Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Hominoiderna – undergångstidens människoarter
Människosläktet, det som bär det vetenskapliga namnet homo, är numera uppdelat på flera hominoida arter, varav homo sapiens, homo homunculis och homo nereides är de vanligaste.
Människan – homo sapiens aureus
Homo sapiens aureus (»den gyllene tänkande människan«) är den framtida ättlingen till det 21:a århundradets homo sapiens sapiens. Hon liknar oss i på de flesta sätt, men naturlig evolution och genmanipulering har förbättrat henne. Nästan alla individer är stiliga och sunda. Vissa sjukdomar och genetiska defekter är försvunna, som exempelvis synfel, diabetes, gomspalt och autism. Medellivslängden är ca 150 cykler utan risk för demens. Odödlighet är dock fortfarande en dröm. Det verkar som naturen helt enkelt inte tillåter obegränsad livslängd för kroppsliga väsen.
Psykologiskt är det däremot ingen större skillnad mellan den nutida och den framtida människan. Grälsjuka, girighet, hänsynslöshet och arrogans är lika vanliga.
Androgyner: människans tredje kön
Homo sapiens aureus har tre kön: kvinna, man och androgyn. Det tredje könet utgör ungefär femton procent av arten. Androgynerna är infertila och har könsorgan som är delvis både manliga och kvinnliga. Utseendet blandar man och kvinna: skägglöst, smal haka, altröst, slank plattbröstad torso. När och varför detta tredje kön uppstod är förlorat i historiens dunkel.
Androgynerna har i stor utsträckning arbetat på ställen där fortplantningsförmågan är i farozonen, till exempel som rymdfarare eller i strålningsrika miljöer. Eftersom de inte kan få egna barn har de flesta vissa psykologiska särdrag. De brukar bli inriktade på den egna gruppens (t.ex. staten eller stammen) långsiktiga överlevnad och blir därför »vi-egoister« istället för »jag-egoister«. Av detta skäl blir de gärna adoptivföräldrar till gruppens föräldralösa barn.
Det har också visat sig att ett fåtal androgyner, så kallade noetiker, har paranormala (»psioniska«) noesis-förmågor. Omvärldens inställning till företeelsen varierar från samhälle till samhälle och sträcker sig från respekt till skräck och hat.
Det tredje könets existens har lett till att Wolframfästets samhällen har väldigt varierad syn på könsroller och samlevnadsformer. Androgyner kan ha sexuellt umgänge med både män och kvinnor och därför är trekönad familjebildning vanligt. På vissa ställen dominerar män i kraft av sin styrka, på andra kvinnor i kraft av sin livgivande förmåga, och på en del androgyner i kraft av sin talang att förbättra gruppens långsiktiga överlevnad.
Homunculerna – de småväxta
Homunculerna (homo homunculis) designades som en hominoid tjänarart av någon numera okänd part före solens utslocknande. Ursprungssyftet var att de skulle sköta de vardagsarbeten som ansågs alltför ovärdiga för »riktiga människor«. Homunculerna är ca 120 cm lång och 20 kg tunga med samma kroppsproportioner och allmänna utseende som människor. (De ser alltså inte ut som dvärgar, utan som miniatyrversioner av vanliga människor.) Skälet till litenheten är de förbrukar mindre mat, luft och vatten. Arten har endast könen man och kvinna, så den saknar noetiker.
Ungefär en femtedel av citadellets invånare är homunculer. De har ett lydigt och förnöjsamt sinnelag med föga nyfikenhet och ambition. De trivs bäst i täta grupper där de vet vad som gäller och vem som bestämmer. Detta innebär att de lätt anpassar sig till hierarkier och har hög social kompetens. De flesta lever som tjänare och arbetare i mänskliga samhällen, där de mäter sin egen status med vilken rang de har fått. Homunculer ser inte status som något medfött, vilket många människor gör, eller beroende av vad man har gjort, vilket andra människor gör, utan något man besitter utifrån vilken position man ockuperar i den social hierarki som man tillhör. Exempel: En kammarherre har mer status än en kock, oavsett ursprung eller kompetens.
Det finns också nomadiska barbarstammar i »förvildade« citadellsektioner. Dessa har, på grund av sin hårda livsmiljö, utvecklat en driftig och hänsynslös mentalitet, vilket kan överrumpla människor som möter dem. Bland annat behärskar de stridsfärdigheter, något som är extremt sällsynt i mänskliga samhällen, och kämpar med oväntad brutalitet, eftersom deras livsstil saknar de tydliga sociala regler för våldsutövande som finns i organiserade samhällen.
Det finns många vitt spridda fördomar om homunculer bland människor, till exempel är de är ointelligenta och bara intresserade av banala nöjen som sex och droger. Öppen och dold diskriminering har många former. Det vanligaste är att homunculer saknar vissa rättigheter, till exempel rösträtt i halvdemokratier, eller att de måste bo i vissa utpekade delar av sitt hemsamhälle. På en del ställen är de livegna, medan de på andra är begränsade till att arbeta inom vissa oattraktiva yrken, till exempel renhållning.
