Jag bygger hellre en dynamisk kvintett än smälter ihop dem, tror jag. Går det bra?
1) Timur Lenk
Han var den siste av de stora världserövrarna, och tog de centralasiatiska nomadfolkens strategier och beväpning till dess ultimata utvecklingsskede. Ur ingenting byggde han sig ett stort välde i centralasien och satte skräck i hela världen, från Kina till Egypten och Europa. Han besegrade Den gyllene horden, Litauen, Persien, mamluckerna och Bayazid Yildirins turkar, som ansågs oslagbara i det Europa de höll på att erövra. Dessutom erövrade han utan större problem sultanatet Delhi i Punjab, där till och med Alexander den Store och mongolerna tidigare gått bet mot indierna. I hela sitt liv förlorade Timur aldrig en enda strid, och när han dog 1405 var han på god väg att erövra Kina, vars kejsare var på väg att skita på sig av skräck vid det laget. Timur Lenk kvalar in på grund av sin taktiska perfektion, sitt iskallt beräknande sinnelag, sin förmåga att bygga upp enorma, disciplinerade härstyrkor ur loppbitna nomader, sitt skoningslösa styre och sin skräckinjagande psykologiska krigföring rotad i en närmast psykotisk illvilja. Och så hade han en viss känsla för intellektualism, kultur och arkitektonisk estetik som lägger ett spår av klass och finess till potten.
2) Subotaï
Subotaï var huvudstrateg och general åt Djinghis Khan, Ögödei Khan och Batu Khan. Han var bidragande i Djinghis Khans konsoliderande av sitt mongoliska välde såväl som erövrandet av Centralasien och Nordkina, och ledde därefter kampanjerna mot Ryssland, Östeuropa och Turkiet ihop med Batu. Djinghis Khans karisma och taktiska snille kan man säga mycket om, men han dog ju innan Mongolväldet nått hälften av sin maximala utsträckning, medan Subotaï var en bidragande figur hela vägen. Han var aldrig khan, men det var till stor del hans beslut och strategier som ledde mongolerna i deras världserövring. Ska man peka ut en enskild arkitekt bakom världshistoriens största erövringar är det kanske Subotaï snarare än Djinghis Khan, och därför, och för att han hade klarat att underkasta sig drägglande fruktkakor men ack så effektiva ledare som Timur Lenk och ge dessa kloka råd, är han tvåa på min lista.
3) Leonidas
Förr eller senare behöver man en snubbe vars hjältekomplex är så stort att han frivilligt erbjuder sig att offra sig och sina ärkehårda hopliter. Då är det Spartas kung Leonidas man vill ha, som av allt att döma utan att tveka kastade sig rakt in i dödens käftar för att uppehålla perserna vid Thermophyle. Utöver denna avsaknad av självbevarelsedrift och allmän hjältefaktor måste han ha haft en otrolig karisma, och eftersom Sparta hade två kungar hade han förmodligen varit flexibel nog att komma överens med Timur Lenk. Därför är han trea på listan.
4) Belisarius
Belisarius var Östroms störste fältherre, och dubblade under sin livstid imperiets storlek. Han besegrade vandalerna, ostrogotherna, slaverna och perserna, och var på alla sätt en formidabel härförare som vann mot omöjliga odds i strider där fienden hade långt större styrkor. Särskilt anmärkningsvärt är att han efter omfattande segrar mot ostrogotherna
avslog ett erbjudande från dessa om att göras till kejsare av Västrom - så stora ambitioner hade han uppenbarligen inte. Här har vi ytterligare en härförare som kan underkasta sig någon annan också under ansträngda förhållanden (Justinianus var tydligen jobbig att ha att göra med, och då har vi inte ens börjat snacka om Timur Lenk). Inte heller tycks han ha besuttit något storhetsvansinne alls, samtidigt som han var en ganska vettig diplomat. En sådan behövs för balansen, även om hans viktigaste funktion förstås skulle vara att vinna de omöjliga segrar som inte krävde ett heroiskt offer (det är Leonidas bord).
5) är nära nog dött lopp mellan
Kyros den Store och
Qin Shi Huangdi. Båda två var formidabla riksbyggare och krigarkonungar, som från en klen start formligen krossade sina motståndare och byggde upp varsitt imperium. Qin Shi Huangdi, den förste kejsaren av Kina, ändade sekler av krig och skapade ett administrativt system som i viss mån kom att bestå i 2100 år, men hans skoningslösa politik, om än en nödvändighet för att ena riket, kom snart hans egen dynasti att falla. Kyros, det antika perserrikets verklige grundare, byggde kanske inte ett lika varaktigt välde, men hans egen dynasti blev mer långlivad. Det som slutligen ger honom femteplatsen i kompotten är hans barmhärtighet - han var en klok och diplomatiskt lagd erövrare som lyckades bygga upp världens dittils största imperium utan att krossa all tänkbar opposition, och ställde inte till några obscena jätteprojekt som kom honom att bli hatad av eftervärlden (som Qin gjorde med den kinesiska muren). Så rollen som riksbyggare, administratör och förnuftets röst i min krigsherrekvintett går till Kyros den Store.
En runner-up vore
Sargon, som på 2200-talet f.vt. byggde världshistoriens första imperium. Tyvärr måste man väl konstatera att hans bedrift, ett Akkadiskt rike som sträckte sig från Tvåflodslandet och upp i Anatolien i nuv. Turkiet, är minst sagt småskalig i förhållande till de mer sentida grabbarnas ovan, och att man vet för lite för att det ska gå att bedöma hans karaktär. Men som en joker i leken vore han utmärkt.
- Ymir, som försökte hålla fetischerna stångna en stund