En gång runt 1990 var jag med i en Stormbringerkampanj. Jag missade första spelmötet, och under det så hade det varit en scen där en melniboneisk adelsman fick armen avhuggen av sin frus älskare, eller något sådant. Melniboneer är som bekant extremt bra i Stormbringer, men jag blev erbjuden att ta över den här spelledarpersonen när jag dök upp. Den avhuggna armen fick kompensera de bra grundegenskaperna som melniboneer fick i Stormbringer.
Detta är ganska länge sedan, så jag mins inte allt. Men jag mins i alla fall att min karaktär var med om ett skeppsbrott och spolades iland på någon liten ö i The Oldest Ocean. Han fick med sig följande saker i skeppsbrottet:
- En uppsättning trasiga kläder att skyla sin magra lekamen med.
- En läderbit, som han tuggade på för att stilla sin hunger.
- Ett magiskt halsband som inte gick att ta av.
- Ett melniboneanskt guldhjul.
Nu hör det till saken att:
1) Det där halsbandet var ett av tre i världen som gjorde att man kunde använda det här överdrivet bra svärdet som hela kampanjen handlade om. Hur mäktigt? Tänk att en 19-årig spelledare som är kär Moorcock försökt göra något som är ännu bättre än Stormbringer. Så bra var det. Men saken var att man förvandlades till sten om man rörde vid det, om man inte hade ett av de här tre halsbanden. Det fanns så klart många som ville ha de där halsbanden, varav min karaktär vad lycklig ägare till en. Han var en jagad man, just då mestadels av en kaosförkämpe med typ 150% i alla stridsfärdigheter. Varför inte bara lämna över det? För att det satt fast. Permanent. Enda sättet att få bort det, förutom ett gudomligt ingripande, var att skära huvudet av min karaktär. Sa jag att det var ett tvåhandssvärd? Och att min karaktär var enarmad? Han hade tagit på sig halsbandet utan att veta vad det var.
och
2) ett melniboneansk guldhjul är ett konstföremål av flera kilo guld. Varje kejsare tillverkat ett sådant. Ett. Alla andra sådana hjul i världen var hemma på Melnibonë. Hjulet var alltså värt en förmögenhet, förmodligen hundratals miljoner fantasy-SEK i dagens penningvärde. Frågan var ju dock bara - hur gör man som en halvt ihjälsvulten enarmad person tillhörande ett allmän avskytt fantasy-övermänniskosläkte för att köpa det man verkligen behöver, det vill säga en öl och en skål gröt, när myntet förmodligen är värt lika mycket som alla fast egendom inom flera mils omkrets? Utan att bli rånmördad? Svaret är, man tuggar på sin läderbit och hoppas att ingen upptäcker det där myntet.
Halvdöd, klädd i trasor, löjligt rik men oförmögen att stilla sin hunger, jagad av en galen massmördare på grund av ett magiskt föremål som han inte hade någon glädje av. Det var storslaget.
Jag har inget minne av hur jag krånglade mig ur det hela eller hur kampanjen slutade. Det var nog så att den tog slut när jag började spelleda Pendragon.
