Nekromanti Skapa engegerande SLP:s, hur gör du?

[Mogger]

Som titeln säger, hur skapar du intressanta SLP:s och hur får du dem att interagera med RP på ett intressant sätt och hur får du deras relation att driva spelet vidare?

Det är det här jag pratar om:

In addition to being an important element in the construct of a full-length play, insisting that The First Significant Event be commited by one character directly upon another has supreme benefit to the improvisers on stage. It ensures, as I'll demonstrate later, that the central conflict of play is about the relationship between the two characters on stage - a relationship in which the two characters have strong feelings, strong needs, much at stake, and the ability to profoundly impact the life of the other - is a crucial element to a compelling drama and often a missing element from the stage of improvisation.
Consider the difference between these First Significant Events:

Jason goes to war
Debbie wins an award
A volcano erupts and threatens the town

And these:

Jason tells his mother that he is going off to war
Debbie beats her husband, Neil, in a contest and wins an award
Marta rescues Marsha just as the volcano erupts and threatens the town.

Notice how the second set of events raises gripping questions about the characters' relationship. How will Jason's announcement affect his mother? How will Debbie's victory affect her marriage with Neil? How will Marsha feel about Marta now that she owes her so much?
Human beings care about other human beings. An audience will care much more about Jason's affect on his mother than they will about the war, more about Debbie's marriage with Neil than they will about the award that she won, and more about Marsha's sense of obligation to Marta than they will about the lava that is rushing toward the town. (Min emfas)

-- How to Improvise a Full-Length Play, The Art of Spontaneous Theater
Kenn Adams

 

[solvebring]

För det första vet jag inte om jag skapar engagerande SLP:s. ... Men man kan ju alltid hoppas.

Nå, jag improviserar oftast SLP:s, eller så är det bara ett namn på ett papper, ungefär.

I övrigt måste jag säga att det beror på vad det är för slags scenario, hur jag spelar det osv. Är det en fisktank där jag har relationer och agendor mer eller mindre på det klara så agerar jag helt och fullt efter detta. "Vad är X för person? Vad vill X?" blir liksom min motivation. "Jag är X som vill uppnå this n that."

Är det inte en fisktank – som det nästan aldrig är – vilket innebär att jag högst skrivit ett par rader och stödord på ett kladdpapper som då sammanfattar hela mitt scenario, ja då hittar jag bara på helt och hållet, och samtidigt som jag gör det försöker jag då utgå från "Jag är X, det här vill jag."

Och sedan så lirar jag helt enkelt rollen efter stundens bästa förmåga och tänkeverksamhet.

Så, hur får jag dem att agera, interagera och reagera? Tja, de vill ju något, de handlar efter det, det får reaktioner hos motparten, motpartens reaktion får en reaktion etc. ... Kort sagt gör jag inte rocket science av det. Jag kör, jag gör, och om någon då svarar på det så tar ju det händelserna vidare. Eller, hm?

 

[Sodivra]

Kul! Jag skulle vilja börja med det stora perspektivet...

Det här är ju verkligen en plats där fruitful void kommer in! Även om jag tycker jag kan sätta fingret på vad som gör en berättelse - relation(er) på spel - så är svaret på vad som gör en bra berättelse ju allt annat än det.

Lite som att odla en blomma. Man kan faktiskt inte växa blomman, bara se till att frö, och jord och näring och sol och vatten är på samma plats.

Den viktigaste förutsättningen är väl just det du tar upp: Att spelarna är engagerade i SLP:erna och hur det går för dem, så - Åter till ämnet!

I min erfarenhet så är det två saker framförallt som funkat för att få spelarna att investera i SLP:erna:

1) Spelledarpersonerna är i grunden schyssta eller mänskliga eller är sådana där personer som man älskar att hata*
2) Det finns en spänning i personen redan innan tilten kommer. Kanske kan spänningen bestå i att man är både A och B (både krigare och mamma?) eller att det finns ett drag som kontrasterar mot personligheten (seriemördare men också prydlig) eller en sida där SLP:n är sårbar eller känslodriven (både vuxen men också ett barn)

Den sista är nog min favorit, och vi bär ju alla med oss en liten pojke, flicka eller intersexbarn som är rädd och vill ha kärlek... och alla känslor kring det som kan blossa upp, svartsjuka, ilska, sorg...

Fortsätter gärna att bena i det här, göttig trådstart! (Lätt för mig att säga, det var ju jag som skrev den )

--------------
* Kan inte riktigt sätta ord på hur man gör de här härliga ondingarna. Jag tror det handlar om att göra dem till helt driftsdrivna liksom - Girighet, fåfänga, hunger... Mycket lust och narcissism. Vi älskar sådana för det är sånt vi skäms för, och det finns en befriande känsla i att få möta dom i film, böcker, rollspel... kanske?

