.:Warwolt:.
Veteran
Kan säkert också vara starkt beroeende utav vad och hur arrangemanget arrangeras.Arfert said:
Nekromanti Ses vi på SSK?
- Thread starter Mekanurg
- Start date
Ulfgeir
Swashbuckler
Det har varite lite dåligt med det de senaste åren. Häromdagen fanns åtminstone 1 rollspelsarrangemang listat på hemsidan. Om det kan leda till en renässans för rollspelen på BSK, det kan ju diskuteras.MrG said:
/Ulfgeir
"Jag har aldrig vart med om att man får gå in på ett konventsområde utan att ha betalt entré."
Då har vi levt i olika konventsvärdar. Man tog betalt av folk som skulle vara med i arrangemang ja, men vanliga dödliga och civilister fick komma in gratis och se sig omkring, i ett tappert försök att visa att inte alla spelare är kultspelare som dödar din grannes katt.
Storuggla, bob dylan
Då har vi levt i olika konventsvärdar. Man tog betalt av folk som skulle vara med i arrangemang ja, men vanliga dödliga och civilister fick komma in gratis och se sig omkring, i ett tappert försök att visa att inte alla spelare är kultspelare som dödar din grannes katt.
Storuggla, bob dylan
Ulfgeir
Swashbuckler
Som sagt, på alla de stora konventen har det varit kutym under de senaste 15-20 åren att det inte kostar något att bara gå in och träffa folk/kolla butikerna. Skall man vara med och spela något, ja då skall man naturligtvis betala inträde.
/Ulfgeir
/Ulfgeir
På japankonvent och liknande inte-endast-spelkonvent kostar det i princip alltid pengar för bara inträdet, så vi som varit på sådana är vana. Jag blev jätteförvånad över att man kunde knalla in på GothCon hur som helst första gången jag var där.
Mig kan man också hitta på SSK, men jag vet inte om jag ska gå på några föreläsningar.
Mig kan man också hitta på SSK, men jag vet inte om jag ska gå på några föreläsningar.
.:Warwolt:.
Veteran
Detta beror med största sannolikhet på att japankonventen och multikonventen lite fungerar som en enda stor fritidsgård, där gemenskapen och dyl är så pass stor del utav konventets attraktionsvärde att man inte bara kan ge bort det gratis. Det samma gäller ju inte riktigt för spelkonvent som är mer organiserade med olika schemalagda aktiviteter som attraktionsvärde, där de i Japankonvent oftast bara finns där för att sysselsätta folk medans dem flummar runt och är sociala.Pilzeman said:
Om ni hajjar skillnaden.
Örnie_UBBT
Swordsman
Oj. Är SSKs lokaler så mycket dyrare än andra konvent? För jag har aldrig hört talas om nåt annat (rollspels)konvent där det kostar bara att gå in.
Fast vad klagar jag för? Jag är ju arrangör och går in gratis...
hälsar
Örnie
Fast vad klagar jag för? Jag är ju arrangör och går in gratis...
hälsar
Örnie
"Förra året vet jag att vi betalade ungefär tre gånger så mycket som GothCon – för en tredjedel så mycket skola. Lokaler i Stockholm är dyrt."
Lösningen är enkel - nästa år hålls SSK i Gagnef.
Storuggla, eller natursköna malmköping
Lösningen är enkel - nästa år hålls SSK i Gagnef.
Storuggla, eller natursköna malmköping
Dr_Graevling
Veteran
Mig slipper ni inte
Jag tänker dyka upp och terrorisera folk.
Jag tänker dyka upp och terrorisera folk.
Åkej, såhär då:
Jag kommer, om jag inte bedömer att blåsan på min vänstra fot är för jobbig, att dyka upp imorgon lördag.
Planen är att åka från Nynäshamn kring 11-12, vilket för mig till Årstaberg 12-13, plus den tid det tar att promenera därifrån till gymnasiet. Jag vågar inte lita på andra transportmedel än mina apostlahästar, se.
Det kan t.om hända att jag dyker upp ännu tidigare, får se.
Planen är att iaf dyka upp på föredraget.
Mitt mobilnummer är 070-2811063 om man vill få tag på mig.
Jag kommer att se ut såhär:
...fast med glasögon och svart skjorta, samt en ryggsäck. Mössan torde vara lättidentifierad. I ryggsäcken kommer jag att ha några spel jag lovat att avyttra till Arfert respektive Zebulon, samt (framförallt) mina två testtryckexemplar av Evolutionens Barn.
Jag har ett ego som är stort nog att tro att det finns folk som bryr sig, och förväntar mig en välkomstkommité.
Jag kommer, om jag inte bedömer att blåsan på min vänstra fot är för jobbig, att dyka upp imorgon lördag.
Planen är att åka från Nynäshamn kring 11-12, vilket för mig till Årstaberg 12-13, plus den tid det tar att promenera därifrån till gymnasiet. Jag vågar inte lita på andra transportmedel än mina apostlahästar, se.
Det kan t.om hända att jag dyker upp ännu tidigare, får se.
Planen är att iaf dyka upp på föredraget.
Mitt mobilnummer är 070-2811063 om man vill få tag på mig.
Jag kommer att se ut såhär:
...fast med glasögon och svart skjorta, samt en ryggsäck. Mössan torde vara lättidentifierad. I ryggsäcken kommer jag att ha några spel jag lovat att avyttra till Arfert respektive Zebulon, samt (framförallt) mina två testtryckexemplar av Evolutionens Barn.
