stallet. Kraggbarbaren Rese plockade upp en snöboll, och ett perfekt Kasta-slag senare så var raunerna redigt förbannade, men åtminstone distraherade. Rese lyckades dock krångla sig ur situationen, med ett perfekt Övertala-slag...!
Emellertid; det var inte lugnt för det. Snart hördes tumult därute, och rollpersonerna kom lagom ut för att se raunlänningarna, i ett hetsigt kackel, och en kurir med några pilar i sig. De blev informerade av dels än permanent bosatt (bestört som attan) att kuriren sagt sig ha sett en smärre här med rauner komma ditåt, dels av lugn handelsman som hävdade att det inte kunde vara sant. Rollpersonerna beslöt iallafall att packa ihop sitt, för att sticka snabbt som attan efter att ha lämnat svärdet Shagaril (återigen, du bör ha läst min tråd) till Mr Raun-med-svart-ring-på-Lillfingret. De red bort med sin packning, in i ruinstaden, till stora torget. Emellertid, dök ingen raun upp. Rollpersonerna blev alltmer rastlösa och oroliga, när så marken började skaka... Beridna raunlänningar dundrade fram över ruinstadens stora gata, och rollpersonerna flydde hals över huvud. Men,,, Dvärgar är inga ryttare direkt, och Drekh klan Ghor trillade av hästen med ett brak. Har ni sett Lejonkungen? Ni vet, gnuerna, Simba ensam i centrum... Ungefär så beskrev jag. Baron Beran vände om och red till hans undsättning, och släpade med sig honom in på en sidogata, just som raunerna började strömma förbi. De andra tog i sin tur in på varsin sidogata, men raunerna upptäckte dem. Sedan började en riktigt actionyeah strid... Elasaid utförde en heö drös coola manöver (Hoppteknik äger), pluspoäng till Jocke för hans kreativitet, och de andra skötte sig också hyfsat. Rese däckade efter ett perfekt svärdshugg i bröstet, och blev begrav under häst- och raunlik. Drekh och Beran stred sida vid sida, och skötte sig bra, medan Jhim snart fick annat att tänka på. från andra hållet högg sig Jahir fram, lärjungen som sårat honom med sitt spjut natten då baronens borg brann ner (återigen...). Efter en kort och intensiv strid ´köttades han medvetslös av den snabbe lärlingen, som stötte spjutet i honom som en nådastöt. Vil i frid bland hästkadaver och raunländska lik, Jhim Bremziir...
Elasaid var den som skötte sig bäst, men pilar kan fälla även den skickligaste alviske svärdssvingaren, och han föll tillslut.
Därefter tog vi en paus för att äta... Och sedan...
Rollpersonerna vaknade upp i en skitig träsal, kedjade i fötterna, i smutsig halm. De möttes av en flinande raunländsk fångvaktare (slemmig typ), som glatt informerade att de var trälar. medan han var borta tittade Elasaid ut genom fönstret, och skådade ut över ett Edoras-likt Harandran. Fångvaktaren kom tillbaka med en skål med torkat kött och en med blaskigt vatten, och rollpersonerna åt och drack under tystnad. Därefter informerade Mr Slemmig dem om att de skulle visas upp för khagan, tillsammans med deras ägodelar. De fick sina skitiga kläder igen, som stank av häst (de mindes vagt en lång färd till häst över vindpinade stäpper...), och efter att ha tagit på sig dessa fördes de ned av raunländska vakter, genom höga salar och nedför trappor, tills de steg in i hövdingasalen, där Lors av Anas klan mötte dem med hånfull blick på sin utsmyckade tron (salen: tänk Gyllene hallen i Edoras). Han var riktigt sliskig faktiskt, och verkade ganska ointresserad av sina nya trälar (deras ägodelar var så mycket intressantare....) - tilläggas bör också att han åt vindruvor ur en skål som hölls upp av en tjänare.