 

[Xyas]

Som titeln säger, hur skapar du intressanta SLP:s och hur får du dem att interagera med RP på ett intressant sätt och hur får du deras relation att driva spelet vidare?

Inte direkt tips på hur man de facto gör SLPs intressanta och engagerande, men som spelledare utnyttjar jag gärna de unika fördelarna rollspelsmediumet har gentemot till exempel böcker och tv-serier. Direkt respons och trial and error.

Är mina SLPs och deras liv trista så märks det raskt på spelarna och jag kan anpassa mig efterhand. Och jag kan byta ut mina SLPs och deras relationer med hur hög frekvens jag vill tills jag hittar något som funkar för mig och mina spelare (eller presentera 10 relationer och sedan bara gå vidare med den som mina spelare fokuserar på). Det är klart att långsiktiga relationer är mer engagerande i slutändan, men de introducerande bitarna kan vara väldigt flexibla.

 

[Skarpskytten]

Bra fråga. Jag får börja med att "signalera ödmjukhet" (som en vän till mig en gång så) och säga att jag vill låta det vara osagt hur intressanta mina spelledareperson är. Men ungefär så här tänker jag.

En engagerande spelledarperson måste kännas äkta.

Utseende: Länge försökte jag beskriva hela personen i minsta detalj, vilket är ett helt hopplöst projekt och dessutom nog sällan ger spelarna en bra bild av karaktären. Nu försöker jag hålla mig till några utmärkande drag - kroppsbyggnad, ansikte, ögon, kläder, pryl - och arbeta in det. När man som SL säger "Ni ser en blek man med ironisk uppsyn närma sig ... " och spelarna säger "Ah, det är Sir Snuttan", då vet man att man lyckas. Jag har också med viss framgång testat att använda kända personer i beskrivningar: "Han ser ut som Russel Crow" kan hjälpa mig att komma ihåg en spelledarperson utan att behöva titta i mina anteckningar och kan ge spelarna en klar blid direkt. Man får dock akta sig lite granna: "Era tre års kämpande är över, ni står i Svarta Tornet framför Furst Nidhugg. Han ser ut som Göran Persson". Nja.

Manér: Jag har inte gåvan att härma dialekter och är ingen stor skådespelare, men jag försöker ge viktiga spelledarpersoner något drag: en slogan eller ett språkligt tick eller utryck som de använder sig av; en kroppshållning (som jag antar som spelledare) eller en blick; ett sätt att tala. En karaktär kan säga "i det hela" i slutet av varannan mening, aldrig titta någon i ögonen, gnugga händerna omedvetet. Detta hjälper spelarna att få en relation till spelledarpersonen.

Personlighet: inte bara karaktäresgenskaper (som generös eller blygsam eller bestämd) utan gärna också lite åsikter (från "gillar inte coca-cola" till "tycker att Prinsen är dum i huvudet").

Relation: Vad tycker spelledarpersonen om spelarnas karaktärer? En given spelledarperson kan så klart tycka olika om olika spelares karaktärer (vissa spelare blir oerhört provocerade om någon spelledarperson bara tycker illa om dem utan uppenbar anledning, men ibland är ju livet så enklet att personkemin inte stämmer). Eftersom jag har dåligt minne försöker jag anteckna lite om vilker interaktion gruppen haft med olika spelledarpersoner, så att jag snabbt kan komma in i relationspelandet ("möttes senast på Gawains fest utanför Camelot; samtalde länge med Sir Mascen om Lancelot").

Agenda: Alla har en egen agenda och ett mål i varje scen; det kan vara något enkelt som att bli lämnad i fred men något mer subtilt, så klart.

Förändring: Ingen står still, och ett bra sätt att påminna spelarna om att deras karaktärer inte står i centrum av universum och att saker händer som de aldrig kan påverka, så föröker jag utveckla och ändra mina karaktärer. Det kan vara något enkelt, som en person som har ett nytt ärr i anskitet, eller något djuplodandet, som att någon blivit nyfrälst eller utvecklat alkoholism eller gjort raketkarriär sedan senaste mötet.

 

[Mogger]

Jag gör ungefär som du. Ibland funkar det, ibland inte.

 

[Mogger]

Direkt respons och trial and error.

Det är smart. Bra.

(jag ska ta med allt bra i texten om det här i Fog of War)

 

[Mogger]

Dramats tre frågor

• Help from you
• To fuck you over
• To use you

 

[Mogger]

En engagerande spelledarperson måste kännas äkta.