Jag har ett ego som är stort nog att tro att det finns folk som bryr sig, och förväntar mig en välkomstkommité.
Attachments
Jag sitter just nu i Blood Bowl-rummet och väntar på att spela. Efter den här matchen, framåt 3-4 nånting, tänkte jag hänga vid Dungeon of Doom. Har inget party, så jag spelar gärna med vemhelst som vill gå och dö i dungen med mig.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
En timmes föreläsning om hur jag bygger spelvärldar. Trevliga åhörare med många intressanta frågor. Diverse forumiter i publiken, varav säkert några jag inte kände igen. I'll be back 2010.
Flurtis
Hero
Femtio kronor för att umgåss i goda vänner lag. Tycker det låter billigt. Det är ju typ en öl på krogen eller en hyrfilm på macken. 3 mils bilresa tur och retur är ungefär 50kronor i bensin kostnad.
Om 50kronor är för dyrt för en heldag med bra umgänge, ja då tar jag för givet att småläningarna har flyttat upp till stockholm.
//Mattias, som undrar om en del forumiter bor i en pengabinge i Ankeborg.
Om 50kronor är för dyrt för en heldag med bra umgänge, ja då tar jag för givet att småläningarna har flyttat upp till stockholm.
//Mattias, som undrar om en del forumiter bor i en pengabinge i Ankeborg.
Jag gick på det där SSK. Välbesökt. Mycket folk. Många röda flaggor. Konstigt. Många äldre i kostym. Kanske ett lajv, tänkte jag. Det tog mig en timme innan jag förstod att jag gått in på fel konvent och hamnat på socialdemokraternas partikongress. Jag undrade faktiskt vad fan Jan O Karlsson gjorde där. Hade det inte vart för att det hela var en fabrikation, hade jag rentav skakat hand med Göran Persson.
Storuggla, jobbade hela helgen
Storuggla, jobbade hela helgen
Rising
Vila i frid
Min konventsrapport:
Min första tanke, när jag besökte konventet, var att man hade valt en ganska dålig lokal: Det blev väldig utspritt med dels en mysig, öppen caféteria som var ypperlig för glatt umgänge; och att dels ha en hel skolbyggnad full med avskilda rum. Den senare byggnaden var egentligen perfekt för rollspelare; men jag skulle hellre ha sett att man hade en lokal där dessa tu delar kunde vara bättre sammankopplade. Jag såg exempelvis några småpojkar som klev in i caféterian med sina föräldrar, men de verkade tro att aktiviteterna där inne utgjorde hela konventet, så det dröjde inte länge innan de lämnade området med en lite förvirrad och besviken uppsyn. Jag anser absolut att receptionen och umgängesaren av nödvändighet måste ligga på ett och samma ställe, för att kunna välkomna den typen av besökare. Och särskilda spelrum bör inte ligga på ett avskilt ställe, såsom det gjorde här.
I början såg det dessutom rätt öde ut, vilket gjorde att det snarare var av medömkan och sympati som jag började prata med snubbar som satt helt ensamma och ömkliga i öde rum och ville dema diverse spel, snarare än av intresse.
Snart började det dock ramla in lite folk, och jag fann mig själv jiddrandes med Dr_Graevling och Xhakhal. Sistnämnda vann mitt hjärta genom att inte bara låta bli att i sedvanlig ordning pika mig, utan framförallt genom att visa mig hennes barndomssamling av pokemonklistermärken; omsorgsfullt uppklistrade i ett litet nördigt häfte. Sidan där hon hade klistrat in en bild på sig själv omringad av japanska monster var något av det mest bedårande jag någonsin sett. Kärlek!
När jag återvände till stora byggnaden så var det mer liv i luckan, och killen som demade Fallen Reich såg nu betydligt gladare ut, då han lyckats få ett helt gäng intresserade av att generera varsina rollpersoner med spelets omtalade brädspelsregler. Jag hoppade in i sällskapet och fick lite instruktioner, och snart så var jag igång med att rulla fram min egen rollperson:
Fallen Reich - spelbrädet
Det första som slår en när man sätter sig ned framför spelplanen är att dess själva storlek - ungefär lika stor som till ett modernt, flådigt brädspel i stil med Arkham Horror. Gimmick-faktorn med själva brädet och tillhörande kort är definitivt stor; och även om det är oerhört roligt med gimmicks, så kunde jag inte låta bli att vara lite misstänksam: Skulle det inte vara vansinnigt omständigt att sätta i ordning allt om man bara behövde generera en enda rollperson lite snabbt, till exempel? (Det finns - fick jag höra - ett mer traditionellt poängbyggarsystem i regelboken om man inte vill använda eller ens köpa spelplanen; så det är möjligt att man skulle kunna använda det systemet om man av tidsskäl inte ville kånka fram spelplanen, och det var nog klokt tänkt av spelmakarna) Men när jag väl började generera min rollperson så måste jag erkänna att jag alltmer kom att tycka att spelplanen faktiskt hade andra, viktigare, förtjänster än att just vara ytligt sensationell och gimmick-skojig.
