Nekromanti Skall en spelare endast veta vad rollpersonen vet?

[Grog]

En detalj som bekymmrat mig då jag spelleder är hur mycket information som man ska ge spelarna. Frågan är i princip denna:

- Skall en spelare endast veta det hans rollperson vet?

(Drar man frågan till sin spets uppstår absurdheter, och det är alltså inte det jag frågar efter. Exempelvis kan en spelare mycket väl få känna till hur man sätter en 360 på snowboard utan att rollpersonen gör det...)

Istället, tänk på en film. Bra. Tänk nu på att tittaren är huvudpersonens spelare, och att huvudpersonen är tittarens rollperson. En hyffsad jämförelse eller hur? Så: Hur ofta får du som tittare se vad som händer på andra platser än där huvudpersonen är?

Det är ofta ett ganska bra cineastiskt knep att låta tittaren veta vad som händer i ondingarnas bas, medan filmens hjälte inte har en susning om vad som försegår. Det kan vara stämningshöjande även i rollspel att inflika små episoder av händelser som inte direkt berör rollpersonerna, tex Darth Vader diskuterar med kejsaren om att skicka en stjärnjagare till Tatoine.

Problemet är att spelarna får veta en väldig massa saker som deras rollpersoner inte får veta. Givetvis kan man kräva att spelarna bara får agera med utgångspunkt i vad deras rollpersoner vet, men samtidigt kan det styra vad rollpersonerna gör även om det inte öppet diskuteras vid spelbordet.

En liknande fråga är vad man skall göra då rollpersonerna skiljs åt i spelvärlden. Skicka ut spelare, be dem hålla för öronen eller helt enkelt förlita sig på att spelarna verkligen agerar efter vad rollpersonerna vet, och därmed kan tänkas låta en annan rollperson förblöda i ett intilliggande rum eller dylikt.

I en annan tråd här diskuteras vad spelarna ska få veta om deras rollpersoners skador. Också den frågan är en tillämpning av frågan jag här ställde.

Vad anser ni? Vad blir bäst rollspel? Hur är roligast att spela?

 

[DODswe4]

Re: Skall en spelare endast veta vad rollpersonen

Bara det rollpersonen ska veta.
Skicka ut dom andra som inte hör/ser etc etc det som hände.

 

[Jaggernaut]

Då det inte är viktigt ock då det går fort brukar jag låte de andra spelarna sitta kvar men är det något viktigare får de gå om inte det går snabbt, då är det att hålla för öronen som gäller

Det är ofta ett ganska bra cineastiskt knep att låta tittaren veta vad som händer i ondingarnas bas, medan filmens hjälte inte har en susning om vad som försegår. Det kan vara stämningshöjande även i rollspel att inflika små episoder av händelser som inte direkt berör rollpersonerna, tex Darth Vader diskuterar med kejsaren om att skicka en stjärnjagare till Tatoine.

Problemet är att spelarna får veta en väldig massa saker som deras rollpersoner inte får veta. Givetvis kan man kräva att spelarna bara får agera med utgångspunkt i vad deras rollpersoner vet, men samtidigt kan det styra vad rollpersonerna gör även om det inte öppet diskuteras vid spelbordet.

Själv har jag aldrig prövat det men det beror lite på vad för spelare man har, klarar de av att få veta sådana saker utan att ta fördel av det går det väl bra (iaf tror jag inte det skulle funka med min spelgrupp).

Ett annat problem som kan uppstå är då spelaren vet mer om spelvärlden än vad rollpersonen vet. Det kan vara irriterande både för sl och för spelarna.

 

[Jarre]

Re: Skall en spelare endast veta vad rol... [ANT]

Ett annat problem som kan uppstå är då spelaren vet mer om spelvärlden än vad rollpersonen vet. Det kan vara irriterande både för sl och för spelarna.

Eller då spelaren vet mer än spelledaren om världen.

Eller då spelaren vet mer om världen än spelledaren

 

[Jaggernaut]

Re: Skall en spelare endast veta vad rol... [ANT]

Eller då spelaren vet mer än spelledaren om världen.

