Nekromanti Ska rollspel fly eller konfrontera verkligheten?

[Sodivra]

En sak jag tänkte på när jag skrev det här inlägget.

För mig är genus en skitbra ingrediens till rollspel, just för att det väcker känslor. Vi har en känslomässig koppling till vissa saker, eftersom de finns därute i våra egna liv och gör oss rädda, trötta, ledsna eller arga. Saker som genus, sex, kamratskap, partnerskap, ensamhet, att vara utsatt för makt, att inte duga, att försöka hitta sin plats, till exempel. Här skriver Angela Craft om hur hennes känslor inför föräldraskap färgade hennes rollpersoner.

Sara Bergmark Elfgren tycker att fantasy inte är orealistisk, utan hyperrealistisk - Att den istället för att fly från vår verklighet tar verkligheten och sätter den på sin spets.

Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?

 

[Cybot]

Är inte det här en icke-fråga?

Enskilda rollspel kan väl bara vara designade att konfrontera en aspekt utan att förlora fokus. Men "rollspelande" som hobby ska givetvis kunna gå åt vilket av hållen spelgruppen vill. Och då bör det givetvis finnas rollspel som är gjorda för att funka för just den aspekten (och de ena är inte bättre än det andra).

 

[Eksem]

Jag tycker att rollspel aldrig "ska" vara varken det ena eller andra, och att din uppdelning inte ens säkert finns egentligen. Man kan mycket väl fly verkligheten en stund och behandla ämnen som är aktuella för en utanför spelandet samtidigt.

 

[Save]

Ord som hyperrealism är mer eller mindre nonsens. Har det någon betydelse handlar det om oförmågan att skilja på verklighet och fantasi. Alltså en personlig oförmåga, inte något som påverkar hur verkligt något faktiskt är.

De som kan skilja på verklighet och fantasi vet att rollspel handlar om fantasi, d.v.s. påhittade händelser.

Här bortses ifrån det uppenbart verkliga i att personer i en rollspelsgrupp träffas. Det är verkligt, men det är också banalt eftersom möten kan ordnas på många sätt. Det speciella med rollspel är de påhittade händelserna.

I huvudsak handlar det alltså om att rollspel innebär en verklighetsflykt.

Om frågan handlar om vad som är tvunget att vara, verklighetsflykt eller verklighetskonfrontation, hamnar emellertid rollspelets konstruktion i fokus. Det går att konstruera rollspel som avgör t.ex. vem som ska städa. Frågan om rollspel ska skapas för sådana ändamål är en moralisk fråga. Bör moraliska frågor besvaras? Med hänsyn till att det blivit ifrågasatt om frågan är en egentlig fråga (tidigare inlägg), ska frågan enligt min uppfattning besvaras med det föregående.

Rollspel innebär alltså i huvudsak en verklighetsflykt.

 

[anth]

Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?

Det är ungefär som att fråga vad som är bäst av DoD och EON.
Det finns helt enkelt inget rakt svar på din fråga.
Vissa tycker si, andra tycker så och ingen har fel - det är charmen med rollspel.

Personligen tycker jag att rollspel är en persnonlighetsflykt - men det får gärna handla om komplicerade frågor för att bli spännande.
Om dessa komplicerade frågor speglar verkligheten är dock en helt annan fråga.

 

[krank]

Tja... Jag tycker "ska" är ett konstigt sätt att se det på. För rollspel finns av en massa olika anledningar.

Jag känner att jag har lite svårt att formulera mig här...

Men i korthet: Både och. Jag gillar olika, beroende på sammanhang. När jag spelar inlevelsefokuserat är det viktigt att det finns känslor med i bilden. Då blir det ofta att jag testar och lever ut sidor hos mig själv jag inte är helt säker på hur jag ska handskas med i verkligheten. När jag spelar problemlösningsfokuserat eller gamistiskt har jag andra behov.

 

[Man Mountainman]

Jag delar lite Cybots uppfattning här. Rollspel kan inte konfrontera hela verkligheten, då blir det hopplöst invecklat. Det konfronterar en aspekt i taget, och just därigenom utgör det faktiskt ett slags flykt, eftersom det befriar hjärnan från behovet att hela tiden behöva ta hänsyn till en massa kringliggande faktorer, en massa personligt och individuellt och helt enkelt ovidkommande skit (jag är hungrig!) som ständigt ansätter oss i verkligheten, och låter den fokusera på just den aspekten med dess särskilda problematik.