Min största behållning av att använda spelplanen var nämligen att få göra det tillsammans med andra spelare, eftersom det hela blev en förvånansvärt social happening: Spelare kunde utbrista "Nämen, nu åkte jag tillbaka till Afrika igen!" eller berätta vad de drog för kort, så fort som något roligt eller anmärkningsvärt inträffade; och när jag själv vid ett tillfälle drog ett kort som sade att min karaktär gifte sig rikt, när hon befann sig på samma ruta som en annan spelare, så pekade jag på honom och sade: "Du, jag gifter mig med dig. Vad är du för en?" Det var himla kul, och tillförde ett element som vanliga spela-fram-rollpersonen-system saknar.
När allt kommer kring så fungerar systemet dock ungefär på samma sätt som sådana system: Man har vissa möjligheter att själv styra sin egen karriär och utveckling, men slumpen är hela tiden närvarande och kan ibland införa oväntade infall. Man slår och går med sin spelpjäs på brädet, och varje ruta man landar på bestämmer vilka egenskaper som förhöjs (oftast får man ett antal alternativ att välja bland, vilket är ett bra sätt att kombinera slump med spelarkontroll). Spelbrädet är dessutom indelat i olika tematiska områden, så att man kan välja om man vill styra sina steg åt exempelvis en militär karriär, som societetsperson eller som resande till fjärran kontinenter. Ibland hamnar man på en ruta med en särskild minitabell på vilken man slår fram vad som inträffar; och dessa rutor tar i regel och förpassar ens rollperson till andra delar av brädet.
De viktigaste inslagen i karaktärsgenereringen visar sig dock när man har slagit en sexa, varpå man utöver sedvanlig förflyttning även drar ett särskilt kort, vilka kan ge ens rollperson nya särdrag eller berätta om anmärkningsvärda händelser i ens rollpersons liv.
På vissa håll i designen av detta spelsystem så slogs jag av väldigt eleganta och smarta lösningar; en av de smartaste inslagen var att man från början drar fyra särskilda start-kort, som alla är tudelade på så vis att de dels nämner varsitt yrke, och dels varsitt särdrag. På varje enskilt kort är yrket särskilt illa lämpat med tillhörande särdrag (jag fick bl.a. ett kort med yrket Munk/Nunna och särdraget Flirtig). Som spelare väljer man ett av korten att använda som yrke, medan de andra blir ens inledande särdrag; vilket alltså förser en med fyra olika förslag att starta från, där systemet hjälper till att försöka motverka de mest illa lämpade kombinationerna. Enkelt och elegant, och en bra blandning av slump och spelarkontroll.
På vissa andra håll kanske designen var lite mindre välpolerad: Det kunde exempelvis vara rätt svårt att hitta egenskaperna på ens rollformulär, inte minst för att en del egenskaper ligger på ointuitiva ställen (Toughness gäckade mig, exempelvis, då det är en mental ability; och Art är inte en konstnärlig ability utan en kunskapsfärdighet), en del egenskaper är förkortade på spelbrädet men står i oförkortad form på rollformuläret, och somliga egenskaper finns inte alls upplistade på ens rollformulär, utan är sådana som spelaren måste skriva upp själv bland de fria färdigheterna. Det blir en del letande när man genererar sin första rollperson, men jag märkte ganska snabbt att jag började bli allt mer bekant med formuläret och jag tror att man ska kunna rulla fram sin andra rollperson utan några störra farthinder.
Men framförallt så tyckte jag korten imponerade på mig med att uppmuntra till samberättande och broderande på bra sätt. Min egen rollperson fick exempelvis först ett barn, träffade sedan kärleken i sitt liv, för att därefter gifta om sig rikt. Var och en av dessa kort var ganska vardagliga och tillräckligt universella för att inte bli repetetiva om man skulle dra dem igen när man genererade sin andra eller tredje rollperson; men just sekvensen med vilken jag drog dessa kort ledde till friktion som gjorde det helt omöjligt för mig att inte börja fundera över vad för sorts liv min nunna egentligen hade levt, och vad som hade hänt henne mellan dessa händelser. Det är precis så slumpgeneratorer skall fungera i det här sammanhanget: Det viktiga är inte att slumpresultaten själva skall vara superintressanta, utan det viktigaste är att något intressant sker i kombinationen av dem; något som spelaren själv måste ge liv åt.
Och ja, jag kände helt klart att någon sådan alkemisk process skedde när jag slog fram nunnan. Allt som allt så måste jag säga att det här var en av de allra trevligaste och mest givande sätt att generera en rollperson på som jag provat. Inte något som borde finnas till alla rollspel, förstås, men definitivt något som gjorde att just Fallen Reich stod ut och fick en helt egen identitet. Modigt och djärvt av en ny aktör på rollspelshobbyn, och en överraskande trevlig bekantskap!
Syskonskapet - Syskonkärlek
Knappt hade jag hunnit generera min rollperson färdigt, innan en lirare kom fram och frågade oss om vi inte skulle vara med i Syskonskapets arrangemang. "Absolut", sade jag, vilket jag har för vana att göra, eftersom jag tycker det är så oerhört demoraliserande och fittigt att försöka få med folk på något skoj när alla säger "näää... jag kan inte, för jag ska titta på mina skosnören som ett mofo hela konventet", eller vad de nu drar till med för undanflykt.
Jag visste inget annat om Syskonskapet än att de hade varit rätt ambitiösa med sitt arrangemang; genom att bland annat klä ut sig och sätta upp affischer över hela konventsområdet, men jag kan säga på en gång att de måste vara ett gäng lajvare och friformare som med åren tröttnat på att försöka arrangera seriösa arrangemang som ingen velat besöka, och som därför istället valt att försöka kombinera deras passion för utlevande rollgestaltning med något lätttillgängligt och publikfriande.
