Rising
Vila i frid
Jag har klurat på ett nytt spelkoncept jag kallar "Flowers and Fantasy", som utspelar sig någonstans i ett 60-70 tal med alver och orcher och övriga fantasyvarelser.
Idén är att dvärgar, svartfolk och alver ju är manifestationer av högst påtagliga psykologiska profiler (svartfolk enkelspråkiga, dvärgar burdusa, alver pretentiösa och romantiska osv) och i en flowerpower-värld får spelarna verkligen lösa konflikterna (allt i tidens anda) genom dialog, vänskap, kärlek och förståelse istället för frekvent svingning av tvåhandsyxor...
Dessutom skulle ju proggiga alver kunna känna en fascination för orcher och svartalfer, precis som "Träd, gräs och stenar"-possen i stockholm inget annat ville än att dra ut på landet i dalarna och leva av vad jorden ger. -För visst lever svartfolk på ett mer jordnära och otvunget sätt än de civiliserade alver/människorna?
Dessutom måste ju barocka mytologiska figurer som fauner, älvor och nymfer trivas i en värld av sexuell frigjordhet, (innan man kände till AIDS, kom ihåg det) och lössläppthet...
Spelet skulle annars gå hand i hand (med modifikationer) med populärhistorien. The Doors finns, Hendrix finns, The Beatles finns (fast John Lennon är en alv som heter Johnel Elenneon) och Ravi Shankar får konkurrens från den turkiska svartalfen Shavi Rankar, vars signum är att kunna lira sitar och röka vattenpipa på en och samma gång, m.m...
Är det vettigt, eller bara larv? Har någon egna idéer? Ska det vara mer strid och deckarmatiné typ Charlies Änglar, eller är min vision om fredlig konfliktlösning den mest kongeniala? Finns det anledning att spinna vidare?
Idén är att dvärgar, svartfolk och alver ju är manifestationer av högst påtagliga psykologiska profiler (svartfolk enkelspråkiga, dvärgar burdusa, alver pretentiösa och romantiska osv) och i en flowerpower-värld får spelarna verkligen lösa konflikterna (allt i tidens anda) genom dialog, vänskap, kärlek och förståelse istället för frekvent svingning av tvåhandsyxor...
Dessutom skulle ju proggiga alver kunna känna en fascination för orcher och svartalfer, precis som "Träd, gräs och stenar"-possen i stockholm inget annat ville än att dra ut på landet i dalarna och leva av vad jorden ger. -För visst lever svartfolk på ett mer jordnära och otvunget sätt än de civiliserade alver/människorna?
Dessutom måste ju barocka mytologiska figurer som fauner, älvor och nymfer trivas i en värld av sexuell frigjordhet, (innan man kände till AIDS, kom ihåg det) och lössläppthet...
Spelet skulle annars gå hand i hand (med modifikationer) med populärhistorien. The Doors finns, Hendrix finns, The Beatles finns (fast John Lennon är en alv som heter Johnel Elenneon) och Ravi Shankar får konkurrens från den turkiska svartalfen Shavi Rankar, vars signum är att kunna lira sitar och röka vattenpipa på en och samma gång, m.m...
Är det vettigt, eller bara larv? Har någon egna idéer? Ska det vara mer strid och deckarmatiné typ Charlies Änglar, eller är min vision om fredlig konfliktlösning den mest kongeniala? Finns det anledning att spinna vidare?