Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Wolframfästet
Vad för slags rollspel är det här?
"Now the trumpet summons us again, not as a call to bear arms, though arms we need; not as a call to battle, though embattled we are ‒ but a call to bear the burden of a long twilight struggle…" John F Kennedy
Solen har falnat och strålar nuförtiden endast ut värme (en IR-dvärg). Även månen är borta; för länge sedan kom den så nära jorden att den slets sönder till en gles ring av asteroider och rymdgrus. Jordens dygnsrotation är låst till årets, men vad spelar det för roll när endast stjärnor lyser upp skyn?
När det eviga mörkret föll slog mänskligheten till reträtt. Man hade misslyckats med att nå stjärnorna, så man byggde en enorm fästning av en wolframlegering som skulle bestå nästintill i evighet. Den uppvärms och upplyses av de τ[tau]-energier som cirkulerar i jordskorpan. Som skydd mot den mörka jordens fasor konstruerade man en milt skimrande taukraftsköld som omsluter fästningen och håller allt utanför borta.
Under den innevarande tidsåldern har mänskligheten sakta minskat i antal, allt eftersom hopplösheten breder ut sig. Delar av Wolframfästet ligger öde. Dess välordnade Enhetssamhälle föll sönder för några tusen år sedan när viktiga expertposter inte kunde få nya innehavare, en händelse kallas Kollapsen. Därefter uppstod många små samhällen som gick åt olika håll medan de tvistade om status – »vem utgör egentligen Enhetssamhällets sanna arvtagare?« – och krympande resurser. Förfallet påskyndades genom att konflikter dödade nyckelpersoner och förstörde information och utrustning.
Och vad gör man här då?
Spelarrollerna (spelarnas rollpersoner) finner överraskande att Wolframfästets undergång är nära, men att det kanske finns en utväg, åtminstone för en liten skara. Deras övergripande mål är alltså att rädda människoarten från utrotning. Deras agerande ogillas dock av mäktiga individer och grupper med andra idéer om vad som bör ske med mänskligheten och världen – och de lägger inte fingrarna emellan. Spelarrollernas personliga ansvar för att ta itu med problemen är huvudtemat: ett misslyckande leder till ett ragnarök.
Den dominerande stämningen sammanfattas som Shakespeare möter Arkiv X vid världens undergång med inspiration från bland annat Modenas tvistande adelsätter (Romeo och Julia), Skottlands och Danmarks lömska tronstrider (Macbeth, Hamlet) och svek och vansinne inom en kungafamilj (Kung Lear). Wolframfästets aristokratätter påminner därtill om populärkulturens maffiafamiljer. Vidare förekommer hemlighetsfulla hänsynslösa grupperingar (jämför t.ex. med Bene Gesserit i Dune eller intrigerna i Arkiv X.) Alltså: konspiratoriska möten i ångande badhus, flamglittrande dueller bland inbyggda piazzors pelare, lönnmord under pågående teaterföreställningar, jakt på uråldriga skrifter i arkiv som ingen besökt på århundraden, och så vidare.
Detta spel sysslar med action, dramatik och spektakulära miljöer, inte med stramt vetenskaplig science fiction. Visst finns här fejkvetenskap i syfte att skapa bra stämning, men fråga inte hur och varför saker och ting är som de är (skulle Luke Skywalker eller Indiana Jones ha gjort det?) utan utnyttja de gadgets som bjuds och kör hårt.
Wolframfästets futuristiska teknik
I science fantasy ska högteknologi – som i Wolframfästet kallas hesperotech (»skymningsteknologi«) – vara storstilad och märklig. Äventyrare strider sålunda med flamklingor och taupistoler, medan de bär energiharnesk och skimmerhjälmar och rider på titanspringare eller flyger med rödvingar. Eftersom världen är stadd i ständigt förfall är alla sådana föremål tusentals år gamla och få vet »nuförtiden« hur de tillverkades. De flesta reparationer blir därför improvisationer. Lyckligtvis är hesperotech-föremål (av vilka en del kallas τ-apparater) robusta.
Den vardagsteknik som folk numera arbetar med i Wolframfästet kallas vaportech, eftersom dess viktigaste kraftkälla är sofistikerade ångmaskiner som eldas med metanol, det enda bränsle som nuförtiden kan framställas inom Wolframfästet. Man använder växtrester som råvara.