Efter en kort och ganska välregisserad etablerande inledning så stod det klart att vi hade förflyttat oss till en alternativ värld där en fascistorganisation kallad S.A.F.E.S.T höll samhället i ett järngrepp med en välutvecklad övervakningsapparat; men det propagandamöte vi hade fått deltaga i var uppenbarligen infiltrerat av oliktänkare. Vår grupp drog sig undan och visade sig vara anarkister, som sett ett lysande tillfälle att passa på att störta storebror, då deras övervakningssateliter för ett kort tillfälle skulle vara helt blinda, tack vare en uppgradering.
Så här långt tyckte jag att allt var riktigt skojigt; som att åka tidsmaskin tillbaka till mitten av nittiotalet, då jag brukade gå igång som fan på just den här sortens rollspel. Jag tog tillfället i akt och började rollgestalta vilt; ifrågasatte huruvida anarki var den rätta vägen, och om det inte kunde straffa sig att motarbeta storebrors omsorg. Ena ledaren av anarkisterna gick igång på detta, och vi spånade fritt kring min rollpersons aviga inställning och osäkerhet. Jag berättade att jo, jag hade i min ungdom närt en dröm om att skriva samhällsreflekterande poesi, men efter att ha blivit inkallad av S.A.F.E.S.T och utfrågad av deras agenter om mina kulturella intressen och ställningstaganden, så hade jag slutat skriva - av rädsla. Jag övertygades om att anarki var den enda rätta vägen att gå för att kunna leva ut min personliga dröm, och därefter kunde spelet begynna.
Vad som sedan följde var dock en rätt simpel lattjolajban-lek, med ett pottpuri av aktiviteter som hämtade från skolgymnastiken: Vi utrustades med band som vi skulle stjäla från de andra lagen (a la leken där man skall dra svansarna av sina motståndare), och senare skulle vi samla en massa olika ingredienser av olika slag (a la typiska skattjakter som skolor brukar hålla på friluftsdagar; typ att man ska hitta en brännässla, en skruv, en sax, osv). I'm definitely too old för att hålla på med sånt, och så här i backspegeln kan jag säga att jag hellre hade velat träffa forumiter såsom krank medan detta pågick. Om jag hade varit sexton, och om jag redan hade ägnat en dag på konventet åt att småprata och spela spel; så hade ett sånt här jippo varit uthärdligare.
Lyckligtvis behövde inte jag larva mig så mycket, för en av anarkistledarna tog mig tidigt avsides och sade att jag skulle få ett särskilt uppdrag; i basen hos S.A.F.E.S.T. När jag kom dit visade det sig att min rollperson i själva verket var dubbelagent och att jag skulle sabotera för mina anarkistvänner. "Ah... Varulvsspel!", var min första reaktion; det var definitivt en typ av utmaning som passade mig bättre.
Det var inte sååå mycket varulvsspel, dock, utan mer en fråga om sabotage och att sätta käppar i hjulet för medspelarna, men det sket sig ganska snabbt när jag förfrågades om jag inte kunde läsa en av mina dikter inför mina medanarkister. "Naturligtvis," sade jag, men gick snabbt ifrån diktandet för att istället hålla ett brandtal om S.A.F.E.S.T inför de andra anarkisterna (som till en början såg rätt frågande ut; liksom, "vad är det här för ett pucko som håller på och rollgestaltar i en lek som går ut på att dra av folks band?"). När jag sade "Vill vi att Storebror skall vaka över våra gator och torg om nätterna, va?" så spelade de med i leken, dock, och utropade ett argt "NEJ!" "Vill vi att Storebror skall göra våra gator och torg säkra om nätterna?" fortsatte jag. "NEJ?" ropade de, för att sedan titta lite osäkert på varandra. De blev lite säkrare när jag fortsatte: "och vill vi att Storebror skall spionera på våra grannar, va?" och rungade återigen ut ett självsäkert "NEJ!" När jag fortsatte med "vill vi att Storebror skall hålla koll på mördare, tjuvar och pedofiler som bor granne med oss och bara väntar på att slå till mot oss och våra barn?" så var det till och med några som sade "Nej! Eller va? Ja?"
Så vände jag vad som från början lät som ett brandtal mot S.A.F.E.S.T till att bli en hyllning till Storebror, och en uppmaning om att vi skulle vända oss emot och störta Anarkistledarna, med deras falska propaganda. Det misslyckades fatalt, dock, och jag blev avrättad.
Spelorgansiatörerna bara skakade på huvudet. "Alltså... Det där var skitbra, men... helt fel." Det var egentligen meningen att jag skulle arbeta i det fördolda och försöka byta ut deras tal och musiken de tänkte spela, utan att någon märkte. Men... det var ett så lysande tillfälle att jag inte gärna kunde låta det gå förbi.
Jag fick byta lag till Monarkisterna (det fanns några Arbetare i ett tredje lag), men blev snart vald att vara dubbelagent även i deras lag, och denna gång höll jag mig desto mer under radarn. Nå, till slut blev det anarkisternas lag som vann, med dubbelagenterna som tvåa, och när det skulle till diplomutdelning för särskilt goda prestationer av olika slag, så var det inte helt oväntat att jag fick ett diplom för brandtalet i fråga. Inte illa, för en gammal friformare.