Jo det är faktiskt också ett problem men för tillfället så vet spelledarna (vi har olika spelledare beronde på vilket spel vi spelar) i våran grupp mer än spelarna om spelvärlden, om än det inte alltid varit så.

 

[quisling]

Re: Skall en spelare endast veta vad rollpersonen

När vi spelar brukar vi tillämpa principen att de spelarna vars karaktärer inte är närvarande i en viss situation får sitta med och lyssna ändå, förutsatt att det inte handlar om sådant som påverkar förhållandet mellan karaktärerna eller att det inte är fråga om rena hemligheter eller sådant som förstör en karaktärs "intigritet" om de andra får delta. Man får helt enkelt ut mer av en spelkväll om man gör på det viset.

Ett exempel på en situation där alla kan delta är då två karaktärer ska kontakta en spelledarperson och de andra karaktärerna inte är med på grund av att de till exempel inte skulle kunna konfronteras med SLPn (på grund av börd, t.ex.). Däremot är ovissheten ett bra speltekniskt grepp om man tror att kontaktandet av SLPn innebär ett risktagande, då bör inte alla sitta med. Personligt karaktärsutvecklande aktiviteter av typen intriger inom Legio Colonan eller familjeangelägenheter är däremot inte allmängods. Man får också se till att alla får tid för sig själva så att man inte hamnar i en situation där en spelare är den enda som utför en massa mystiska saker på egen hand med sin karaktär, i det läget blir det ofta svårt för de andra spelarna att agera i lönndom för varandra om det blir aktuellt att göra det. Ett visst mått av dimma skadar inte mellan spelarna.

Men som sagt, att låta spelarna ta del av varandras eskapader är i viss utsträckning ingen dålig idé, för spelglädjens skull!

 

[kalcidis]

Who seh mi dun?

Personligen så kvittar det faktiskt. Förr så brukade vi vara stenhårda på att skicka ut spelare och en massa olika åtgärder för att alla skulle veta endast det de borde veta, men efter ett tag så insåg vi att det sinkade ner spelet för mycket och att ingen egentlig skada var skedd om man visste mer än rollpersonen. Om det var väldigt viktigt så skickade spelledaren ut spelarna för den gången.

Men sådant ändras ju också om det är så att spelet man spelar handlar till stor del om detektivarbete och spelarnas inbördes ledtrådsresonerande osv.

Det är helt enkelt en uppskattning man får göra. Är det viktigt att hålla information individuell? Ibland ja, för det mest nej.

 

[Magnus Seter]

Det är ju hela poängen att de vet!

Okej, det finns förstås gränser som man bör undvika att överskrida. Tex ska man väl inte visa vem skurken är för spelarna, om detta kommer att hjälpa dem lista ut vem som är skurken.

Men...

Det är ofta ett ganska bra cineastiskt knep att låta tittaren veta vad som händer i ondingarnas bas, medan filmens hjälte inte har en susning om vad som försegår. Det kan vara stämningshöjande även i rollspel att inflika små episoder av händelser som inte direkt berör rollpersonerna, tex Darth Vader diskuterar med kejsaren om att skicka en stjärnjagare till Tatoine.

Problemet är att spelarna får veta en väldig massa saker som deras rollpersoner inte får veta. Givetvis kan man kräva att spelarna bara får agera med utgångspunkt i vad deras rollpersoner vet, men samtidigt kan det styra vad rollpersonerna gör även om det inte öppet diskuteras vid spelbordet.

Det är ett utmärkt knep att använda i rollspel också! Tricket är att avslöja stämningsfulla saker som spelarna inte kan påverka i så stor grad. Eller saker som de uppenbart inte kan fuska med genom att "rollspela" sig fram till den kunskap de har.

Låter det knepigt? Säg så här...