Sen får man nog fråga sig vad "verkligheten" är. Du tycks ju likställa verkligheten med vissa sociala frågor, feminism osv. En annan aspekt av verkligheten är tekniska och ingenjörsmässiga problem, eller militär strategi, men ett rollspel som har fokus på dessa ting skulle nog upplevas som mer eskapistiskt. Vilket är intressant, och nog tvingar oss att gå utanför rollspelen och ställa oss frågan vad det är för en diskurs som kodar olika teman som "realistiska" och "eskapistiska".

 

[Mogger]

Sen får man nog fråga sig vad "verkligheten" är. Du tycks ju likställa verkligheten med vissa sociala frågor, feminism osv. En annan aspekt av verkligheten är tekniska och ingenjörsmässiga problem, eller militär strategi...

Jag tror att när Arvidos pratar om det som är "viktigt och komplicerat i våra liv" så menar han att det är svårt att vara människa, med alla krav, relationer, motgångar, o.s.v. och att det är intressant att adressera de aspekterna. Jag kan nog tycka att det finns ganska många inslag i vår verkliga verklighet som är eskapistiska ur det perspektivet, som att meka med bilden, läsa en bok, klippa gräsmattan, spela fotboll o.s.v. Jag ser inte riktigt att det rör sig om en annan diskurs. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är okomplicerat eller oviktigt att klippa gräset men det ligger lite på en annan nivå än att lappa ihop ett äktenskap eller bli förälder.

På det viset är verkligheten lite som rollspel, som ni redan varit inne på, och innehåller lite av varje. Det går liksom inte att värja sig från det.

 

[JohanKarlsson]

Som de flesta så tycker jag om olika sorters rollspelande, både ren verklighetsflyende underhållning och mer realistiska saker.

Jag tycker dock inte att det är en ickefråga,
utan jag kan förstå frågan.
Det kan vara svårt att hitta balansen ibland.
Till exempel tycker jag om att leda spel med overkliga inslag men där jag ändå vill att spelarna ska tänka och känna realistiskt gällande tex moralen i olika handlingar och inte bara döda allt de ser utan eftertanke.

 

[Mogger]

En intressant iakttagelse jag har gjort är att det, hur man än försöker, sällan går att diktera det här före spel. Jag har spelat oerhört eskapistiska spelsessioner med spel avsedda för att adressera viktiga mänskliga frågor och jag har spelat riktigt tunga sessioner med eskapistiska spel (vad nu det är ).

I vår pågående Mutant-kampanj har vi ex en karaktär som helt definierad alla svek som har drabbat honom och han har egenskapen "lämnad att dö". Det går så klart att skratta åt att hans bästa vän kastade honom åt asgnagarna för att rädda sin egen päls, men på ett djupare plan är det något väldigt mänskligt och tragiskt som driver karaktären. Bara ett exempel på rak arm. Jag tror att det nästan alltid är så. Det är ju människor som spelar.

 

[Sodivra]

Är inte det här en icke-fråga?

Enskilda rollspel kan väl bara vara designade att konfrontera en aspekt utan att förlora fokus. Men "rollspelande" som hobby ska givetvis kunna gå åt vilket av hållen spelgruppen vill. Och då bör det givetvis finnas rollspel som är gjorda för att funka för just den aspekten (och de ena är inte bättre än det andra).

Jag är inte ute efter konsensus eller så, bara höra om din personliga magkänsla. Hur det "ska" vara när saker känns rätt för dig.

Man kan fråga på andra sätt också:

Gör tanken på att möta något som är svårt i livet i rollspel dig tänd eller avtänd?

Jag tänker på barn, de övar på att få grepp om livet genom lek. Man känner på hur det är att vara vuxen, vara familj, ha ett jobb, ha en konflikt, att leva i en värld med krig. Slutade ni med det som vuxna?