Allt som allt var arrangemanget en tidsvampyr som jag hellre hade avstått ifrån, men jag skulle gärna ställa upp i något mer rollgestaltningsbetonat i Syskonskapets regi, för det var en hel del av dem som jag kan tänka mig är duktiga och intressanta rollspelare. Anarkistledartjejen i synnerhet.
Och så fanns det en rödhårig tjej som var trés hottu. Det är icke att ringakta.
Whodunnit-spelet
Å så, till sist, så gick jag runt lite och tittade in i ett rum där någon sade "du! Vill du vara med i ett spel om mord på en herrgård?" "Absolut", sade jag, min vana trogen, och hoppades att jag inte återigen skulle gå på en nitlott.
Det här var ett svenskt indie-kortspel som någon jeppe sålde på egen hand, och hette något i stil med "Utan alibi" eller nå't. Jag kommer tyvärr inte ihåg. Det visade sig i alla fall vara ett rent samberättarspel i stil med Once Upon a Time, där man fläskade ut en intrig mellan de olika stereotyperna som huserade på herrgården genom att dra kort och välja åt vilken person och eventuellt vilken tid man ville spela ut dem; samtidigt som man broderade ut en historia kring detta. Typ: "Det är lite konstigt... men strax innan lunch så tog Butlern ett nakendopp i sjön..."
Utöver demaren så spelade jag med två tjejer, och de var lyckligtvis riktigt sköna casualspelare, för vi hade riktigt kul när vi spelade ut korten och skojade kring hur tokiga skeendena var på herrgården; det var inte sällan som vi småpratade i någon minut efter ett spelat kort, just för att sätta det i sitt rätta sammanhang tillsammans med tidigare spelade kort. "Men... Greven föder upp ormar, och hans fru hatar djur; och klockan 15:00 så skjuter hon på smådjur, Butlern försöker assistera henne, och han har skjutit sig tre gånger i foten!"
Precis som jag nämnde om Fallen Reich så handlar den här formen av samberättande om att magi skall uppstå mellan korten, och i den bemärkelsen tycker jag att det här herrgårdsspelet fungerade bättre än Once Upon a Time. Vi hade en riktig skrattfest och det hela var mycket trevligt.
Som pålägg på berättandet fanns det en sorts mordgåtespelspålägg, där man skulle rösta fram vem/vilka som skulle mördas, och vem/vilka som var mördaren, samt att man i inledningen lottade ut karaktärer åt var och en av spelarna. Men det fanns alltså inget "spel" alls. Man förlorade ett poäng om ens egen karaktär var mördaren/mördad, och man fick ett poäng om man gissade rätt på mördaren, men det var alltså enbart en fråga om att försöka rösta på den som man trodde att de andra deltagarna skulle rösta på. Man kan försöka hävda att spelet handlar om att lägga starka misstankar på andra karaktärer än sig själv, men det är i sådana fall ett rent kvasispel. I mina ögon så var det här ett renodlat casual partyspel, och en riktigt trevlig bekantskap som sådant betraktat. Vi fortsatte prata och skoja om herrgården efter att vi spelat färdigt, särskilt om butlern som skjutit sig i foten och läkaren som kommenderade greven (som hade varit inlagd på ett mentalsjukhus, och setts stå och skrika åt sin egen spegelbild tidigare under dagen) ta hand om hennes sysslor, och att allt detta var ett practical joke. Var hennes skämt att hon lät den mentalsjuke greven pyssla om butlerns skottskadade fot? That made us chuckle.
---
Allt som allt så hade jag kuligt, och det var trevligt att träffa och småprata med de forumiter jag stötte på. Nu orkar jag inte skriva mer.
Min första tanke, när jag besökte konventet, var att man hade valt en ganska dålig lokal: Det blev väldig utspritt med dels en mysig, öppen caféteria som var ypperlig för glatt umgänge; och att dels ha en hel skolbyggnad full med avskilda rum. Den senare byggnaden var egentligen perfekt för rollspelare; men jag skulle hellre ha sett att man hade en lokal där dessa tu delar kunde vara bättre sammankopplade. Jag såg exempelvis några småpojkar som klev in i caféterian med sina föräldrar, men de verkade tro att aktiviteterna där inne utgjorde hela konventet, så det dröjde inte länge innan de lämnade området med en lite förvirrad och besviken uppsyn. Jag anser absolut att receptionen och umgängesaren av nödvändighet måste ligga på ett och samma ställe, för att kunna välkomna den typen av besökare. Och särskilda spelrum bör inte ligga på ett avskilt ställe, såsom det gjorde här.
I början såg det dessutom rätt öde ut, vilket gjorde att det snarare var av medömkan och sympati som jag började prata med snubbar som satt helt ensamma och ömkliga i öde rum och ville dema diverse spel, snarare än av intresse.
Snart började det dock ramla in lite folk, och jag fann mig själv jiddrandes med Dr_Graevling och Xhakhal. Sistnämnda vann mitt hjärta genom att inte bara låta bli att i sedvanlig ordning pika mig, utan framförallt genom att visa mig hennes barndomssamling av pokemonklistermärken; omsorgsfullt uppklistrade i ett litet nördigt häfte. Sidan där hon hade klistrat in en bild på sig själv omringad av japanska monster var något av det mest bedårande jag någonsin sett. Kärlek!
