Joakim Pirinen
Joakim Pirinen är min överlägset största idol. Jag antar att du redan känner till honom, men han är i vart fall en oerhört skicklig expressionist som blandar medvetna, uttrycksfulla och djärva teckningar ihop med manus som är fulla med vardagsneuroser, morbida fantasier, snusk och ett ständigt lika lekfullt ordvrängeri.
Albumen GAS och SockerConny är de två bästa albumen som någonsin givits ut i Sverige (om man har en smak som sträcker sig vidare än blott till superhjälteserier, åtminstone). Förmodligen de bästa som givits ut i hela världen. Gör ert bästa för att få tag på dem. Hittar ni Kvarteret Kniven kan du vara extra nöjd, eftersom den innehåller hela GAS + en massa annat också.
Det går dock inte att inspireras av Joakim Pirinen, inte på det vanliga sättet. Man kan bara gilla vad man läser, och sedan hoppas på att man själv kommer kunna rita något som nästan är lika bra, fast på ens eget sätt. Jag har dock (särskilt när jag var yngre) försökt att rita egna Pirinen-influerade serier. De är allihop undantagslöst usla.
Jeff Smith
Jeff Smith tecknar mjuka, öppna, runda linjer; den sortens linjer som man skulle kunna låta sina barn springa omkring bland, utan risk för dem att skära sig på några vassa hörn eller tunga fält med svärta. Allt är väldigt luftigt och dynamiskt, utan att för den skull vara plastigt. Det är en svår balansgång, men han klarar den utmärkt.
Det jag imponeras mest av från Jeff Smith är dock hans manus. De visar prov på väldigt engagerande personporträtt, drösvis med rapp och karaktärsbaserad humor, samt även infall a genuin spänning. Det borde inte vara läskigt att läsa en så barnvänlig serie som Bone, men Smith visar att spänning har mer med berättarteknik än ämnesval att göra. Vissa episoder har fått mig att bita på naglarna likt inga andra serier.
Jag har inspirerats mycket av Jeff Smith när det gäller mina försök att rita Fluxserier.
Dave McKean
Dave McKean är mest känd för omslagsbilderna till Sandman, och efter det för sina oljemålningar i serier såsom Arkham Asylum och Black Orchid, men det är i
Cages, när han skriver manus själv och tecknar i ett mindre ansträngt manér, som han kommer till sin fulla rätt.
Cages är ett sant mästerverk - med en fantastisk blandning av simpel humor som tangerar slapstick, intima och naturliga vardagsbetraktelser, ihop med fantasifull och suggestiv surrealism. Jag har influerats mycket av Dave som manusförfattare, och har påbörjat flera historier som är tydligt påverkade av Cages.
Lewis Trondheim
Jag försöker alltid passa på att nämna Lewis Trondheim när serier kommer på tals. Trondheim är den bästa serietecknare som ingen vet vem det är. Typ. Han skriver helt fantastiska finurliga och roliga äventyrsberättelser med fabeldjur som har en sorts urban prägel, som om Carl Barks skulle ha skrivit ankeborgshistorier för vuxna läsare. Han tecknar väldigt simplistiskt i en stil som jag tycker är genuint skön att läsa, som känns naturlig, avslappnad och ändå skojigt cartoony.
Jag har försökt teckna som honom, men det har varit utan framgång. Däremot har jag influerats jättemycket av Trondheim som manusförfattare, och hans sätt att blanda Carl Barks-äventyrsberättelser med lågmälda, moderna vardagsbetraktelser.
Chris Ware
Chris Ware's serier förvaltar arvet från Crazy Cat, och förpackar sina historier i så mycket stilism och grafisk fingertoppskänsla att man blir helt andfådd. Serierna fungerar lika bra som konstverk att titta på när man har läst dem.
Jag har lärt mig att använda små rutor av Chris Ware, samt att tänka på sidlayouten som helhet och inte bara som en yta att lägga rutorna på.
Adrian Tomine
Det är lite dött lopp mellan Adrian Tomine och bröderna Hernandez; de har alla betytt ungefär lika mycket för mig på ett och samma sätt - men Adrian har kanske varit betydelsefullast. Adrian Tomine skriver små vardagsbetraktelseserier, och tecknar extremt söta och linjerena personer som agerar ut hans historier. Att läsa Optic Nerve känns precis som att höra Belle & Sebastian - jag kan inte beskriva det bättre än så.
Jag var grymt inspirerad av honom tidigare, inte lika mycket längre.
Junji Ito
En fantastisk skräckserietecknare. Jag trodde länge att det inte gick att skriva riktigt obehagliga skräckhistorier som serier, men Junji Ito är det bästa beviset på motsatsen. När han är som bäst så tar han lång tid på sig att berätta sina historier, och knyter an väldigt storslagna och oförklarliga fenomen med vardagliga saker och människoskildringar. Junji Itos största begåvning är de märkliga och obehagliga intriger han kan komma på; de liknar inga andra man någonsin sett.
Jag är väldigt inspirerad av Junji Ito
nu, och skulle gärna vilja skriva mina egna skräckserier.
Dave Cooper
Dave Cooper tecknar helt fantastiska cartoony karaktärer, som är hysteriska, plastiga, glänsande, överdrivna, felproportionerade och allt som allt ganska söta. Han kan göra helt underbara teckningar.
---
...och så förstås:
Alan Moore, Frank Miller, Niel Gaiman.
Jag tänker inte berätta mer om dem, men deras manus och berättarteknik fortsätter att inspirera mig jättemycket.
)... Sidan har stått stilla med finns kvar... Den serien går i alla fall ut på ren "dålig" jävelskapshumor, ren jävla skadeglädje och allmän sjuk "taskighet". Det tycker jag är kul. Herman Hedning äger t.ex. 