Jag tror att du har rätt. Den måste kännas äkta. En äkta SLP blir inte automatiskt engagerande, men en oäkta SLP blir det aldrig. Det finns nog inga genvängar.

 

[Niklas73]

Jag skulle vilja säga, vad engagerar dig privat?

Att SLP har en agenda och vad som händer om agendan inte uppfylls funkar utmärkt. Men jag vill tillskjuta andra aspekter. En SLP kan spela med gruppen, vara en återkommande karaktär och tillhöra färgen utan att ha speciella agendor. Lite som Danny de vitos karaktär i Dödligt vapen filmerna. Han är lite jobbig, lite kul. För mig räcker det för att addera ett moment i spelandet.

Jag har haft SLP som rollpersonerna (och spelarna) förälskat sig i. Kvinnan ifråga slogs med rollpersonerna och hade samma agenda som dem. Det fanns ingen konflikt dem emellan. Men de tyckte om henne. Och att tycka om en SLP genom att smycka SLP med sådant som attrherar såväl spelare som rollpersoner är något jag tycker glöms bort ibland.

 

[Mogger]

Att SLP har en agenda och vad som händer om agendan inte uppfylls funkar utmärkt. Men jag vill tillskjuta andra aspekter. En SLP kan spela med gruppen, vara en återkommande karaktär och tillhöra färgen utan att ha speciella agendor. Lite som Danny de vitos karaktär i Dödligt vapen filmerna. Han är lite jobbig, lite kul. För mig räcker det för att addera ett moment i spelandet.

Fast Leo Getz (som spelas av Joe Pesci, inte Dany DeVito ) driver faktiskt på storyn ganska mycket. Men jag förstår din poäng. Alla SLP:s behöver inte vara viktiga. Helt rätt, men det är vad den här tråden handlar om.

Jag har haft SLP som rollpersonerna (och spelarna) förälskat sig i. Kvinnan ifråga slogs med rollpersonerna och hade samma agenda som dem. Det fanns ingen konflikt dem emellan. Men de tyckte om henne. Och att tycka om en SLP genom att smycka SLP med sådant som attrherar såväl spelare som rollpersoner är något jag tycker glöms bort ibland.

Sånt är coolt. Hade du kunnat göra om det tror du? Använde du någon metod eller knep för att få spelarna engagerade i SLP:n?

 

[Christoffer]

Jag ser bara till att vad de vill är något jag förstår att de vill. Vill någon hämnas, då måste jag se till att motiven för hämnden är sådana att jag förstår dem. Det behöver inte vara så att jag anser att hämnden är motiverad, men att jag kan placera mig i huvudet på karkatären och förstå hur han argumenterar med sig själv och kommer fram till att hämnd är det enda rätta. Så gör jag med alla mina SLPs, jag frågar dem vad de vill, svarar utifrån dem själva, och om jag inte tror på vad de säger, gräver jag djupare till det klickar, tills jag förstår dem och kan tro på dem.

 

[Niklas73]

Shit Joe Pesci är det så klart, ja han driver väl på en del, kommer inte riktigt ihåg men du förstod ju ändå. Sidekicks. Att ge dem ltie mer utrymme from time to time är ju helt OK!

Ang din andra fråga: Jag anspelade mycket på spelarnas känslor egentligen. Vad tycker de om? Vad tycker de är roligt? Vad anser de är känsligt? Jag beskrev den här kvinnan som en vacker amazon men med mystiska tystlåtna nästan sorgsna drag som ibland livades upp då hon skratatde sitt klingande skratt och strök luggen ur ansiktet och log mot någon.

Kontrasten i det gjorde att spelaren (och rpen) i fråga kände sig utvald. Jag byggde upp det här under många spelkvällar och då hon offrade sitt liv för att rädda rpena så skrek vissa av spelarna NEJ rakt ut över spelbordet och stämningen var tryckt i en dag efteråt. Där har man ju trängt in under ytan och tagit fram ROLLspel som det ska vara.

Mitt tips är att SLP som inte har tydliga agenda och fungerar som ett element i storyn ska anspela mycket på vad spelarna engarerar sig i. Om det SLP hjälper dem / stjälper dem i storyn ska de _känna_ för SLP. Det enklaste sättet är att anspela på spelarnas egna "krokar": Gillar de kampsortare, humoristiska gycklare, idoldyrkade musiker etc? Transponera sen detta in i ditt spel. I andra hand kan de anspela på vad rollpersonen går igång på men jag vill åt spelarnas känslor. På så sätt kan SLP utan agenda tillskjuta en dimension till som inte har med storyn att göra.

