Hur brukar ni preparera för session noll?
Detta är otroligt varierat, så jag kommer svara med lite olika utgångspunkter.
One-Shots
Jag skriver färdiga rollpersoner med färdiga relationer. Sätter upp en premiss. Sen kör vi. Startsträckan bör vara så kort som möjligt. Finns ingen handling, inget slut, ingenting, utan det landar där vi landar det. Är nog mitt favoritsätt att spela, överhuvudtaget. Placerar ofta scenariots centrala konflikter i gruppen istället för gentemot något externt, men inte alltid.
Det häftigaste med det är att det verkligen aldrig går att förutse hur saker faktiskt utvecklar sig. Rollspel när det är som bäst,
för mig.
Friform
När jag deltagit i friformsspelande har det oftast varit med en väldigt kort premiss, snabbt samtal om eventuella trygghetsmekanismer eller andra system som används, och sen har vi mest bara kört. Väldigt nära one-shots dynamik och även här tycker jag generellt att det är mycket roligare med konflikter
i gruppen istället för - likt den mesta genrefiktion - gentemot någon sorts externt hot.
Egentligen är nog detta och one-shots samma sak när jag tänker efter... Skillnaden är att det inte rullas plast.
Kampanj i nytt spel
Förbereder oftast någon sorts hjälphäften. Till
Conspiracy X fixade jag häften för karaktärs- och cellgenerering exempelvis, för att slippa sitta och bläddra i böckerna och svara på samma fråga 100 gånger. Sen fick den som undrade något som bara fanns i böckerna fråga mig, så kunde jag ta reda på det längs vägen. I den kampanjen är ju del av nöjet dock att ingen känner någon annan, utan cellens hemliga konspiratörer samlas ihop av en moderorganisation.
När vi började spela
Blades in the Dark så berättade jag lite om hur rollspel fungerar (på grund av ny obekant spelare) och sen gick vi direkt till att välja playbooks. De fick länkar till spelets regler och lite olika referenser några veckor innan. När allt väl kändes bra så körde vi en första kort stöt, men struntade i att skapa gäng etc. (Det utvecklade sig så att de inte fick ett Hideout etc förrän efter tre spelmöten.) Just att inte lägga ALLA kort på bordet direkt från start är något jag lärt mig. Det är bättre att spela sig fram till svaren. Dock måste jag lägga till en brasklapp om att vissa typer av spelare starkt ogillar den typen av överraskningar ("VA?! kunde jag få ett värde i X, då hade jag ju spelat annorlunda...") så du måste känna dina spelare och anpassa det lite allt eftersom.
När vi spelade
D&D 5E så fick folk tillgång till Roll20:s olika kompendier någon månad i förväg, men vi gjorde rollpersonerna tillsammans. Just att det kördes online underlättade väldigt mycket. Misstaget som begicks då var att inte framtvinga lite mer variation. Det var många rollpersoner som tillhörde samma fraktioner, vilket orsakade en del onödiga slitningar.
Jag gillar numera att ha ett hyfsat fastställt slut när jag påbörjar en kampanj. Dessa är ytterst sällan narrativa, utan snarare en sorts "triggers". Exempelvis "när första rollpersonen dör" eller "när ni lämnar staden" eller vad som nu kan passa. Kan även bara vara "vi spelar mellan fem och sju spelmöten". Detta både för att undvika att kampanjen fiser av och för att jag vill spela fler spel.