När jag återvände till stora byggnaden så var det mer liv i luckan, och killen som demade Fallen Reich såg nu betydligt gladare ut, då han lyckats få ett helt gäng intresserade av att generera varsina rollpersoner med spelets omtalade brädspelsregler. Jag hoppade in i sällskapet och fick lite instruktioner, och snart så var jag igång med att rulla fram min egen rollperson:
Fallen Reich - spelbrädet
Det första som slår en när man sätter sig ned framför spelplanen är att dess själva storlek - ungefär lika stor som till ett modernt, flådigt brädspel i stil med Arkham Horror. Gimmick-faktorn med själva brädet och tillhörande kort är definitivt stor; och även om det är oerhört roligt med gimmicks, så kunde jag inte låta bli att vara lite misstänksam: Skulle det inte vara vansinnigt omständigt att sätta i ordning allt om man bara behövde generera en enda rollperson lite snabbt, till exempel? (Det finns - fick jag höra - ett mer traditionellt poängbyggarsystem i regelboken om man inte vill använda eller ens köpa spelplanen; så det är möjligt att man skulle kunna använda det systemet om man av tidsskäl inte ville kånka fram spelplanen, och det var nog klokt tänkt av spelmakarna) Men när jag väl började generera min rollperson så måste jag erkänna att jag alltmer kom att tycka att spelplanen faktiskt hade andra, viktigare, förtjänster än att just vara ytligt sensationell och gimmick-skojig.
Min största behållning av att använda spelplanen var nämligen att få göra det tillsammans med andra spelare, eftersom det hela blev en förvånansvärt social happening: Spelare kunde utbrista "Nämen, nu åkte jag tillbaka till Afrika igen!" eller berätta vad de drog för kort, så fort som något roligt eller anmärkningsvärt inträffade; och när jag själv vid ett tillfälle drog ett kort som sade att min karaktär gifte sig rikt, när hon befann sig på samma ruta som en annan spelare, så pekade jag på honom och sade: "Du, jag gifter mig med dig. Vad är du för en?" Det var himla kul, och tillförde ett element som vanliga spela-fram-rollpersonen-system saknar.
När allt kommer kring så fungerar systemet dock ungefär på samma sätt som sådana system: Man har vissa möjligheter att själv styra sin egen karriär och utveckling, men slumpen är hela tiden närvarande och kan ibland införa oväntade infall. Man slår och går med sin spelpjäs på brädet, och varje ruta man landar på bestämmer vilka egenskaper som förhöjs (oftast får man ett antal alternativ att välja bland, vilket är ett bra sätt att kombinera slump med spelarkontroll). Spelbrädet är dessutom indelat i olika tematiska områden, så att man kan välja om man vill styra sina steg åt exempelvis en militär karriär, som societetsperson eller som resande till fjärran kontinenter. Ibland hamnar man på en ruta med en särskild minitabell på vilken man slår fram vad som inträffar; och dessa rutor tar i regel och förpassar ens rollperson till andra delar av brädet.
De viktigaste inslagen i karaktärsgenereringen visar sig dock när man har slagit en sexa, varpå man utöver sedvanlig förflyttning även drar ett särskilt kort, vilka kan ge ens rollperson nya särdrag eller berätta om anmärkningsvärda händelser i ens rollpersons liv.
På vissa håll i designen av detta spelsystem så slogs jag av väldigt eleganta och smarta lösningar; en av de smartaste inslagen var att man från början drar fyra särskilda start-kort, som alla är tudelade på så vis att de dels nämner varsitt yrke, och dels varsitt särdrag. På varje enskilt kort är yrket särskilt illa lämpat med tillhörande särdrag (jag fick bl.a. ett kort med yrket Munk/Nunna och särdraget Flirtig). Som spelare väljer man ett av korten att använda som yrke, medan de andra blir ens inledande särdrag; vilket alltså förser en med fyra olika förslag att starta från, där systemet hjälper till att försöka motverka de mest illa lämpade kombinationerna. Enkelt och elegant, och en bra blandning av slump och spelarkontroll.
På vissa andra håll kanske designen var lite mindre välpolerad: Det kunde exempelvis vara rätt svårt att hitta egenskaperna på ens rollformulär, inte minst för att en del egenskaper ligger på ointuitiva ställen (Toughness gäckade mig, exempelvis, då det är en mental ability; och Art är inte en konstnärlig ability utan en kunskapsfärdighet), en del egenskaper är förkortade på spelbrädet men står i oförkortad form på rollformuläret, och somliga egenskaper finns inte alls upplistade på ens rollformulär, utan är sådana som spelaren måste skriva upp själv bland de fria färdigheterna. Det blir en del letande när man genererar sin första rollperson, men jag märkte ganska snabbt att jag började bli allt mer bekant med formuläret och jag tror att man ska kunna rulla fram sin andra rollperson utan några störra farthinder.
Men framförallt så tyckte jag korten imponerade på mig med att uppmuntra till samberättande och broderande på bra sätt. Min egen rollperson fick exempelvis först ett barn, träffade sedan kärleken i sitt liv, för att därefter gifta om sig rikt. Var och en av dessa kort var ganska vardagliga och tillräckligt universella för att inte bli repetetiva om man skulle dra dem igen när man genererade sin andra eller tredje rollperson; men just sekvensen med vilken jag drog dessa kort ledde till friktion som gjorde det helt omöjligt för mig att inte börja fundera över vad för sorts liv min nunna egentligen hade levt, och vad som hade hänt henne mellan dessa händelser. Det är precis så slumpgeneratorer skall fungera i det här sammanhanget: Det viktiga är inte att slumpresultaten själva skall vara superintressanta, utan det viktigaste är att något intressant sker i kombinationen av dem; något som spelaren själv måste ge liv åt.