Tumlarna – vattenfolket
För länge sedan valde en människogrupp havet som hem och genomgick därför många genetiska modifikationer. Resultatet blev arten homo nereides, vars vardagsnamn tumlare är hämtat från ett havsdjur som dog ut i urtiden. Förändringarna handlade bland annat om:
∙ tjockt underhudsfett som skyddar mot kyla
∙ stora effektiva lungor som kan hålla andan i tio minuter
∙ nya former och förmågor hos öron och struphuvud: de har ultraljudshörsel och sonar för undervattensnavigation
∙ förändrad form på händer och fötter med bland annat simhud
∙ hårlöshet och vattentålig hud
Intellektuellt förblev dock tumlarna lika sina landlevande kusiner. Här var det fråga modifikationer som hade med livsmiljö att göra, inte med social miljö. Därför är tumlare och människor mer lika i tänkesättet än människor och homunculer. Men tumlarna har bara två kön och arten saknar därför noetiker.
En tumlare ser ut som en kort (ca 140 cm) knubbig människa med blank hud i olika bruna nyanser och helt utan kroppsbehåring. Ytteröronen är små och hörselgången kan stängas vid behov. Ögonen har dubbla ögonlock; de inre är genomsynliga och används under vatten. Bröstkorgen har stort omfång. Händer och fötter är långa med simhud mellan fingrar och tår. En tumlare andas inte vatten, utan måste hämta luft åtminstone var tionde minut.
Sonarsinnet fungerar endast under vatten, där det ger en god »bild« av omgivningen upp till femtio meter bort. Det ligger under grundegenskapen skärpa. Sonaren störs av vattenströmmar och av vattenskiktningar där temperaturen varierar mellan lagren.
Tumlare klarar sig bra på land och riskerar till exempel inte uttorkning. Deras särskilda svaghet är att de tål värme illa på grund av sitt isolerande kroppsfett som skyddar mot havets kyla.
Ett par procent av Wolframfästets invånare är tumlare. Deras huvudsakliga hemvist är Innanhavet, citadellets enorma vattenreservoar, vars ekologi är designad för att säkra vattenkvaliteten. I människosamhällen har tumlare för det mesta låg status och ses som barbarer för att deras hemsamhällen är mindre utvecklade. De utsätts dock sällan för samma systematiska diskriminering som homunculer, antagligen för att de är så få.
Människosläktet, det som bär det vetenskapliga namnet homo, är numera uppdelat på flera hominoida arter, varav homo sapiens, homo homunculis och homo nereides är de vanligaste.
Människan – homo sapiens aureus
Homo sapiens aureus (»den gyllene tänkande människan«) är den framtida ättlingen till det 21:a århundradets homo sapiens sapiens. Hon liknar oss i på de flesta sätt, men naturlig evolution och genmanipulering har förbättrat henne. Nästan alla individer är stiliga och sunda. Vissa sjukdomar och genetiska defekter är försvunna, som exempelvis synfel, diabetes, gomspalt och autism. Medellivslängden är ca 150 cykler utan risk för demens. Odödlighet är dock fortfarande en dröm. Det verkar som naturen helt enkelt inte tillåter obegränsad livslängd för kroppsliga väsen.
Psykologiskt är det däremot ingen större skillnad mellan den nutida och den framtida människan. Grälsjuka, girighet, hänsynslöshet och arrogans är lika vanliga.
Androgyner: människans tredje kön
Homo sapiens aureus har tre kön: kvinna, man och androgyn. Det tredje könet utgör ungefär femton procent av arten. Androgynerna är infertila och har könsorgan som är delvis både manliga och kvinnliga. Utseendet blandar man och kvinna: skägglöst, smal haka, altröst, slank plattbröstad torso. När och varför detta tredje kön uppstod är förlorat i historiens dunkel.
Androgynerna har i stor utsträckning arbetat på ställen där fortplantningsförmågan är i farozonen, till exempel som rymdfarare eller i strålningsrika miljöer. Eftersom de inte kan få egna barn har de flesta vissa psykologiska särdrag. De brukar bli inriktade på den egna gruppens (t.ex. staten eller stammen) långsiktiga överlevnad och blir därför »vi-egoister« istället för »jag-egoister«. Av detta skäl blir de gärna adoptivföräldrar till gruppens föräldralösa barn.
Det har också visat sig att ett fåtal androgyner, så kallade noetiker, har paranormala (»psioniska«) noesis-förmågor. Omvärldens inställning till företeelsen varierar från samhälle till samhälle och sträcker sig från respekt till skräck och hat.
Det tredje könets existens har lett till att Wolframfästets samhällen har väldigt varierad syn på könsroller och samlevnadsformer. Androgyner kan ha sexuellt umgänge med både män och kvinnor och därför är trekönad familjebildning vanligt. På vissa ställen dominerar män i kraft av sin styrka, på andra kvinnor i kraft av sin livgivande förmåga, och på en del androgyner i kraft av sin talang att förbättra gruppens långsiktiga överlevnad.
