Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Jaaa! Det gör vi. Jafårbörja!
"De bastanta järnportarna tornade upp sig framför sällskapet som vandrat upp längs den branta stigen från dimmornas dal. Nu stod de till slut framför ödesporten och en kall kår rann nedför krigaren Wargild Stormtrummas rygg. Han tvekade och vände sig mot sina kamrater vars ansikten bar nervösa uttryck i månskenet. Wargild vände sig åter mot portarna, stärkt av känslan av ansvar han hade inför sina färdkamrater. Han var gruppens ledare. Han skulle leda dem genom ödesportarna och in i den underjordiska fästning som kallades Drakborgen, där farorna väntade. Och han skulle ta dem med sig i sin jakt efter ära och rikedom.
Ödesportarna. Hans första hinder skulle bli dessa barriärer av tyglad ondska och hans första fiende skulle bli den legendariske varulven Vitulv vars blodisande skall hade hörts eka mellan bergstopparna redan kvällen innan.
Portarna stod höga och den svarta uppenbarelsen tycktes synnerligen ödesdiger. Skapade i svart järn var de, och deras yta var täckt av urgamla och olycksbådande symboler. Där hade ristats besvärjelser vars ord hade mumlats fram under tiden då gudarna själva gick på jordens yta och mänskliga magiker gjorde sitt bästa för att jaga dem därifrån.
Fram till portarna ledde en bred bro över en avgrundsklyfta. Bron var skapad i ett enda stycke svart obsidiansten och dess räcken vaktades av höga statyer, föreställande mörka krigare i demonlika rustningar. På sidorna om de rikligt utsmyckade portarna stod ytterligare två statyer, dessa föreställande män i långa kåpor hållandes vågar likt de som bärs av köpmän som handlar med guld och silver. Och männens händer var lika skellett och deras ansikten var dödskallar.
Portarna kröntes av ytterligare en gigantisk, grinande och hornprydd dödskalle, även denna i svart sten och med stora, tomma ögonhålor.
Hela scenen var nog för att slå ned modet hos den lilla skara äventyrare som tagit sig till drakborgen, men värst var det gröna ljuset. Portarna stod något på glänt och ur dem kröp en tjock rök fram över bron, upplyst av ett sjukligt, grönt helvetesljus.
Och det var i detta helvetesljus som Wargild såg sin första motståndare. En sillhuett av en enorm best uppenbarade sig i glipan mellan portarna. Besten stod hukande, om än på två ben, och morrade dovt. Likt en vildsint varg var den klädd i päls som spretade rakt upp och ur dess käftar rann fradga och dess vilt uppspärrade ögon glödde gult i månskenet.
Med ett avgrundsvrål kastade sig varulven framåt mot Wargild och hans kamrater och halvlängdsmannen Burpa skrek och kastade sig i skydd bakom en sten. Wargild drog sitt svärd och mötte monstret mitt på bron av svart sten. Wargilds svärd gick i en vid båge och hugget träffade Vitulv ovanifrån, rakt över hjässan, men varulven tycktes inte känna smärtan.
Wargild stod nu med garden nere och träffades av en kloförsedd hand, stor som ramen hos en grottbjörn, i sidan av huvudet och han sjönk förtvivlat ned i medvetslöshetens och glömskans mörker.
När han vaknade satt alvkvinnan Aliyinn på knä bredvid honom. Hennes ansikte var strimmigt av tårar men Wargild lade märke till att hennes koger med silverpilar var tomt. Och Aliyinn missade aldrig ett skott. Varulven var död förklarade hon, men likaså hennes bror, utbygdsjägaren Tyviel hade stupat i striden och själv var hon sårad.
Äventyrarna begravde Tyviel i en liten skogsdunge utanför Drakborgen och såg också efter de överlevandes skador, vilka var ringa. Så rättade de till sin utrustning och tände sina facklor och gav sig in i borgens dunkla korridorer..."
Och så har äventyret fått sin början.
Vilka rum skulle ni vilja se i en tvättäkta och stenhård grottröjardungeon? Sprudla lite. Allt från klassiska D&D-korridorer till mer originella verk är välkomna. Så att vi kan använda den här tråden nästa gång spelarna tjatar om att få lira lite grottröj.
