Oj, vad man upplever saker olika... Det var precis det som jag upplevde att det gjorde.
Coolt. Jag är glad att det fungerade för dig.
Själv har jag stora problem med det där; att konspirationer alltid måste framställas så osympatiskt, med mästrande (och oftast fula) auktoritetspersoner - medan det är någon ung (och ofta snygg) idealist som försöker motarbeta dem.
Det är liksom en oklanderlig Tom Cruise i "A Few Good Men" som vill åt sanningen, medan Jack Nicholson försöker vara så hemsk som möjligt när han spottar fram "you can't handle the truth!" och tittarnas sympatier är hela tiden på Agent Mulders sida när han kämpar i motvind för att få ut sanningen åt folket, medan den kallhamrade Cigarettmannen inte tycks
ett dugg angelägen om allmänhetens bästa när han kyligt säger att de måste fortsätta hållas i ovetskap.
Liksom; dessa konspiratörer som upprätthåller en lögn tycker jag
alltid är osympatiska antagonister i historierna. Jag tror aldrig jag har sett en historia som varit tvärtom; att huvudpersonen försöker hålla en lögn intakt medan dåraktiga, snokande rebeller vill ta reda på sanningen och sprida den åt folket utan någon tanke på konsekvenserna.
Det är liksom alltid Sanning = Rätt, Lögn = Fel, och man hamrar in detta budskap genom att framställa konspiratörerna såsom onda fulingar medan de snokande får framstå som sympatiska.
Så, för mig tappade äventyret en del av den slagkraft som det annars kunde ha haft. Jag tror att spelets världssyn hade berört mig mer på djupet om jag hade haft svårare att rättfärdiga apokalypsen. Men det blev lite "de har ju
ljugit för oss! Och de är fula monster! Som håller oss i fångenskap! Vi måste bli fria! Det är klart vi kan lita på Jim Morrison, han är ju schysst!" Det är för enkelt att kämpa för Sanningen och Friheten, liksom.
Men det var ju bara mitt intryck. Om du tycker att det funkade för dig så är det coolt.