Och ja, jag kände helt klart att någon sådan alkemisk process skedde när jag slog fram nunnan. Allt som allt så måste jag säga att det här var en av de allra trevligaste och mest givande sätt att generera en rollperson på som jag provat. Inte något som borde finnas till alla rollspel, förstås, men definitivt något som gjorde att just Fallen Reich stod ut och fick en helt egen identitet. Modigt och djärvt av en ny aktör på rollspelshobbyn, och en överraskande trevlig bekantskap!
Syskonskapet - Syskonkärlek
Knappt hade jag hunnit generera min rollperson färdigt, innan en lirare kom fram och frågade oss om vi inte skulle vara med i Syskonskapets arrangemang. "Absolut", sade jag, vilket jag har för vana att göra, eftersom jag tycker det är så oerhört demoraliserande och fittigt att försöka få med folk på något skoj när alla säger "näää... jag kan inte, för jag ska titta på mina skosnören som ett mofo hela konventet", eller vad de nu drar till med för undanflykt.
Jag visste inget annat om Syskonskapet än att de hade varit rätt ambitiösa med sitt arrangemang; genom att bland annat klä ut sig och sätta upp affischer över hela konventsområdet, men jag kan säga på en gång att de måste vara ett gäng lajvare och friformare som med åren tröttnat på att försöka arrangera seriösa arrangemang som ingen velat besöka, och som därför istället valt att försöka kombinera deras passion för utlevande rollgestaltning med något lätttillgängligt och publikfriande.
Efter en kort och ganska välregisserad etablerande inledning så stod det klart att vi hade förflyttat oss till en alternativ värld där en fascistorganisation kallad S.A.F.E.S.T höll samhället i ett järngrepp med en välutvecklad övervakningsapparat; men det propagandamöte vi hade fått deltaga i var uppenbarligen infiltrerat av oliktänkare. Vår grupp drog sig undan och visade sig vara anarkister, som sett ett lysande tillfälle att passa på att störta storebror, då deras övervakningssateliter för ett kort tillfälle skulle vara helt blinda, tack vare en uppgradering.
Så här långt tyckte jag att allt var riktigt skojigt; som att åka tidsmaskin tillbaka till mitten av nittiotalet, då jag brukade gå igång som fan på just den här sortens rollspel. Jag tog tillfället i akt och började rollgestalta vilt; ifrågasatte huruvida anarki var den rätta vägen, och om det inte kunde straffa sig att motarbeta storebrors omsorg. Ena ledaren av anarkisterna gick igång på detta, och vi spånade fritt kring min rollpersons aviga inställning och osäkerhet. Jag berättade att jo, jag hade i min ungdom närt en dröm om att skriva samhällsreflekterande poesi, men efter att ha blivit inkallad av S.A.F.E.S.T och utfrågad av deras agenter om mina kulturella intressen och ställningstaganden, så hade jag slutat skriva - av rädsla. Jag övertygades om att anarki var den enda rätta vägen att gå för att kunna leva ut min personliga dröm, och därefter kunde spelet begynna.
Vad som sedan följde var dock en rätt simpel lattjolajban-lek, med ett pottpuri av aktiviteter som hämtade från skolgymnastiken: Vi utrustades med band som vi skulle stjäla från de andra lagen (a la leken där man skall dra svansarna av sina motståndare), och senare skulle vi samla en massa olika ingredienser av olika slag (a la typiska skattjakter som skolor brukar hålla på friluftsdagar; typ att man ska hitta en brännässla, en skruv, en sax, osv). I'm definitely too old för att hålla på med sånt, och så här i backspegeln kan jag säga att jag hellre hade velat träffa forumiter såsom krank medan detta pågick. Om jag hade varit sexton, och om jag redan hade ägnat en dag på konventet åt att småprata och spela spel; så hade ett sånt här jippo varit uthärdligare.
Lyckligtvis behövde inte jag larva mig så mycket, för en av anarkistledarna tog mig tidigt avsides och sade att jag skulle få ett särskilt uppdrag; i basen hos S.A.F.E.S.T. När jag kom dit visade det sig att min rollperson i själva verket var dubbelagent och att jag skulle sabotera för mina anarkistvänner. "Ah... Varulvsspel!", var min första reaktion; det var definitivt en typ av utmaning som passade mig bättre.
Det var inte sååå mycket varulvsspel, dock, utan mer en fråga om sabotage och att sätta käppar i hjulet för medspelarna, men det sket sig ganska snabbt när jag förfrågades om jag inte kunde läsa en av mina dikter inför mina medanarkister. "Naturligtvis," sade jag, men gick snabbt ifrån diktandet för att istället hålla ett brandtal om S.A.F.E.S.T inför de andra anarkisterna (som till en början såg rätt frågande ut; liksom, "vad är det här för ett pucko som håller på och rollgestaltar i en lek som går ut på att dra av folks band?"). När jag sade "Vill vi att Storebror skall vaka över våra gator och torg om nätterna, va?" så spelade de med i leken, dock, och utropade ett argt "NEJ!" "Vill vi att Storebror skall göra våra gator och torg säkra om nätterna?" fortsatte jag. "NEJ?" ropade de, för att sedan titta lite osäkert på varandra. De blev lite säkrare när jag fortsatte: "och vill vi att Storebror skall spionera på våra grannar, va?" och rungade återigen ut ett självsäkert "NEJ!" När jag fortsatte med "vill vi att Storebror skall hålla koll på mördare, tjuvar och pedofiler som bor granne med oss och bara väntar på att slå till mot oss och våra barn?" så var det till och med några som sade "Nej! Eller va? Ja?"