Darth Vader skickar ett skepp till Tatooine. Perfekt som mellanscen som visas spelarna. De blir nervösa, de vet säkert redan att folk är efter dem, nu vet de att Vader är inblandad. Kan de göra nått åt det? Nä, inte ett dugg. Stämningen ökas dock. Låt oss säga att man visar prisjägare som snackar med Vader. Ungefär samma sak. Spelarna blir nervösa, men kan inte egentligen göra så mycket.

Kolla in The Mexican Connection, min Westernkampanj i fem delar, som använder detta knep väldigt, väldigt mycket. Ett helt äventyr avslöjar en massa som spelarna vet om, men som ställer till det, för de vet inte riktigt vad som hände bakom kulisserna. Och så finns det tre-fyra mellanscener i varje äventyr, med bilder man visar spelarna.

Ladda hem på rollspel.com. Gratis, no less.

M.

 

[Jaggernaut]

Re: Det är ju hela poängen att de vet!

Darth Vader skickar ett skepp till Tatooine. Perfekt som mellanscen som visas spelarna. De blir nervösa, de vet säkert redan att folk är efter dem, nu vet de att Vader är inblandad. Kan de göra nått åt det? Nä, inte ett dugg. Stämningen ökas dock. Låt oss säga att man visar prisjägare som snackar med Vader. Ungefär samma sak. Spelarna blir nervösa, men kan inte egentligen göra så mycket.

Först borde man dock betänka hur prisjägaren kommer att gå tillväga i sin jakt efter rollpersonerna. Ifall det är en (mindre känd kanske?) som försöker nästla sig in hos rollpersonerna eller bara allmänt skugga/smyga sig på dem så är det kanske inte så bra att de vet att denne person är efter dem.

Jaha vad vill jag säga med det här exemplet då? Jo att man mycket väl kan använda sig av dessa 'effekter' men man måste noga tänka efter vilka konsekvenser det kan få.

 

[Grog]

Re: Det är ju hela poängen att de vet!

Darth Vader skickar ett skepp till Tatooine. Perfekt som mellanscen som visas spelarna. De blir nervösa, de vet säkert redan att folk är efter dem, nu vet de att Vader är inblandad. Kan de göra nått åt det? Nä, inte ett dugg. Stämningen ökas dock. Låt oss säga att man visar prisjägare som snackar med Vader. Ungefär samma sak. Spelarna blir nervösa, men kan inte egentligen göra så mycket.

mmm, det var så jag också tänkte. du menar att det är en god idé att ge sådana mellanscener, om rollpersonernas agerande inte påverkas av det? det blir lite av en bedömningsfråga med andra ord; kommer rollpersonerna att strunta i att kolla upp den kraschade skytteln eftersom de vet att öknen snart kommer att svärma av stormsoldater? (jag ser framför mig diskussionen: -vi har inte tid att svänga förbi kraschplatsen. -varför inte, du sade ju nyss att vi borde undersöka den. -ja men nu, eh, ja, äh det är sent. vi åker direkt till basen istället.)

Kolla in The Mexican Connection, min Westernkampanj i fem delar, som använder detta knep väldigt, väldigt mycket.

mycket trevligt! jag ska inte bara nöja mig med det utan även länsa igenom det andra materialet du lagt upp. snyggt var det också. fast rälsade äventyr är kanske inte min tekopp. lite western sådär i mellandagarna

 

[Pom]

Re: Skall en spelare endast veta vad rollpersonen

Jag brukar normalt inte skicka ut spelare utom hörhåll. Dels har jag plockat bort en del dörrar ur min lägenhet, så det skulle i så fall betyda att jag fick låsa in spelare på toaletten eller slänga ut dem på gatan.

Men ett viktigare argument är att det ofta inte gör någonting att de hör. Många saker får de andra ändå veta när gruppen återförenas, och då sparar man tid om alla spelare faktiskt har hört vad som hände redan medan det hände. Dessutom är det ingen katastrof med lite onaturlig intuition då och då, att ana att någon är i fara, eller vilken väg man bör gå. Det kan till och med vara en fördel för kampanjen.

