Nekromanti Seriöst, när blir det löjligt egentligen?

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
När blir en idé löjlig egentligen? Rollspelskampanjer och äventyr innehåller ju en massa koncept och idéer av alla möjliga slag. Vissa känns spontant urlöjliga, andra tycker man direkt är balla som fan. Utan att det egentligen är någon väsensskillnad mellan dem.

Är det bara sättet idéerna presenteras på som är avgörande? Eller finns det koncept som bara är rent ut sagt aplöjligt.

Den här idén som jag postade häromdagen funderar jag på att använda i min hypotetiska Mage-kampanj. Visst, den är lite kantig och inte helt genomarbetat ännu, men jag känner att den kan bli jäkligt ball.

Den här idén , å andra sidan, upplever jag som tokigt löjlig och skulle aldrig komma på tanken att använda.

Egentligen är det ju minimal skillnad, rent "trovärdighetsmässigt", mellan de två idéerna. Men ändå så upplever i alla fall jag dem helt olika.

Djurfolk, i bl.a. Mutant och Västmark, har fått kritik för att vara töntiga och löjliga. Däremot är det få som kritiserar Mutants robotar eller Västmarks älvor.

Varifrån kommer dessa nyckfulla åsikter? Är koncepten i sig själva löjliga eller tuffa? Går det att skriva på ett sådant sätt att löjligt blir tufft -- eller tufft löjligt? (Klart det går, men hur gör man?)

Finns det fallgropar, saker man ska undvika om man så dör på kuppen? Finns det koncept som t.o.m. när det är dåligt presenterat ändå är ganska ballt?
 

Hjalle

Swashbuckler
Joined
29 May 2004
Messages
1,867
Location
Stockholm
Västmarks djurfolk för tankarna en smula till Nalle Puh.
Västmarks älvor för tankarna till älvamytologin.

Mutants muterade djur tycker jag däremot passar vidunderligt bra in. De är inte löjliga på något sätt utan tvärtom bara en stämningshöjande coolhetsfaktor. Jag menar, djuren är ju Mutant, och ärligt talat, vad vore mitt liv utan den muterade raggarkängurun Kånny "Kängan" Kåffy eller den muterade juristuttern i engelska Dickson-kläder och guldklocka som går baklänges - Jååtch von Phåågelquitter?

Det om det. Nån annan får ta resten.

-Hjalle, med trevligt Mutantspelminne i tankarna.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag gillar nog löjligheter bäst när de får kontrastera mot en verklighet precis lagom mycket.

De två första delarna i Secret of Monkey Island älskar jag, exempelvis, och de har influerat mitt rollspelande enormt. Där är människorna och miljöerna ofta väldigt verklighetstrogna och melankoliska, vilket gör att crazygrejer som Grog-automater står ut på ett fantastiskt komiskt sätt. Senare i spelserien har man låtit allt få utspela sig i en plastig serietidningsvärld, och då försvinner plötsligt allt som en gång varit roligt. Då passar ju crazygrejerna bara in och det blir ingen kontrast som får en att haja till.

Ankor i DoD är ett bra exempel på hur det kan fungera (och ofungera). När ankorna är utsatta, smutsiga fantasyvarelser så tycker jag att de är jätteintressanta och konstiga på precis rätt sätt - men när det blir en massa piratankor och Quack Fu så suger de verkligen och blir aslarviga.

Nå, i allmänhet kan man väl säga att det handlar om att hitta på sånt som passar in i spelets atmosfär, men det är ju ingen stor nyhet.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Alltså, jag tror alla idéer & sådant har channsen att bli antagligen bra eller bara fjöntiga. Dels kan det bero på hur idéen utvecklar sig, sedan, som du säger, hur den presenteras. Även kanske hur den spelas av oss spelar. Har en kännsla att man kan totalhaverera en idé som är skitbra.

/ Johan K, som börjar bli lite rollspelssugen nu !
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Allvar

Inom mangan finns en hel massa sjuka idéer som antingen blir otroligt söta och fåning eller funkar. Jag tror att en sak blir fåning först när skapare/deltagare/åskådare inte tar det på allvar. Buffy är jättefåningt tills man tar det på allvar, Xena likaså. Ankorna i DoD är fåniga tills man tar de på alvar och lika så Malkaverna i VtM.

