Med anledning av Persbrandts senaste eskapader hamnade jag i en diskussion med en kollega. Diskussionen landade i en kärnfråga: drivs skådespelare av en vilja att visa upp sig, eller handlar det mer om en vilja att agera och ikläda sig en roll?
Förmodligen är det för de allra flesta fråga om en kombination, men finns det några skådespelare som helt saknar en önskan att synas i rampljuset? Isf, varför väljer man scenen framför andra sätt att agera, såsom lajv, improvisationsteater etc? (finns det förresten folk som sysslar med improvisationsteater utan publik? Eller blir det lajv då?)
Med tanke på att det här forumet samlar aktörer av olika sorter så vore det intressant att höra era åsikter. Min hypotes är att det bor en någorlunda stor portion exhibitionism i alla skådespelare, men jag kanske generaliserar?
Förmodligen är det för de allra flesta fråga om en kombination, men finns det några skådespelare som helt saknar en önskan att synas i rampljuset? Isf, varför väljer man scenen framför andra sätt att agera, såsom lajv, improvisationsteater etc? (finns det förresten folk som sysslar med improvisationsteater utan publik? Eller blir det lajv då?)
Med tanke på att det här forumet samlar aktörer av olika sorter så vore det intressant att höra era åsikter. Min hypotes är att det bor en någorlunda stor portion exhibitionism i alla skådespelare, men jag kanske generaliserar?