Som spelare är man ju ändå van att i någon mån censurera sitt kunnande när man rollspelar. Samtidigt antas ens rollperson veta så förfärligt mycket mer om världen än vad spelaren gör, så det blir inte ofta så farligt om spelarna får "gratisinformation".

Om det är riktigt hemliga saker som de andra spelarna verkligen inte bör veta just då brukar jag skriva ner det på en lapp och ge till den spelare det gäller. Att de andra spelarna ser honom få lappen gör ingenting alls, förr eller senare får alla spelare i mina kampanjer någon sådan lapp.

Jag har börjat experimentera lite med flashbacks - att någon rollperson minns någon viktig händelse och får spela den händelsen där de andra spelarna får tillfälliga och väl definierade roller. Sådant är också skoj.

 

[Honken]

Re: Skall en spelare endast veta vad rollpersonen

Jag tycker att det kan vara svårt som spelare att förbise att man hört en detalj som spelare, men som sin karaktär inte vet. Det händer att man ändå reagerar på det undermedvetet. Att man inte själv tänker på att man reagerar på det.

Som spelleare så tycker jag det är jobbigt när spelarna låter sina karaktärer reagera på saker som karaktären inte vet. Ett exempel är väl under en resa, då man som SL blir lite mer detaljerad, och börjar fråga vart de befinner sig i relation till varandra och så. Nu är det väl inte super illa med den gruppen jag har, men det händer väl ibland.

/Honken

 

[Dante]

Hur vi gör …

I den Eberron-kampanj vi kör just nu har vi inga hemlisar för varandra (eller, jo det har vi förmodligen – särskilt jag som DM:ar).

All information tas öppet inför alla, och ingen skickas ut eller tvingas hålla för öronen, även om deras rollpersoner är medvetslösa eller på annan ort.

Det funkar alldeles utmärkt, trots att alla gör vad de kan för att snika åt sig extra mycket av belöningar och byte. Spelarna kan opponera sig, »Vaddå 1.500 i betalning?! Hon sa ju 3.000 till dig«, men rollpersonerna agerar som om de inte vet att de blir lurade.

Jag tycker detta är det smidigaste sättet att sköta det på, och jag försöker lära upp mina söner och deras kompis i denna den svåra konsten att skilja på spelarnas och rollpersonernas kunskap. Ibland får man säga åt dem, »Men du kan inte göra något; du är inte där«, men de lär sig så sakteliga.

 

[Johan K]

Den tunna röda linjen...

Skall en spelare endast veta det hans rollperson vet?

Oohh, det där är svårt..
Alltså, det där är ju alltid problematiskt. Inimelalnåt är det ju som så att den som spelare vet mer än enns person.. det ä nog sådant som man får leva med. Samam sak är det när karaktärerna är på olika ställen & man bara har en sl. Man får väll helt enklelt ha den självdisplinen att spela utifrån det enns karaktär vet & inte vad vet IRL.
Sedan att det är roligare om man kan lösa det som så att man kan skicka ut alternatuvt ha 2 sl:ar så man kan få flyt under spelet är ju en annan sak.

/ Johan K, som har jullov !!

 

[Balderk]

Beror på!

Har inte läst tråden, kan mycket väl säga saker som redan sagts.

Hur som helst, det beror helt på vad man spelar för rollspel. När vi spelar friform så får vi veta endast det karaktären vet, och det kan bli jävligt stämningshöjande. Men när vi spelar spel som är narrativistiska, alltså inriktade på samberättande, så får man veta mer än karaktären vet, och dessutom använda den informationen (kallad OOC information = Out Of Character, alltså).

Så beroende på vad man spelar och hur det passar med systemet och typen av rollspel man spelar kan man välja att ge sådan information, eller hålla den för sig själv.

Måste bara nämna att det i samberättande kan funka jävligt bra att använda saker som karaktären inte vet för att göra saker och ting mer spännande. Det är helt enkelt berättartekniskt instrument som kan funka jävligt bra om alla är med på det. Man måste bara kunna använda informationen på ett snyggt sätt.