Tar man bara det man gör på allvar så brukar det funka hur sjuk det än ärm, vägrar man se något sjukt i en rutchnbana för änglar så är det inte sjukt, utan när det är när man börja anse att det är fånigt de blir fånigt. Och lika så blir något jättealvarligt fåning och kul så fort man slutar ta alvaret i det.

Djurmänniskor och furris funkar så länge man tar de på allvar, gäller de ör dem borde de gälla för det mesta.
 

Köttsår

Veteran
Joined
10 Dec 2003
Messages
49
Location
Örebro
Det är klart att presentationen har betydelse, om den som presenterar en idee inte själv tar den på allvar är chansen inte så stor att någon annan ska göra det. Men jag tror nog att det huvudsakligen ligger i själva ideen, vilka associationer man får.
En rutschkana för änglar får en att tänka på en lekplats.. en plats där man tramsar runt, helst när man är mindre (eller berusad), något lättsammt.. det blir en kontrast (som Rising snackar om typ) mot den serösa miljö som är tänkt att gälla (antar jag. Antar att om man vill föra tankarna till dagis är det inte alls en löjlig idee.)

Djurfolk och ankor får en att tänka på sagor man läste när man var liten (mindre?) eller såg på TV. Allt som för tankarna tillbaka till barndomen lär bli löjligt i en miljö, som inte kretsar kring just barndomen.

Det kan vara konceptet i sig som inte passar in, men det kan så klart också bero på presentationen, den bästa kampanjideen någonsinn skulle nog få ett svalt mottagande om man presenterade den med en stil som skär sig mot konceptet, så att man får helt fel associationer.
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Word!

Jag tror att en sak blir fåning först när skapare/deltagare/åskådare inte tar det på allvar.

Hjältarnas alla ansträngningar har visat sig fruktlösa. Fiendens planer har burit frukt, en efter en. I den till hälften raserade skyskrapan inleds inom några minuter en ockult process som kommer att utplåna allt liv på Jorden. Profetian är på väg att gå i uppfyllelse.
När hjältarna gör ett sista försök att storma den börjar byggnaden blöda - någonting rött och trögflytande väller ur alla dess sprickor och tomma fönster... och tar form. En myriad av halvt flytande demoner kastar sig rasande över hjältarna. De slår tillbaka, försvarar sig, attackerar fienden, men demonerna är överallt omkring dem och deras antal är ändlöst - tills den starkaste av hjältarna höjer sitt vapen, och ett välbekant stridsrop ekar över slagfältet:

"RAINBOW MOON HEARTACHE!"

En massiv tryckvåg av lysande energi skjuter ut i alla riktningar från henne - mer exakt, i form av ett rosa hjärta - och förintar alla demoner inom en femtio meters radie.

Ja, det funkar. Nej, det är inte fånigt. Just där, just då, är det episkt som FAN.

--
Åke
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Oh, Monkey Island 1 & 2 är ju helt otroliga.

Annars: Ankor i DoD fick jag aldrig något grepp om. Få spelade ankor. Inte för att de sågs som löjliga (tror jag) utan mer för att... man inte visste hur de skulle spelas. Det finns inte några referenser till humanoida ankor, förutom Kalle Anka. Fast när folk spelade ankor var de alltid tokhårda krigare med stora vapen. Någon sorts kontrastgrej kanske? Och SLP-ankor var sällan löjliga.

Ett annat fenomen jag lagt märkte till (i alla fall i min spelgrupp) är att fantasy-dvärgar är jäkligt svåra att ta på allvar. Detta trots att det finns miljoner av hårda koola dvärgar att relatera till. Dvärgarna blev alltid löjliga figurer som det ständigt gjordes narr av.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Väl talat!

Huvudet på spiken, tror jag! Ofta räcker det med att en enda person inte tar en sak på allvar för att den ska bli löjlig. Fantasy-dvärgar, som jag talade om i ett annat inlägg, till exempel. Det började med att en spelare började tala om "mangadvärgar" och "skäggsamuraier"... sen var det kört.

Utmaningen för en spelledare är i sånna fall att presentera varelser och företeelser på ett sådant sätt att det inte är någon tvekan om att de är "balla". Och det kan vara nog så svårt.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Ja, jag antar att man som spelkonstruktör måste vara tokigt nogrann med vilka ord man använder, så att de -- som du säger -- ger rätt associationer. Det gäller samma sak som spelledare. Det har ju hänt några gånger att man försökt beskriva en scen, fammlat efter ord, och valt helt fel. Med resultatet att spelarna böjar småle och den eftersträvande stämningen bryts, eller uteblir.
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Beror ganska mycket på läsaren

Jag har alltid tyckt att förhållandet mellan vampyrer och varulvar i gamla WoD är jättelöjligt. Det är inte spelens fel, utan killen jag spelade Vampire med första gången.