Sedan fördes rollpersonerna tillbaka, och fångvaktaren kom sedan in med en lergryta med inälvsknyten (raunkäk, you know) och en flaska getmjölk. Detta gick snabbt ner...
Nu var det så, att Rese Tveskägg fick för sig att nästa gång fångvaktaren kom så skulle han överraskas. Efter ett tag hörde de någon som kom, och en regel drogs bort. Fångvaktaren möttes av en lergryta, mitt i skallen. Han stöp, och efter ytterligare sparkar och slag (och Elasaid, som lovat att han skulle snitta fångvaktarns hals till honom själv, tog raunens kniv också och... snittade honom) var han tämligen ute för räkning. Sedan utbröt ett gräl om huruvida det var ärtt eller inte det de gjorde, om det var särskilt klok, och Rese satte sig på tvären. Snart anlände två vakten, intet ont anandes, men de möttes av en fet smocka a'la Jättepang från Elasaid eller Rese, kommer inte ihåg vem... Rese fängslades emellertid, men när de släpade bort honom fick de andra rejält damp. Tumult utbröt, fler vakter kom, och efter en hel del köttande så lyckades dessa fly och dra igen regeln till rollpersonerna, som var redigt förbannade. Efter lite överläggande så bestämde de sig dock för att skita i allt ihop och ljuga ihop något om cellskräck. Inga rauner verkade komma, och de gick och lade sig...
Rollpersonerna vaknade av att en hel mängd beväpnade rauner fängslat dem med kedjor i hals, händer och fötter. De gjorde inte särskilt mycket motstånd, men fick utstå rejält med spottningar av raunerna. Dessa förde rollpersonerna (ihopskockade som en bunt getter) ut ur hövdingafortet, ned längs Harandrans sluttande kulle, till en burvagn som väntade där nere. Rollpersonerna kastades in, och vagnen körde iväg. Efter en stunds färd kom de till ett stort tältläger som de sett från fönstret, och en mängd raunländska ungar sprang skrattandes och pekandes längs vagnen, allt emedan rollpersonerna uppgivet såg var vagnen var påväg - en primitiv arena, med träpålar som yttre staket. De fördes in i ett mörkt och skitigt rum, och blev meddelade att de skulle välja ut en av dem som skulle kämpa i arenan. Efter en dold omröstning så visade det sig att Elasaid fick 'äran'. Efter några timmar kom en raun och överlämnade hans två carwelansvärd ur en lucka i rummet. Så plötsligt slogs en port i väggen in mot arenan upp, och ett dånande av röster mötte Elasaid, som klev ut i arenans mitt, rysandes från de dussintals blickar som var riktade mot honom. Så slogs en väldig port upp i andra änden av arenan, och ut kom vad rollpersonerna fruktat - en jättelik horndrake. Striden blev lång och blodig, och horndraken var seg. Elasaid fick erfara både svans, tänder och klor, medan horndraken höggs gång på gång av Elasaids klingor. Till slut gav den upp andan, och publiken vrålade i bifall. Elasaid högg loss den döda bestens huvud, och höjde det mot skyn, och vrålade stridsrusigt, allt emedan raunernas dånande hurrarop växte i styrka. Blodet pumpade ut ur drakens hals, och Elasaid hade segrat. Och där slutade vi...
.
.
.
Så såg Senaste Spelmötet ut! Hur såg erat ut? Var någonstans? Vilka moduler användes? Och vad hände!
Ni behöver ingalunda ge en lika lång beskrivning, räcker med en kort sammanfattning!
-Hjalle, spelledare.
Det började med att rollpersonerna vaknade på ett värdshus i Victaron. (Nu bör man ha läst den [Spåjjler för Tokons Tokar] här tråden för att förstå till fullo). Efter lite frukost och bekantande med den dvärg som kommer ersätta en av spelarnas forne rollperson Jhim Bremziir, så träffade de på lite raunlänningar... De frågade om stallplats, stallet var fullt av RP-hästar, men den raunfientlige snobbcirefalien nobbade dem innan de ens han fråga färdigt. De vände sig om, och gick flinande ut ur härbärget. Elasaid, léaramalven, anade ont och kollade stallet, och hästarna var borta. De hade inte gått långt dock, och Elasaid samlade in dem alla. Han fick en ganska rejäl bakåtspark måttad mot sig när han försökte mota ut den biffigaste hästen, men annrs gick det bra. (hoppas ni hänger med.