/Balderk

 

[Jocke_898]

Det sägs ju att man ska spela sin rollperson... så om man som spelare "hört" nåt som man inte egentligen ska veta så bör man nog utgå ifrån att sin rollperson inte vet det och spela därefter......! Spelare som är pålitliga spelar efter detta exempel...=)

 

[Robban]

Nej.

Eller, det beror på spelarna/spelledaren. I vår SR-grupp körde vi inte med att man var tvungen att gå ut, och denna lilla episod utspelar sig:

Jag, som decker, ger mig ut på ett litet informationssök, SL vet vad jag söker efter, och det nämns aldrig direkt (då det faktiskt är en hemlighet), men spelarna sitter kvar och hör vad som händer hela tiden (mitt interface är ett piratinterface, så det är alltid intressant när det kommer IC och liknande). Tyvärr så blir min hjärna förvandlad till gelé under en kort tid (jag svimmar, och får hjärnblödning). Det vore ju ytterst dumt om jag blev liggande där, men nu är det ju så att det blir jag. Problemet som uppstår, som spelarna hela tiden vetat om, är att min decker skulle mixtra med säkerheten hos ett företag som vi skulle infiltrera, men med hjärnan utrinnande ur öronen så blir nog det svårt. Samt att ingen vet var han är... Detta ger *spelarna* en känsla av panik som de kan ge sina rollpersoner (då rollpersonerna faktiskt inser att nåt har hänt och det bara är en halvtimme kvar innan de ska börja..), vilket jag anser är något mycket bra (samt roande, hela gruppen ansåg att hela händelsen var jättekul ).

Men som sagt, det beror till viss del på VAD man spelar. Spelar man ett intrigtätt rollspel/äventyr så bör man hålla så mycket hemligt som det bara går.

 

[GrottrolletNaug]

Typ, kanske. Nja. Njä. Jo, men... *Ändrad*

Jag är ambivalent i frågan. För dels så tycker jag om att bli överraskad, och det är rätt svårt att bli överraskad om man redan vet vad som kommer att hända. Dels så tycker jag om att läsa rollspelsmoduler, särskilt välskrivna sådana. Jag älskar att sitta och gotta mig och de stora fiendernas stats och deras position i världen, politiska fraktioner, deras hemligheter och konstiga sociala struktur i fjärran land.

Större delen av min spelgrupp är likadana, så våran spelledare har löst det på följande diplomatiska sätt.

(Fri citering) "Jag rekommenderar er att inte läsa de här *peka och bläddra* sektionerna i böckerna. Jag är väldigt förtjust i att använda canon från spelvärlden och kommer att göra det. Däremot tänker jag inte förbjuda er att göra så, så länge ni kan uppehålla gott rollspelande (vilket jag vet att ni kan)"

Med andra ord, visst. Gör det om du vill, men du kommer nog ha mer skoj under mötena om du undivikt vissa delar av textmaterialet. Jag däremot kunde aldrig hålla mig, så jag har läst igenom hälften av det ickerekommenderade materialet ändå


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Vad beträffar att skicka ut folk eller be folk hålla för öronen och ge vissa karaktärer exklusiv information, så sker det relativt ofta. Kanske varje eller varannat spelmöte. Men vi har lärt oss av våra barnsjukdomar i högstadiet och gymnasiet och håller nu dessa småsessioner korta. Runt en kvart om det är mycket som ska hända och helst inte längre. Och detta görs inte så fort RPerna är separerade, utan när riktigt hemlighetsfull information ska vidareförmedlas som det kan finnas anledning för RPn att ha för sig själv. Men även där finns vissa inskränkningar. Man bryter t.ex. inte upp en tuff stridsscen med att kasta ut folk, bara för att Skurken ska avslöja vem din systers egentliga far är. Det må förvisso bli en hemlis i kampanjen, men det är inte värt att bryta upp en intensiv scen bara därför. Lugna scener kan man däremot bryta upp. Festscener, middagsscener, konversationer, osv.