Vad för slags rollspel är det här?
"Now the trumpet summons us again, not as a call to bear arms, though arms we need; not as a call to battle, though embattled we are ‒ but a call to bear the burden of a long twilight struggle…" John F Kennedy
Solen har falnat och strålar nuförtiden endast ut värme (en IR-dvärg). Även månen är borta; för länge sedan kom den så nära jorden att den slets sönder till en gles ring av asteroider och rymdgrus. Jordens dygnsrotation är låst till årets, men vad spelar det för roll när endast stjärnor lyser upp skyn?
När det eviga mörkret föll slog mänskligheten till reträtt. Man hade misslyckats med att nå stjärnorna, så man byggde en enorm fästning av en wolframlegering som skulle bestå nästintill i evighet. Den uppvärms och upplyses av de τ[tau]-energier som cirkulerar i jordskorpan. Som skydd mot den mörka jordens fasor konstruerade man en milt skimrande taukraftsköld som omsluter fästningen och håller allt utanför borta.
Under den innevarande tidsåldern har mänskligheten sakta minskat i antal, allt eftersom hopplösheten breder ut sig. Delar av Wolframfästet ligger öde. Dess välordnade Enhetssamhälle föll sönder för några tusen år sedan när viktiga expertposter inte kunde få nya innehavare, en händelse kallas Kollapsen. Därefter uppstod många små samhällen som gick åt olika håll medan de tvistade om status – »vem utgör egentligen Enhetssamhällets sanna arvtagare?« – och krympande resurser. Förfallet påskyndades genom att konflikter dödade nyckelpersoner och förstörde information och utrustning.
Och vad gör man här då?
Spelarrollerna (spelarnas rollpersoner) finner överraskande att Wolframfästets undergång är nära, men att det kanske finns en utväg, åtminstone för en liten skara. Deras övergripande mål är alltså att rädda människoarten från utrotning. Deras agerande ogillas dock av mäktiga individer och grupper med andra idéer om vad som bör ske med mänskligheten och världen – och de lägger inte fingrarna emellan. Spelarrollernas personliga ansvar för att ta itu med problemen är huvudtemat: ett misslyckande leder till ett ragnarök.
Den dominerande stämningen sammanfattas som Shakespeare möter Arkiv X vid världens undergång med inspiration från bland annat Modenas tvistande adelsätter (Romeo och Julia), Skottlands och Danmarks lömska tronstrider (Macbeth, Hamlet) och svek och vansinne inom en kungafamilj (Kung Lear). Wolframfästets aristokratätter påminner därtill om populärkulturens maffiafamiljer. Vidare förekommer hemlighetsfulla hänsynslösa grupperingar (jämför t.ex. med Bene Gesserit i Dune eller intrigerna i Arkiv X.) Alltså: konspiratoriska möten i ångande badhus, flamglittrande dueller bland inbyggda piazzors pelare, lönnmord under pågående teaterföreställningar, jakt på uråldriga skrifter i arkiv som ingen besökt på århundraden, och så vidare.
Detta spel sysslar med action, dramatik och spektakulära miljöer, inte med stramt vetenskaplig science fiction. Visst finns här fejkvetenskap i syfte att skapa bra stämning, men fråga inte hur och varför saker och ting är som de är (skulle Luke Skywalker eller Indiana Jones ha gjort det?) utan utnyttja de gadgets som bjuds och kör hårt.
Wolframfästets futuristiska teknik
I science fantasy ska högteknologi – som i Wolframfästet kallas hesperotech (»skymningsteknologi«) – vara storstilad och märklig. Äventyrare strider sålunda med flamklingor och taupistoler, medan de bär energiharnesk och skimmerhjälmar och rider på titanspringare eller flyger med rödvingar. Eftersom världen är stadd i ständigt förfall är alla sådana föremål tusentals år gamla och få vet »nuförtiden« hur de tillverkades. De flesta reparationer blir därför improvisationer. Lyckligtvis är hesperotech-föremål (av vilka en del kallas τ-apparater) robusta.
Den vardagsteknik som folk numera arbetar med i Wolframfästet kallas vaportech, eftersom dess viktigaste kraftkälla är sofistikerade ångmaskiner som eldas med metanol, det enda bränsle som nuförtiden kan framställas inom Wolframfästet. Man använder växtrester som råvara.