Han beskrev settingen ganska bra och den verkade häftig, men det var ju några grejer vi behövde fråga om. Jag undrade oskyldigt varför det inte fanns vampyrer som lurade ute i vildmarken, det var ju också ett sätt att gömma sig (istället för det vanliga, som en i mängderna inne i staden)
-Nääää, det GÅR inte! Det är fullt med VARULVAR ute i skogen, och dom HATAR vampyrer!
Jag såg liksom en skog med en vuffe bakom varje träd... :gremtongue:

Själv tycker jag att rutschkanan är väldigt bisarr, men klart möjlig. Med risk för att vara självfixerad skulle jag köra mer på den sortens idéer än något så enkelt som att en bro spärrar en draklinje, för det är liksom den sortens komplott man väntar sig i Mage. Jag riskerar hellre att bli tagen för löjlig än att bli banal i den sortens sammanhang. Fast min idé var ett skämt, förstås, gillar jag idén att övernaturligheter är sånt som INGEN väntar sig. Jag är också förtjust i att även övernaturliga väsenden klantar sig och är jordnära mänskliga; i ett av de få Call-äventyr jag kört uppstår en stor del av förödelsen som leder rollpersonerna in i äventyret för att den Galne Ockultisten(tm) inte kan få sin frammanade slempropp att förstå vad han egentligen vill att den ska göra, eftersom den är så övermänskligt konstig. Medan RP blir mer och mer förfärade sitter alltså deras antagonist och sliter sig i håret och biter av sig naglarna därför att inget går som planerat. När de stötte på honom under äventyrets gång (som "oskyldig" granne) är han mer och mer härjad och förstörd och röker fler och fler cigaretter...

Jag misstänker att grejer som försöker vara humoristiska löper stor risk att bli löjliga, men ännu värre är det nog med grejer som ska vara koola . Deppiga vampyrer i svart silke, cybersamurajer med två katanor och en desert eagle, mörkeralver med två scimitarer och en tam panter eller barbarer med höftskynke och slagsvärd löper ju alla en enorm risk att bli löjliga. Man får verkligen anstränga sig för att inte folk ska börja fnittra om man kör med dem.

Elin har också en poäng i attityden - om man har ett pokerface när man använder saker blir det svårt för grejer att bli löjliga eller fjantiga, även om de ger mindre seriösa associationer (ankor) eller är klichéartade (två katanor och en desert eagle). Om man liksom håller på wink wink nudge nudge say no more blir det automatiskt löjligt. Även grejer som är menade att vara humoristiska blir mer roliga om man håller ett straight face. Tokigheter måste kontrasteras med det normala för att vara roliga.

I ett gammalt fantasy-äventyr i medeltida miljö (sort of) spelade den ena (kvinnliga) spelaren en tjuv som brukat låtsas vara nunna för att kunna komma rika damer in på livet och stjäla deras värdesaker. Hon blev fångad av ordningsmakten och hade att välja på att antingen fortsätta sin charad som spion för motsvarigheten till inkvisitionen, eller ta straffet för bedrägeri. Detta var liksom upplägget till äventyret - en typisk D&D-tjuv förklädd till nunna som for runt och spionerade. En ganska komisk karaktär. Men spelaren spelade henne fullständigt straight - inga nunnor på rymmen här inte. Hon var ju tvungen att ge sig in i farligheter för att slippa få tungan utryckt och andra otrevligheter, men kom att tycka lika illa om de hon spionerade på som sina uppdragsgivare, så hon kunde inte hoppa av. Det var inget komiskt med det, och eftersom det var ganska smutsig Warhammer-fantasy, så...

Som nunna på pilgrimsfärd hade hon en inhyrd guide och livvakt som hade yrket krigare och rasen dvärg. Han hade ett fullständigt straight och typiskt fantasyrollspelskoncept men spelade sin karaktär som en total clown; bland annat var (han fullt medvetet från spelaren) totalt blind och döv för möjligheterna att nunnan inte bara var en nunna, vilket blev mer och mer absurt ju längre äventyret fortskred. Han blev inte löjlig eftersom han hade nunnan som straight (wo)man. Annars var det bra nära.