Fast den här inställningen kanske kommer från att våran spelgrupp brukar ha ett visst fokus på relationer mellan personer?


/Naug

 

[Rickard]

"- Skall en spelare endast veta det hans rollperson vet?"
Vad spelaren vet eller inte vet redan från början (regler, värld) är något man inte kan göra något åt.. Vad denne lär sig under spelomgången kan vara vettigt eller ovettigt att använda sig av, beroende på spelgrupp och scenariotyp..

En annan fråga som kan vara lite svårare att förklara är "Skall en rollperson veta mer än spelaren?".. För det mesta brukar det avspegla sig i färdigheter och färdighetsslag men jag menar även i beskrivning.. En spelledaren kan inte förmedla alla intryck som en rollperson borde ta in så hur bestämmer man sig för vilka intryck som är de viktigaste? Fast nu var det inte det som var frågan i denna tråd, så jag går inte in på det..

"Vad anser ni? Vad blir bäst rollspel? Hur är roligast att spela?"
Som alla andra har skrivit.. Beror på spelstil.. Ett tips är att om du vill splitta upp gruppen så se till att ha något för dem som är utanför har något att sysselsätta sig med som de kan med lätthet avbryta från, exempelvis små datorspel som Knockin' eller serietidningar att läsa..

Vi brukade dela upp spelgruppen rätt mycket när vi var yngre, vilket ibland tyvärr ledde till att någon spelare fick sitta ensam i uppåt någon timme eller till och med två.. Detta medföljde till sist att spelgruppen slutade att dela upp sig i mindre grupper eftersom "det tar ändå lika lång tid att söka igenom byggnaden IRL för oss om vi delar på oss eller inte".. Därför så behöver spelarna numera inte gå ut om de nu vill splittra på rollspersonsgruppen.. Förut så splittade vi på spelgruppen av anledningen att spelledarna inte litade på att spelarna kunde hålla isär spelarvetskap och rollpersonsvetskap, men numera så har vi spelledare inte det problemet..

Att inte tvinga ickedelaktiga spelare att avvika från rummet kan skapa samma förväntningar och spänningar som det innebär att använda sig utav cut-scenes, alltså mellanscener där man visar "den andre sidan".. Spelledaren kan måla upp ett hot för ena delen av gänget medan de andra sitter och skiter på sig och undrar vad fanken som kommer att hända deras rollpersoner när det blir deras tur.. Star Wars är ett spel ypperligt för mellanscener eftersom George Lucas både visar publiken vad den mörka sidan har för planer och för att han delar upp rollpersonsgruppen.. Exempelvis i sista filmen av de äldre, där Solos manskap måste förlita sig på vad Skywalker lyckas med..

/Han som annars brukar försöka använda mellanscener för att förklara bakgrunden till varför saker händer

 

[Grog]

"Vad anser ni? Vad blir bäst rollspel? Hur är roligast att spela?"
Som alla andra har skrivit.. Beror på spelstil..

ja, hade det varit en ja eller nej-fråga hade jag nog listat ut det vid det här laget. men motivationer och åsikter är bra att ta del av.

Ett tips är att om du vill splitta upp gruppen så se till att ha något för dem som är utanför har något att sysselsätta sig med som de kan med lätthet avbryta från, exempelvis små datorspel som Knockin' eller serietidningar att läsa..

till ett spel vi spelade hade vi massor av bakgrundsmaterial som rollpersonerna, men inte spelarna, kunde utantill. sålunda gav jag innan spelet började varje spelare sidhänvisningar i relevanta böcker som de kunde sitta och läsa på medan de var utskickade. det gick mycket väl förrutom om två spelare ville läsa samma bok.

när vi spelade star wars hade jag till och med riggat en gammal 486a med tie fighter (nostalginivån hög) i rummet bredvid. på så sätt lämnade spelarna aldrig riktigt spelvärlden på samma sätt de skulle gjort om de börjat kolla på engelsk ligafotboll istället.