Så vände jag vad som från början lät som ett brandtal mot S.A.F.E.S.T till att bli en hyllning till Storebror, och en uppmaning om att vi skulle vända oss emot och störta Anarkistledarna, med deras falska propaganda. Det misslyckades fatalt, dock, och jag blev avrättad.
Spelorgansiatörerna bara skakade på huvudet. "Alltså... Det där var skitbra, men... helt fel." Det var egentligen meningen att jag skulle arbeta i det fördolda och försöka byta ut deras tal och musiken de tänkte spela, utan att någon märkte. Men... det var ett så lysande tillfälle att jag inte gärna kunde låta det gå förbi.
Jag fick byta lag till Monarkisterna (det fanns några Arbetare i ett tredje lag), men blev snart vald att vara dubbelagent även i deras lag, och denna gång höll jag mig desto mer under radarn. Nå, till slut blev det anarkisternas lag som vann, med dubbelagenterna som tvåa, och när det skulle till diplomutdelning för särskilt goda prestationer av olika slag, så var det inte helt oväntat att jag fick ett diplom för brandtalet i fråga. Inte illa, för en gammal friformare.
Allt som allt var arrangemanget en tidsvampyr som jag hellre hade avstått ifrån, men jag skulle gärna ställa upp i något mer rollgestaltningsbetonat i Syskonskapets regi, för det var en hel del av dem som jag kan tänka mig är duktiga och intressanta rollspelare. Anarkistledartjejen i synnerhet.
Och så fanns det en rödhårig tjej som var trés hottu. Det är icke att ringakta.
Whodunnit-spelet
Å så, till sist, så gick jag runt lite och tittade in i ett rum där någon sade "du! Vill du vara med i ett spel om mord på en herrgård?" "Absolut", sade jag, min vana trogen, och hoppades att jag inte återigen skulle gå på en nitlott.
Det här var ett svenskt indie-kortspel som någon jeppe sålde på egen hand, och hette något i stil med "Utan alibi" eller nå't. Jag kommer tyvärr inte ihåg. Det visade sig i alla fall vara ett rent samberättarspel i stil med Once Upon a Time, där man fläskade ut en intrig mellan de olika stereotyperna som huserade på herrgården genom att dra kort och välja åt vilken person och eventuellt vilken tid man ville spela ut dem; samtidigt som man broderade ut en historia kring detta. Typ: "Det är lite konstigt... men strax innan lunch så tog Butlern ett nakendopp i sjön..."
Utöver demaren så spelade jag med två tjejer, och de var lyckligtvis riktigt sköna casualspelare, för vi hade riktigt kul när vi spelade ut korten och skojade kring hur tokiga skeendena var på herrgården; det var inte sällan som vi småpratade i någon minut efter ett spelat kort, just för att sätta det i sitt rätta sammanhang tillsammans med tidigare spelade kort. "Men... Greven föder upp ormar, och hans fru hatar djur; och klockan 15:00 så skjuter hon på smådjur, Butlern försöker assistera henne, och han har skjutit sig tre gånger i foten!"
Precis som jag nämnde om Fallen Reich så handlar den här formen av samberättande om att magi skall uppstå mellan korten, och i den bemärkelsen tycker jag att det här herrgårdsspelet fungerade bättre än Once Upon a Time. Vi hade en riktig skrattfest och det hela var mycket trevligt.
Som pålägg på berättandet fanns det en sorts mordgåtespelspålägg, där man skulle rösta fram vem/vilka som skulle mördas, och vem/vilka som var mördaren, samt att man i inledningen lottade ut karaktärer åt var och en av spelarna. Men det fanns alltså inget "spel" alls. Man förlorade ett poäng om ens egen karaktär var mördaren/mördad, och man fick ett poäng om man gissade rätt på mördaren, men det var alltså enbart en fråga om att försöka rösta på den som man trodde att de andra deltagarna skulle rösta på. Man kan försöka hävda att spelet handlar om att lägga starka misstankar på andra karaktärer än sig själv, men det är i sådana fall ett rent kvasispel. I mina ögon så var det här ett renodlat casual partyspel, och en riktigt trevlig bekantskap som sådant betraktat. Vi fortsatte prata och skoja om herrgården efter att vi spelat färdigt, särskilt om butlern som skjutit sig i foten och läkaren som kommenderade greven (som hade varit inlagd på ett mentalsjukhus, och setts stå och skrika åt sin egen spegelbild tidigare under dagen) ta hand om hennes sysslor, och att allt detta var ett practical joke. Var hennes skämt att hon lät den mentalsjuke greven pyssla om butlerns skottskadade fot? That made us chuckle.
---
Allt som allt så hade jag kuligt, och det var trevligt att träffa och småprata med de forumiter jag stötte på. Nu orkar jag inte skriva mer.