). Raunlänningarna satt kvar när Elasaid kom in, men de gick ut sedan. Rollpersonerna följde efter, och såg att de var påväg till stallet. Kraggbarbaren Rese plockade upp en snöboll, och ett perfekt Kasta-slag senare så var raunerna redigt förbannade, men åtminstone distraherade. Rese lyckades dock krångla sig ur situationen, med ett perfekt Övertala-slag...!Emellertid; det var inte lugnt för det. Snart hördes tumult därute, och rollpersonerna kom lagom ut för att se raunlänningarna, i ett hetsigt kackel, och en kurir med några pilar i sig. De blev informerade av dels än permanent bosatt (bestört som attan) att kuriren sagt sig ha sett en smärre här med rauner komma ditåt, dels av lugn handelsman som hävdade att det inte kunde vara sant. Rollpersonerna beslöt iallafall att packa ihop sitt, för att sticka snabbt som attan efter att ha lämnat svärdet Shagaril (återigen, du bör ha läst min tråd) till Mr Raun-med-svart-ring-på-Lillfingret. De red bort med sin packning, in i ruinstaden, till stora torget. Emellertid, dök ingen raun upp. Rollpersonerna blev alltmer rastlösa och oroliga, när så marken började skaka... Beridna raunlänningar dundrade fram över ruinstadens stora gata, och rollpersonerna flydde hals över huvud. Men,,, Dvärgar är inga ryttare direkt, och Drekh klan Ghor trillade av hästen med ett brak. Har ni sett Lejonkungen? Ni vet, gnuerna, Simba ensam i centrum... Ungefär så beskrev jag. Baron Beran vände om och red till hans undsättning, och släpade med sig honom in på en sidogata, just som raunerna började strömma förbi. De andra tog i sin tur in på varsin sidogata, men raunerna upptäckte dem. Sedan började en riktigt actionyeah strid... Elasaid utförde en heö drös coola manöver (Hoppteknik äger), pluspoäng till Jocke för hans kreativitet, och de andra skötte sig också hyfsat. Rese däckade efter ett perfekt svärdshugg i bröstet, och blev begrav under häst- och raunlik. Drekh och Beran stred sida vid sida, och skötte sig bra, medan Jhim snart fick annat att tänka på. från andra hållet högg sig Jahir fram, lärjungen som sårat honom med sitt spjut natten då baronens borg brann ner (återigen...). Efter en kort och intensiv strid ´köttades han medvetslös av den snabbe lärlingen, som stötte spjutet i honom som en nådastöt. Vil i frid bland hästkadaver och raunländska lik, Jhim Bremziir...
Elasaid var den som skötte sig bäst, men pilar kan fälla även den skickligaste alviske svärdssvingaren, och han föll tillslut.
Därefter tog vi en paus för att äta... Och sedan...
Rollpersonerna vaknade upp i en skitig träsal, kedjade i fötterna, i smutsig halm. De möttes av en flinande raunländsk fångvaktare (slemmig typ), som glatt informerade att de var trälar. medan han var borta tittade Elasaid ut genom fönstret, och skådade ut över ett Edoras-likt Harandran. Fångvaktaren kom tillbaka med en skål med torkat kött och en med blaskigt vatten, och rollpersonerna åt och drack under tystnad. Därefter informerade Mr Slemmig dem om att de skulle visas upp för khagan, tillsammans med deras ägodelar. De fick sina skitiga kläder igen, som stank av häst (de mindes vagt en lång färd till häst över vindpinade stäpper...), och efter att ha tagit på sig dessa fördes de ned av raunländska vakter, genom höga salar och nedför trappor, tills de steg in i hövdingasalen, där Lors av Anas klan mötte dem med hånfull blick på sin utsmyckade tron (salen: tänk Gyllene hallen i Edoras). Han var riktigt sliskig faktiskt, och verkade ganska ointresserad av sina nya trälar (deras ägodelar var så mycket intressantare....) - tilläggas bör också att han åt vindruvor ur en skål som hölls upp av en tjänare.