Homunculerna – de småväxta
Homunculerna (homo homunculis) designades som en hominoid tjänarart av någon numera okänd part före solens utslocknande. Ursprungssyftet var att de skulle sköta de vardagsarbeten som ansågs alltför ovärdiga för »riktiga människor«. Homunculerna är ca 120 cm lång och 20 kg tunga med samma kroppsproportioner och allmänna utseende som människor. (De ser alltså inte ut som dvärgar, utan som miniatyrversioner av vanliga människor.) Skälet till litenheten är de förbrukar mindre mat, luft och vatten. Arten har endast könen man och kvinna, så den saknar noetiker.
Ungefär en femtedel av citadellets invånare är homunculer. De har ett lydigt och förnöjsamt sinnelag med föga nyfikenhet och ambition. De trivs bäst i täta grupper där de vet vad som gäller och vem som bestämmer. Detta innebär att de lätt anpassar sig till hierarkier och har hög social kompetens. De flesta lever som tjänare och arbetare i mänskliga samhällen, där de mäter sin egen status med vilken rang de har fått. Homunculer ser inte status som något medfött, vilket många människor gör, eller beroende av vad man har gjort, vilket andra människor gör, utan något man besitter utifrån vilken position man ockuperar i den social hierarki som man tillhör. Exempel: En kammarherre har mer status än en kock, oavsett ursprung eller kompetens.
Det finns också nomadiska barbarstammar i »förvildade« citadellsektioner. Dessa har, på grund av sin hårda livsmiljö, utvecklat en driftig och hänsynslös mentalitet, vilket kan överrumpla människor som möter dem. Bland annat behärskar de stridsfärdigheter, något som är extremt sällsynt i mänskliga samhällen, och kämpar med oväntad brutalitet, eftersom deras livsstil saknar de tydliga sociala regler för våldsutövande som finns i organiserade samhällen.
Det finns många vitt spridda fördomar om homunculer bland människor, till exempel är de är ointelligenta och bara intresserade av banala nöjen som sex och droger. Öppen och dold diskriminering har många former. Det vanligaste är att homunculer saknar vissa rättigheter, till exempel rösträtt i halvdemokratier, eller att de måste bo i vissa utpekade delar av sitt hemsamhälle. På en del ställen är de livegna, medan de på andra är begränsade till att arbeta inom vissa oattraktiva yrken, till exempel renhållning.
Tumlarna – vattenfolket
För länge sedan valde en människogrupp havet som hem och genomgick därför många genetiska modifikationer. Resultatet blev arten homo nereides, vars vardagsnamn tumlare är hämtat från ett havsdjur som dog ut i urtiden. Förändringarna handlade bland annat om:
∙ tjockt underhudsfett som skyddar mot kyla
∙ stora effektiva lungor som kan hålla andan i tio minuter
∙ nya former och förmågor hos öron och struphuvud: de har ultraljudshörsel och sonar för undervattensnavigation
∙ förändrad form på händer och fötter med bland annat simhud
∙ hårlöshet och vattentålig hud
Intellektuellt förblev dock tumlarna lika sina landlevande kusiner. Här var det fråga modifikationer som hade med livsmiljö att göra, inte med social miljö. Därför är tumlare och människor mer lika i tänkesättet än människor och homunculer. Men tumlarna har bara två kön och arten saknar därför noetiker.
En tumlare ser ut som en kort (ca 140 cm) knubbig människa med blank hud i olika bruna nyanser och helt utan kroppsbehåring. Ytteröronen är små och hörselgången kan stängas vid behov. Ögonen har dubbla ögonlock; de inre är genomsynliga och används under vatten. Bröstkorgen har stort omfång. Händer och fötter är långa med simhud mellan fingrar och tår. En tumlare andas inte vatten, utan måste hämta luft åtminstone var tionde minut.
Sonarsinnet fungerar endast under vatten, där det ger en god »bild« av omgivningen upp till femtio meter bort. Det ligger under grundegenskapen skärpa. Sonaren störs av vattenströmmar och av vattenskiktningar där temperaturen varierar mellan lagren.
Tumlare klarar sig bra på land och riskerar till exempel inte uttorkning. Deras särskilda svaghet är att de tål värme illa på grund av sitt isolerande kroppsfett som skyddar mot havets kyla.
Ett par procent av Wolframfästets invånare är tumlare. Deras huvudsakliga hemvist är Innanhavet, citadellets enorma vattenreservoar, vars ekologi är designad för att säkra vattenkvaliteten. I människosamhällen har tumlare för det mesta låg status och ses som barbarer för att deras hemsamhällen är mindre utvecklade. De utsätts dock sällan för samma systematiska diskriminering som homunculer, antagligen för att de är så få.
