Jo, Odd Soot har sjukdom som centralt tema. Och på lite olika plan. Dels som meta-plot, där Sooten sprider sig över kosmos och driver folk (och aliens) in i vansinne. Rollpersonernas huvuduppgift är att hindra de smittade från att genomföra sina destruktiva projekt. Och kanske kan de hitta ett botemedel någon dag.
Sedan riskerar hela tiden rollpersonerna att bli smittade och dra på sig Peculiarities efterhand. För varje scenario blir rollpersonerna duktigare (får bättre färdigheter), men måste också ta mer och mer hänsyn till sina tillkortakommanden. En bra blandning, som leder till ökad kreativitet och ödmjukhet.
En kul detalj är att spelarna ofta blir väldigt fästa vid sina skröpliga karaktärer. Jag brukar tänka på det som House-effekten (den halte doktorn på tv, alltså). Han är briljant, men ändå med en väldigt markerad Peculiarity. Vem gillar inte honom lite extra av den anledningen?
Nu växte temat i Odd Soot fram väldigt känslomässigt och bygger helt på mina egna erfarenheter av långvarig sjukdom (utom det där med utomjordingarna). Jag funderade inte så mycket på om det skulle vara bra som grund för berättelser. Men under arbetets gång blev det tydligt hur effektivt det skapar spänning och konflikt.
Exemplet med att bli sjuk när RP kravlar i kloakerna funkar inte så bra eftersom det blir lite ”gotcha!” från spelledarens sida. Men med mer metafysisk eller symbolisk laddning - hela länder som är smittade som straff, städer i karantän eller sjukdomar som skapar intressanta mutationer - finns det mer att bygga vidare på. Då blir sjukdomen mer som en karaktär.
Och Sooten funkar ungefär så. Den agerar intelligent och samordnar de som är smittade och deras projekt. Då händer det saker bakom kulisserna som RP kan gräva i, vilket skapar spänning och mystik.