Sedan fördes rollpersonerna tillbaka, och fångvaktaren kom sedan in med en lergryta med inälvsknyten (raunkäk, you know) och en flaska getmjölk. Detta gick snabbt ner...
Nu var det så, att Rese Tveskägg fick för sig att nästa gång fångvaktaren kom så skulle han överraskas. Efter ett tag hörde de någon som kom, och en regel drogs bort. Fångvaktaren möttes av en lergryta, mitt i skallen. Han stöp, och efter ytterligare sparkar och slag (och Elasaid, som lovat att han skulle snitta fångvaktarns hals till honom själv, tog raunens kniv också och... snittade honom) var han tämligen ute för räkning. Sedan utbröt ett gräl om huruvida det var ärtt eller inte det de gjorde, om det var särskilt klok, och Rese satte sig på tvären. Snart anlände två vakten, intet ont anandes, men de möttes av en fet smocka a'la Jättepang från Elasaid eller Rese, kommer inte ihåg vem... Rese fängslades emellertid, men när de släpade bort honom fick de andra rejält damp. Tumult utbröt, fler vakter kom, och efter en hel del köttande så lyckades dessa fly och dra igen regeln till rollpersonerna, som var redigt förbannade. Efter lite överläggande så bestämde de sig dock för att skita i allt ihop och ljuga ihop något om cellskräck. Inga rauner verkade komma, och de gick och lade sig...
Rollpersonerna vaknade av att en hel mängd beväpnade rauner fängslat dem med kedjor i hals, händer och fötter. De gjorde inte särskilt mycket motstånd, men fick utstå rejält med spottningar av raunerna. Dessa förde rollpersonerna (ihopskockade som en bunt getter) ut ur hövdingafortet, ned längs Harandrans sluttande kulle, till en burvagn som väntade där nere. Rollpersonerna kastades in, och vagnen körde iväg. Efter en stunds färd kom de till ett stort tältläger som de sett från fönstret, och en mängd raunländska ungar sprang skrattandes och pekandes längs vagnen, allt emedan rollpersonerna uppgivet såg var vagnen var påväg - en primitiv arena, med träpålar som yttre staket. De fördes in i ett mörkt och skitigt rum, och blev meddelade att de skulle välja ut en av dem som skulle kämpa i arenan. Efter en dold omröstning så visade det sig att Elasaid fick 'äran'. Efter några timmar kom en raun och överlämnade hans två carwelansvärd ur en lucka i rummet. Så plötsligt slogs en port i väggen in mot arenan upp, och ett dånande av röster mötte Elasaid, som klev ut i arenans mitt, rysandes från de dussintals blickar som var riktade mot honom. Så slogs en väldig port upp i andra änden av arenan, och ut kom vad rollpersonerna fruktat - en jättelik horndrake. Striden blev lång och blodig, och horndraken var seg. Elasaid fick erfara både svans, tänder och klor, medan horndraken höggs gång på gång av Elasaids klingor. Till slut gav den upp andan, och publiken vrålade i bifall. Elasaid högg loss den döda bestens huvud, och höjde det mot skyn, och vrålade stridsrusigt, allt emedan raunernas dånande hurrarop växte i styrka. Blodet pumpade ut ur drakens hals, och Elasaid hade segrat. Och där slutade vi...
.
.
.
Så såg Senaste Spelmötet ut! Hur såg erat ut? Var någonstans? Vilka moduler användes? Och vad hände!
Ni behöver ingalunda ge en lika lång beskrivning, räcker med en kort sammanfattning!
-Hjalle, spelledare.