/Vulf
"De bastanta järnportarna tornade upp sig framför sällskapet som vandrat upp längs den branta stigen från dimmornas dal. Nu stod de till slut framför ödesporten och en kall kår rann nedför krigaren Wargild Stormtrummas rygg. Han tvekade och vände sig mot sina kamrater vars ansikten bar nervösa uttryck i månskenet. Wargild vände sig åter mot portarna, stärkt av känslan av ansvar han hade inför sina färdkamrater. Han var gruppens ledare. Han skulle leda dem genom ödesportarna och in i den underjordiska fästning som kallades Drakborgen, där farorna väntade. Och han skulle ta dem med sig i sin jakt efter ära och rikedom.
Ödesportarna. Hans första hinder skulle bli dessa barriärer av tyglad ondska och hans första fiende skulle bli den legendariske varulven Vitulv vars blodisande skall hade hörts eka mellan bergstopparna redan kvällen innan.
Portarna stod höga och den svarta uppenbarelsen tycktes synnerligen ödesdiger. Skapade i svart järn var de, och deras yta var täckt av urgamla och olycksbådande symboler. Där hade ristats besvärjelser vars ord hade mumlats fram under tiden då gudarna själva gick på jordens yta och mänskliga magiker gjorde sitt bästa för att jaga dem därifrån.
Fram till portarna ledde en bred bro över en avgrundsklyfta. Bron var skapad i ett enda stycke svart obsidiansten och dess räcken vaktades av höga statyer, föreställande mörka krigare i demonlika rustningar. På sidorna om de rikligt utsmyckade portarna stod ytterligare två statyer, dessa föreställande män i långa kåpor hållandes vågar likt de som bärs av köpmän som handlar med guld och silver. Och männens händer var lika skellett och deras ansikten var dödskallar.
Portarna kröntes av ytterligare en gigantisk, grinande och hornprydd dödskalle, även denna i svart sten och med stora, tomma ögonhålor.
Hela scenen var nog för att slå ned modet hos den lilla skara äventyrare som tagit sig till drakborgen, men värst var det gröna ljuset. Portarna stod något på glänt och ur dem kröp en tjock rök fram över bron, upplyst av ett sjukligt, grönt helvetesljus.
Och det var i detta helvetesljus som Wargild såg sin första motståndare. En sillhuett av en enorm best uppenbarade sig i glipan mellan portarna. Besten stod hukande, om än på två ben, och morrade dovt. Likt en vildsint varg var den klädd i päls som spretade rakt upp och ur dess käftar rann fradga och dess vilt uppspärrade ögon glödde gult i månskenet.
Med ett avgrundsvrål kastade sig varulven framåt mot Wargild och hans kamrater och halvlängdsmannen Burpa skrek och kastade sig i skydd bakom en sten. Wargild drog sitt svärd och mötte monstret mitt på bron av svart sten. Wargilds svärd gick i en vid båge och hugget träffade Vitulv ovanifrån, rakt över hjässan, men varulven tycktes inte känna smärtan.
Wargild stod nu med garden nere och träffades av en kloförsedd hand, stor som ramen hos en grottbjörn, i sidan av huvudet och han sjönk förtvivlat ned i medvetslöshetens och glömskans mörker.
När han vaknade satt alvkvinnan Aliyinn på knä bredvid honom. Hennes ansikte var strimmigt av tårar men Wargild lade märke till att hennes koger med silverpilar var tomt. Och Aliyinn missade aldrig ett skott. Varulven var död förklarade hon, men likaså hennes bror, utbygdsjägaren Tyviel hade stupat i striden och själv var hon sårad.
Äventyrarna begravde Tyviel i en liten skogsdunge utanför Drakborgen och såg också efter de överlevandes skador, vilka var ringa. Så rättade de till sin utrustning och tände sina facklor och gav sig in i borgens dunkla korridorer..."
Och så har äventyret fått sin början.
Vilka rum skulle ni vilja se i en tvättäkta och stenhård grottröjardungeon? Sprudla lite. Allt från klassiska D&D-korridorer till mer originella verk är välkomna. Så att vi kan använda den här tråden nästa gång spelarna tjatar om att få lira lite grottröj.
/Vulf