Låter intressant! Tolka mig inte fel nu då jag inte är mer pervers än gemene person(skulle jag tro). Men kärlek och även sex utan kärlek är ofta minst lika naturliga inslag i de kampanjer jag spelleder som gritty våld och annat som är mer accepterat i de vad jag upplever som flesta rollspelssammanhang. Nu är jag SL i en Star Wars-kampanj som utspelar sig 138 ABY och med en hel del inspiration från “extended universe” eller “legends”, som jag sen gjort något eget av. Mina spelare har alla rp som precis blivit Jedi-riddare och är nu alltså inte padawans längre. Vi är nog uppe i en tio-tolv, tolvtimmars-omgångar och storyn har verkligen tagit sig bra. En av karaktärerna är en riktigt ”manwhore” på det sättet att han egentligen inte vill bli känslomässigt knuten till någon utöver sina vänner men är fortfarande bokstavligt talat en kåt tonåring. En annan karaktär råkade se flera möjliga framtider där han blev förälskad i en npc som han inte vet namnet på men som han nu letar efter och det tycks som om just begäret och letandet efter hen kan komma att driva rp mot den mörka sidan då han mer och mer ger eftergifter till sina tidigare principer just för att hitta den person han såg i sin vision.Lupus Maximus;n345297 said:Jag väldigt sällan fått chansen, så jag kan inte säga att jag är bra på det. Men jag vill ha med det.
Jag vet inte om det fortfarande är så, men i alla fall förr brukade de flesta verkar dock vilja spela rollpersoner utan familj, vänner, eller kärleksintressen. Detta på grund av antalet spelledare som antingen skall "motivera" dem genom att kidnappa eller mörda de som rollpersonen tycker är viktiga; eller att de skall hugga rollpersonen i ryggen.
Min nuvarande rollperson i D&D5 är skapad just för att ha ett romantiskt intresse, men han har inte hunnit träffa henne i själva rollspelandet (en barndomskamrat som han inte sett på tio år och försöker hitta).
Det blir bra då det öppnar upp mer verktyg och möjligheter för både rp och npc att agera för och mot. Det passar som sagt inte i alla spel men det fungerar och bidrar positivt till väldigt många spel. Sex och kärlek är mänskliga drivkrafter, ja de starkaste drivkrafterna vi som biologiska konstruktioner har. Just därför upplever jag det som extremt konstigt om jag upplever att ett rollspel/rollspelsvärld helt saknar detta(med en del undantag). Sen så vet mina spelare att även om vi kör en mer ”vuxen” Star Wars när det gäller tematik än vad tex filmerna gör, så blir sexet ändock bra mycket mer grafiskt och även tidvis osmakligt när vi spelar A Song Of Ice And Fire just på grund av att det speglar de böcker ur vilket rollspelet vuxit fram ur.Björn den gode;n345293 said:Bra. Fast egentligen tycker jag nog den mer intressanta diskussionen är vad som gör det bra, vilka spel som stödjer det på ett bra sätt och vad en ska tänka på, men det blir nog lite off-topic i den här tråden.
...säger han som skrivit Öknens Ros. :grin:wilper;n345288 said:Dåligt.
Nja, jag tycker det går att ha med en hel del sex utan att det blir "porrfilm". Ungefär som att jag inte skulle ha problem med att se en HBO eller Showtime serie med polare, även om jag inte skulle se porrfilm med dem.anth;n345302 said:VIKTIGAST: att man lägger sig på en nivå som alla vid bordet är bekväma med.
En grov liknelse:
Romans = kärleksfilm
Sex = porrfilm