En sak jag har funderat på är hur stridsregler i rollspel funkar när man skalar upp striden från ett fåtal aktörer till kanske några dussin. Det är särskilt påtagligt när man spelar sådant som liknar militära scenarier, men det kan även dyka upp i andra sammanhang. Man kan till exempel tänka sig att rollpersonerna skickas ut på ett uppdrag och får med sig tio-tjugo legosoldater/knektar/ryttare som extramuskler; inget orimligt om det är ett prioriterat uppdrag. Under resan blir man påhoppade av ett skurkgäng i samma storleksordning. Man är knappast så många att det är läge att plocka fram reglerna för fältslag, men likförbannat kan det bli rätt knökigt att detaljerat avgöra vad som händer med de inblandade. Man kan förstås fokusera på vad rollpersonerna gör och friforma resten runt omkring, men jag tycker att det förtar lite av känslan. Dessutom missar man möjligheten för rollpersonerna att vara taktiska och faktiskt försöka använda sina truppstyrkor på ett bra sätt.
Blandar man in moderna vapen blir det också lätt bökigt, antag till exempel att rollpersonerna har försett sig med automatvapen och vill öppna eld mot en grupp fiender som anfaller i klunga (jfr tex slutscenen i "den siste samurajen"). Det blir snabbt rätt jobbigt att hålla koll på vad som händer med alla måltavlorna. Ska man anta att träff=död? Vill man ens avgöra träff enskilt för varje mål? Att slå 20 tärningsslag kan snabbt förta stämningen i spelet.
Min erfarenhet är att fler än ett ensiffrigt antal inblandade ofta slöar ner strider något kopiöst, även i snabba system som tex Star Wars: när vi spelade Tatooine Manhunt minns jag att slutstriden blev onödigt chokad med alla fientliga prisjägare som skulle ducka, kasta granater och springa omkring (det är ju inte lika kul om färgstarka SLP bara ska stå still och skjuta, och inte heller kul om de dör spontant för att manus säger det!). Finns det några system som kan hantera dylika "uppskalningar" av strider på ett bra sätt, dvs fånga nivån mellan "skirmish" och stora fältslag? Visst, man kan förstås ta bort "mellanstora" strider ur äventyren, men då missar man ju också en del av nöjet: det är kul att rida ut genom stadens portar med tio stolta livgardister som eskort (tänk tex på soloäventyret "Domedagsklyftan", hur coolt var det inte att kungen skickade med 40 gränsjägare på uppdraget?), och det har också sin charm att skicka iväg en halvpluton lätt plasmainfanteri mot de onda zargonernas vänsterflank, samtidigt som man själv gör processen kort med de framryckande antigrav-tanksen. Alltså: hur gör man för att behålla tjusningen i lite större fajter utan att fastna i tärningsträsket eller friforms-resignation?
Blandar man in moderna vapen blir det också lätt bökigt, antag till exempel att rollpersonerna har försett sig med automatvapen och vill öppna eld mot en grupp fiender som anfaller i klunga (jfr tex slutscenen i "den siste samurajen"). Det blir snabbt rätt jobbigt att hålla koll på vad som händer med alla måltavlorna. Ska man anta att träff=död? Vill man ens avgöra träff enskilt för varje mål? Att slå 20 tärningsslag kan snabbt förta stämningen i spelet.
Min erfarenhet är att fler än ett ensiffrigt antal inblandade ofta slöar ner strider något kopiöst, även i snabba system som tex Star Wars: när vi spelade Tatooine Manhunt minns jag att slutstriden blev onödigt chokad med alla fientliga prisjägare som skulle ducka, kasta granater och springa omkring (det är ju inte lika kul om färgstarka SLP bara ska stå still och skjuta, och inte heller kul om de dör spontant för att manus säger det!). Finns det några system som kan hantera dylika "uppskalningar" av strider på ett bra sätt, dvs fånga nivån mellan "skirmish" och stora fältslag? Visst, man kan förstås ta bort "mellanstora" strider ur äventyren, men då missar man ju också en del av nöjet: det är kul att rida ut genom stadens portar med tio stolta livgardister som eskort (tänk tex på soloäventyret "Domedagsklyftan", hur coolt var det inte att kungen skickade med 40 gränsjägare på uppdraget?), och det har också sin charm att skicka iväg en halvpluton lätt plasmainfanteri mot de onda zargonernas vänsterflank, samtidigt som man själv gör processen kort med de framryckande antigrav-tanksen. Alltså: hur gör man för att behålla tjusningen i lite större fajter utan att fastna i tärningsträsket eller friforms-resignation?