Erik
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Komma ut på andra sidan

"Om man liksom håller på wink wink nudge nudge say no more blir det automatiskt löjligt. Även grejer som är menade att vara humoristiska blir mer roliga om man håller ett straight face. Tokigheter måste kontrasteras med det normala för att vara roliga."

Jo. Monty pyton är roliga för att de håller på sin egen bissera stil och tar den på allvar. Knight of Ni! är inte lysande för att de är fåniga utan för att det helt jävla bisarra men bemöts med sådant allvar.

Är man bara seriös till nog stor grad har man dessutom den underbara bieffekten att man liksom kommer ut på andra sidan, och allt får en självironisk udd man bara precis kan ana sig till. Någon slags konterironi och trippelironi på det hela, som kan bara himla skön. Att sitta där med sin angstiga vampyr som skriver kass poesi och längtar efter fagra damer och beklagar sin odödlighet med fullkomligt allvar och fullkomlig inlevelse i karaktären och fullkomligmedvetenhet i klichén så blir de så mycket roligare oh på ett plan, både hyllning och parodi på själva klichén.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Re: Komma ut på andra sidan

jag vet inte riktigt. JAg har svårt för riktiga klyschor -- mer för cybersamurajer med 2 katanor än för fantasycvärgar, men om jag kan undviker jag båda.

Det kan vara roligt. Speciellt om man spelar en klyscha som här helt fel för kampanjen. Typ ovanstående samuraj i en detektivkampanj, eller dvärgen i en Blue-Rose-kampanj.

Det ironiska i att spela en standarklycha har jag svårt att uppskatta. Jag kan däremot tycka om det i en kampanj som är likaledes klyschig.
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Re: Beror ganska mycket på läsaren

WoD-varulvarna är ganska löjliga i allmänhet. Nu har jag inte läst nya Werewolf, men jag hade svårt för de gamla. Speciellt om de måste dela världen med vampyrer och andra muppar.

Hursom.

Tycker det låter intressant med dina tankar om att övernaturligheter ska vara helt otippade. Även om änglakanan är lite väl far out för min del -- då måste man ju baka in änglar i det hela också. Men du har helt klart en poäng i att det otippade är roligare.

När det gäller bron funderar jag mer och mer på att det inte är bron i sig som är problemet. Utan det den symboliserar (föreningen av sverige och danmark). Skåne fick inte magiskt tuppjuck när bron var klar, utan snarare när kungligheterna möttes på bron. Symbolhandlingen snarare än ett fysiskt hinder. Men jag får se var det landar. Det är möjligt att jag helt skippar idén att bron har någon övernaturlig betydelse.

Min grundtanke var att maktballansen bland skånes maggar ska vara hur ballans. Och att det magiska landskapet ska vara ur ballans. Av skäl som maggarna borde kunnat förutse och förhindra, men som de av någon anledning missade. Bron över draklinjen var den första som slog mig. Men som någon påpekade är det osannolikt att maggarna inte skulle uppmärksammat detta. Så jag fortsätter fundera.
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Re: Beror ganska mycket på läsaren

WoD-varulvarna är ganska löjliga i allmänhet.
Fast det är mer för att de är coola dömda ädla vildar. För mig som har en cowboy&indianer-fetisch och gillar Conan kunde jag köra med Elins metod där det gäller att halsstarrigt hålla fast vid coolheten.

Erik
 

Bombu

Hero
Joined
21 Feb 2003
Messages
833
Location
stockholm
Jag tror det handlar om att våga tycka det är kul och häftigt.

När någon inte längre vågar hänga på, vågar ge sig hän, då hänvisar man istället till att det är löjligt eller töntigt.

Så jag tror inte det finns nånsomhelst objektiv gräns, allt sätts i stunden, när alla sitter runt bordet och den gröna tjejtomten brister ut i sång, fjärillarna flyger och tonerna ljuder genom rummet.

Publiken, spelarna, spelledaren, alla bestämmer tillsammans om det just då funkar eller inte.

Så det löjliga hänger bara på stämningen i rummet, på hur mycket de närvarande vågar.




**********
Sen har vi allergier, sånt man för länge sen bestämt sig för att inte tycka är ok.

**********
Bombu
 
Top