 

[w176]

Ord som hyperrealism är mer eller mindre nonsens. Har det någon betydelse handlar det om oförmågan att skilja på verklighet och fantasi. Alltså en personlig oförmåga, inte något som påverkar hur verkligt något faktiskt är.

De som kan skilja på verklighet och fantasi vet att rollspel handlar om fantasi, d.v.s. påhittade händelser.

Här bortses ifrån det uppenbart verkliga i att personer i en rollspelsgrupp träffas. Det är verkligt, men det är också banalt eftersom möten kan ordnas på många sätt. Det speciella med rollspel är de påhittade händelserna.

I huvudsak handlar det alltså om att rollspel innebär en verklighetsflykt.

Om frågan handlar om vad som är tvunget att vara, verklighetsflykt eller verklighetskonfrontation, hamnar emellertid rollspelets konstruktion i fokus. Det går att konstruera rollspel som avgör t.ex. vem som ska städa. Frågan om rollspel ska skapas för sådana ändamål är en moralisk fråga. Bör moraliska frågor besvaras? Med hänsyn till att det blivit ifrågasatt om frågan är en egentlig fråga (tidigare inlägg), ska frågan enligt min uppfattning besvaras med det föregående.

Rollspel innebär alltså i huvudsak en verklighetsflykt.

Jag tycker begreppet "verklighetsflykt" är intressant. Specellt det enda argument som framförs för att veklighetsflykt är att det inte äe verkligt och därför måste det vara verklighetsflykt? Eller för att en grupp änniskor väljer att för en stund gemensamt väljer att insupa i en gemensam fiktion. Ser man Schindlers list med sina kompisar blir det huvudsak verklighetsflykt, för man skulle kunna göra något verkligt tillsammans? Va?

Är det det? Är alla fikton verklighetsflykt eller huvudsakligen verklighetsflukt bara för att det inte är verkligt?

Det ror jag inte. Verklighetsflykt kan vara en angeda, men jag skulle inte avskriva all fiktion i världen (då alla fiktion per definition inte är verklig och då bör falla under samma typ av resonemang), som att det i huvudsak skulle handla om att vilja fly verkligheten. Alltid.

 

[w176]

En sak jag tänkte på när jag skrev det här inlägget.

För mig är genus en skitbra ingrediens till rollspel, just för att det väcker känslor. Vi har en känslomässig koppling till vissa saker, eftersom de finns därute i våra egna liv och gör oss rädda, trötta, ledsna eller arga. Saker som genus, sex, kamratskap, partnerskap, ensamhet, att vara utsatt för makt, att inte duga, att försöka hitta sin plats, till exempel. Här skriver Angela Craft om hur hennes känslor inför föräldraskap färgade hennes rollpersoner.

Sara Bergmark Elfgren tycker att fantasy inte är orealistisk, utan hyperrealistisk - Att den istället för att fly från vår verklighet tar verkligheten och sätter den på sin spets.

Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?

Jag tycker all kultur handlar om att man ska fylla ett emotionellt behov hos mottagaren, men att vad det behovet är kan variera mellan individer och variera mellan olika tillfällen.

Ibland söker man eskapism och ibland söker man att konfrontera verkligheten. Att säga att någon form av kultur skall vara det ena eller andra är att begränsa och kryppla den kulturformens möjligheter.

 

[w176]

Ord som hyperrealism är mer eller mindre nonsens. Har det någon betydelse handlar det om oförmågan att skilja på verklighet och fantasi. Alltså en personlig oförmåga, inte något som påverkar hur verkligt något faktiskt är.

De som kan skilja på verklighet och fantasi vet att rollspel handlar om fantasi, d.v.s. påhittade händelser.

Här bortses ifrån det uppenbart verkliga i att personer i en rollspelsgrupp träffas. Det är verkligt, men det är också banalt eftersom möten kan ordnas på många sätt. Det speciella med rollspel är de påhittade händelserna.

I huvudsak handlar det alltså om att rollspel innebär en verklighetsflykt.

Om frågan handlar om vad som är tvunget att vara, verklighetsflykt eller verklighetskonfrontation, hamnar emellertid rollspelets konstruktion i fokus. Det går att konstruera rollspel som avgör t.ex. vem som ska städa. Frågan om rollspel ska skapas för sådana ändamål är en moralisk fråga. Bör moraliska frågor besvaras? Med hänsyn till att det blivit ifrågasatt om frågan är en egentlig fråga (tidigare inlägg), ska frågan enligt min uppfattning besvaras med det föregående.

