Det är så många tillfällen, så jag vet inte... Finns hundra tusentals, men jag kan spåna i de jag minns väl...
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Kan ha varit då en Rp körde över en annan Rp med sin vagn, och han körde framåt och bakåt, "backa och fram" över kroppen tills den andre dog... Vilken bara satt och gapade på andra sidan spelbordet.
Detta hände pga. rollens något sjuka hjärna som gjorde hipp som happ väldigt ofta.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Eller då två Rp kom till en SLP för att köpa okulta ting och magiska "undergroundprylar"... Den ena Rp'n, en galen vettlös Nekromantiker (RP-NK) med ett mycket vridet sinne för humor börjar titta på nekromantikerböcker av mycket dunkel lära.
Han frågar säljaren (en liknande man, fast MYCKET galnare, min SLP - SLP-NK): -"Funkar verkligen de hära böcker, finns det något att lära från dem?"
SLP-NK: "Ja visst, unge herrn. Jag har lärt mig mycket ur dessa, mycket lärorika må ni tro."
RP-NK: "Jasså, på så vis, vissa mig något ur dem då, vad har ni lärt er på ett ungefär av denna bok?"
SLP-NK: "Ja, vänta nu... Vet inte riktigt vad jag skall visa er... Jo, nu! Går det bra om jag visar på er vän här?" Jag väntade mig inte följande, hahahaha! SLP'n kollar på Rp-nekromantikers vän, en ung riddare med onda aningar, denna ser tillbaka med förvånad min, verkar inte fatta någonting.
RP-NK: -"Javisst, det går bra!" Bryr sig inte alls om sin följekamrat, inga känslor eller tankar för någon annan alls, tänker endast på konsterna han skall förevisas.
Följande händer: SLP-NK lyckas med magin knäcka ben, lyckas knäcka nacken på den unge riddaren - dvs. den andra Rp'n/spelaren. Denna fattar inte vad som händer utan sitter bara och gapar. Blir sedan upprest som zombie... Dags att göra ny gubbe nu va? ...Alla faller i gapskratt över vad som just hänt, när riddarspelaren kommit över sin förvåning och skrattat klart gör han en ny karaktär, den andre som spelade den galne nekromantikern köper nöjt boken av min SLP - den galnare nekromantikern, och kvällen fortsätter...
Och vad jag minns var hela kvällen rätt sjuk. Om inte annat varje spelkväll ned denna RP-NK, som levde väldigt länge. Spelaren som hade hand om den rollen hade stor inlevelse, jämt, ibland kanske för mycket... En Rp man aldrig glömmer vill jag lova.