Rollspel innebär alltså i huvudsak en verklighetsflykt.

Jag tycker begreppet "verklighetsflykt" är intressant. Specellt det enda argument som framförs för att veklighetsflykt är att det inte äe verkligt och därför måste det vara verklighetsflykt? Eller för att en grupp änniskor väljer att för en stund gemensamt väljer att insupa i en gemensam fiktion. Ser man Schindlers list med sina kompisar blir det huvudsak verklighetsflykt, för man skulle kunna göra något verkligt tillsammans? Va?

Är det det? Är alla fikton verklighetsflykt eller huvudsakligen verklighetsflukt bara för att det inte är verkligt?

Det ror jag inte. Verklighetsflykt kan vara en angeda, men jag skulle inte avskriva all fiktion i världen (då alla fiktion per definition inte är verklig och då bör falla under samma typ av resonemang), som att det i huvudsak skulle handla om att vilja fly verkligheten. Alltid.

Och är inte att skapa en gemensam fiktion inte bara ett sätt att kommunicera kring en fråga. Jag tror alldrig att jag skulle kunna ha ett så djups och utlänade, och emotionellt och världsförändrande samtal med andra, om det inte skett i fiktionens form på Just a little lovin', Jga hade aldrig så väldigt perosnligt och kroppsnära kunna ha greppat allt det där jag komfornterade med. Jag hade aldrig med samma djup kommunicerat kring de där frågorna om vi inte delcis gjort det i fiktionens form.

 

[solvebring]

Både och... För det är ju både och, liksom, med all fiktion. Det är en annan tid, en annan värld; det finns en massa främmande element och det är hittepou – och det är det som är coolt, det är det som är kryddan och den sköna flykten och hela det kitet. Samtidigt, precis som vilken bok eller film som helst, händer det ju en massa saker som kan härledas till en massa olika teman, motiv och budskap, och dem är ju ofta förankrade med verkligheten och oss människor. ... Jag tycker att all fiktion liksom är en spegel av verkligheten eller en sorts version av verkligheten. Sedan är det ju olika från värld till värld och koncept till koncept hur mycket sådant som kommer in och inte.

 

[Dante]

Vad tycker ni? Ska rollspel handla om det som är viktigt och komplicerat i våra verkliga liv, eller vara en välbehövlig paus från verkligheten?

Ja.

 

[Mogger]

Jag tror att det blir enklare att prata om det här om vi definerar eskapism som flykt undan en ovälkommen verklighet. Alltså något som vi upplever som "komplicerat" (som Arvidos skrev i starten). Det skiljer sig naturligtvis från individ till individ, och vissa saker känns tabu.

Personligen vill jag kamma lite mothårs, jag vill inte bara erbjuda eller uppleva eskapism när jag spelar. För mig blir det bara ytligt och tomt då. Lite måste det suga i magen då och då.

 

[Man Mountainman]

Sen får man nog fråga sig vad "verkligheten" är. Du tycks ju likställa verkligheten med vissa sociala frågor, feminism osv. En annan aspekt av verkligheten är tekniska och ingenjörsmässiga problem, eller militär strategi...

Jag tror att när Arvidos pratar om det som är "viktigt och komplicerat i våra liv" så menar han att det är svårt att vara människa, med alla krav, relationer, motgångar, o.s.v. och att det är intressant att adressera de aspekterna. Jag kan nog tycka att det finns ganska många inslag i vår verkliga verklighet som är eskapistiska ur det perspektivet, som att meka med bilden, läsa en bok, klippa gräsmattan, spela fotboll o.s.v. Jag ser inte riktigt att det rör sig om en annan diskurs. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är okomplicerat eller oviktigt att klippa gräset men det ligger lite på en annan nivå än att lappa ihop ett äktenskap eller bli förälder.

På det viset är verkligheten lite som rollspel, som ni redan varit inne på, och innehåller lite av varje. Det går liksom inte att värja sig från det.

Jag förstår vad Arvid menar. Men det är likväl intressant med begreppen "realism" och "eskapism". På ett sätt är det ju absurt att påstå att det vore orealistiskt att klippa gräsmattan. Om fysiskt arbete inte är verkligt, vad är då verkligt?

Rising sa någon gång att rollspelets svar på action var social interaktion (mellan spelets karaktärer). Det är ju också den del av våra egna liv som är mest komplicerad i ovan nämnda bemärkelse, och som har störst potential för emotionella komplikationer (men också för emotionella belöningar). Men det betyder inte att rollspel som skildrar sociala interaktioner inte kan vara "eskapistiskt" i betydelsen att det låter oss slappna av och lämna verklighetens komplikationer vid dörren. Många spelar socialt väldigt intensiva rollspel utan att låta det spegla deras egen tillvaro. Är det då eskapism? Inte om vi medger att sådana spel ändå kan låta oss bearbeta frågor som handlar om vår sociala verklighet och de problem som finns där, fast så att säga med emotionell distans, i spelets trygga hägn. Det hindrar inte att vi kan ta med oss de erfarenheterna in i det verkliga livet.

Jag tillhör de som övertygas av de lekteorier som menar att leken ursprungligen är en mekanism för att öva de färdigheter vi senare kan komma att ha nytta av i skarpt läge. Det innebär förstås inte att denna ursprungliga (biologiska) funktion inte kan undergrävas, då leken får ett egenvärde. Men det innebär också att leken alltid har den potentialen i sig.

Min poäng är kanske bara att rollspel inte ska behöva få en att må dåligt för att undslippa epitetet "eskapism".

 

[Sodivra]

Och är inte att skapa en gemensam fiktion inte bara ett sätt att kommunicera kring en fråga. Jag tror alldrig att jag skulle kunna ha ett så djups och utlänade, och emotionellt och världsförändrande samtal med andra, om det inte skett i fiktionens form på Just a little lovin', Jga hade aldrig så väldigt perosnligt och kroppsnära kunna ha greppat allt det där jag komfornterade med. Jag hade aldrig med samma djup kommunicerat kring de där frågorna om vi inte delcis gjort det i fiktionens form.

Jag startade den här tråden med tanken "strong choice", alltså att uppmana till ställningstagande. Vi kanske ska strunta i det och prata om våra personliga erfarenheter istället, så som du gör här, Elin.

Mina personliga erfarenheter då:

Iallafall sedan jag var en sisådär 18 år (jag började spela som 12-åring) så har jag lagt in egna saker i mina rollpersoner. Ofta har jag tittat på en rollperson, eller en hel serie av rollpersoner i efterhand (Precis som Måns skriver) och sett att det finns med ett tema i dem som varit viktigt i mitt liv då. Kanske har de haft samma svar på dessa frågor som jag, men oftast har svaren varit motsatta eller extrema. Saker som att vara ensamhet, hävda sig själv, känna ilska, vårda andra...

Som jag skrev i hen-tråden så spelar jag nu ett spel som dekonstruerar genus och sexualitet. I spelvärlden finns det inte mansnamn och kvinnonamn, många har osäker identitet, och många av våra normer för sex saknas. När jag tänker efter så är det ganska skönt med ett spel där jag får leka genus, till skillnad från verkligheten där genus alltid är på riktigt. Man vill hitta sin könsroll, respektera andras, vara medveten och upplyst fastän det är omöjligt, säga rätt pronomen till sina intersexvänner... Nu kan jag leka det istället, i en miljö där det är spännande men ändå tryggt.

Jag gillar det, och som Dnalor tänker jag att leken är ett sätt att öva på livet.

 

[Arfert]

Tja, allt rollspel är väl verklighetsflykt? Så fort du tar på en roll av en annan person har du lämnat verkligheten. Även om du spelar saker som uteliggare i Stockholm eller kristen hemmafru i Knutby. Eller student i Linköping. Eller reklamare i Göteborg. Det är fortarande en verklighetsflykt. Föt det är inte på riktigt.

Det är lite som att diskutera film. Både Black Swan, The Station Agent och Transformers är verkighelsflykt. Till och dokumentärfilm, som är en form av verklighetflykt. För att du slipper dig själv. För det är därför vi går på bio.