 

[Mogger]

Jag ser bara till att vad de vill är något jag förstår att de vill.

Just det. Den är bra!

 

[Ymir]

Som titeln säger, hur skapar du intressanta SLP:s och hur får du dem att interagera med RP på ett intressant sätt och hur får du deras relation att driva spelet vidare?

konflikt, konflikt, konflikt. SLP:erna behöver inre konflikter, deras interaktion med rollpersonerna behöver konflikter, och dessa bägge lager driver spelet vidare. Ett exempel: Molly har en hemlighet som plågar henne och präglar hennes liv, och hon vill absolut inte att Alice ska få reda på den. Alice är dock benägen att trampa på sina vänners integritet trots att hon vet att hon inte borde (annan inre konflikt), och kommer efterhand underfund med Mollys hemlighet. Detta leder dels till en konfrontation dem emellan, och driver plotten vidare eftersom hemligheten kommer upp i dagen, inte längre låter sig förnekas, och måste tas itu med.

Det är också viktigt att se till att SLP:erna känns som att de har riktiga, egna liv utanför rollpersonernas horisont. Man behöver inte overdo it och förbereda värsta backståryn för dem, men man bör av och till ge inblickar i deras förflutna, deras gamla bekantskaper, och vad de gör när rollpersonerna inte är med. Och viktigast av allt är att SLP:erna kan klara av saker på egen hand utan rollpersonerna; alla behöver inte vara kompetenta, men om någonting är dömt till failure så fort rollpersonerna delegerar det till en SLP så kommer SLP:erna aldrig att kännas som riktiga människor. Det var en stor revelation för många år sedan med några av mina nuvarande spelare, när de var nya med mig som spelledare och upptäckte att shit, om man ber SLP:er att göra något off-camera som man själv inte har tid/lust med, så händer det faktiskt att det blir gjort.

 

[Sodivra]

Jag ser bara till att vad de vill är något jag förstår att de vill.

Just det. Den är bra!

Ja, jag tror att det här är kärnan i det paradigmet vi rör oss i.

 

[Skarpskytten]

Hmm ... Poppe fångande nog det jag försökte säga på ett bättre sätt: en engagerande SLP måste vara en egen person med en egen agenda. Vakt 12 som stått och väntat i en källare i hela sitt för att spelarnas karaktärer ska komma förbi och döda honom blir aldrig engagerande ...

 

[Sodivra]

Hmm ... Poppe fångande nog det jag försökte säga på ett bättre sätt: en engagerande SLP måste vara en egen person med en egen agenda. Vakt 12 som stått och väntat i en källare i hela sitt för att spelarnas karaktärer ska komma förbi och döda honom blir aldrig engagerande ...

Ja, men inte bara en egen agenda! Det som jag känner igen i Poppes svar (så som jag läser det) är att det måste vara någon sorts motivation man kan förstå och sympatisera med.

Så, Hertig Bosse som vill ta över kungariket av ren girighet är inte lika engagerande som Hertig Nisse som vill ta över kungariket för att hans ätt har missunnats och förödmjukats av kungen. Det finns något i Nisse som vi kan sympatisera med. Det är inte bara "jag vill göra det här", utan vi förstår varför, och det väcker blandade känslor i oss. Han kanske fortfarande är en skurk, men han är en hel person.

För vad betyder det att vara engagerad i en person? Jo att man bryr sig om dem, och hur de går för dem. Att vara engagerad i en SLP kräver iallafall ett visst mått av empati för dem, och även om vi inte håller med dom och gillar dem så kan vi ändå se oss själva i dem till ett visst mått, och säga "Ja, så hade jag också kunnat reagera"

Iallafall om man kör story-now-såpor som bygger på relationer då blir det helt nödvändigt att tänka så här och låta SLP:erna ha ett eget själsliv. Spelar man fisktanks-intriger eller färdigsskrivna scenarion så kan man låta spelledarpersonerna vara lite mer ensidiga teater-arketyper eller rena funktioner i äventyret ("jag behöver en upprorsmakare i det här scenariot"), eller så kan man använda olika tricks för att väcka känslor i spelarna... (SLP:n mördar rollpersonens syster, SLP:n poppar alltid upp vid väl valda tillfällen och gäckar spelarna...)

Men det håller inte när spelarnas engagemang i spelledarpersoner är spelet, och inte bara en krydda till spelet.

 

[Rickard]

Ja, men inte bara en egen agenda! Det som jag känner igen i Poppes svar (så som jag läser det) är att det måste vara någon sorts motivation man kan förstå och sympatisera med.

Så, Hertig Bosse som vill ta över kungariket av ren girighet är inte lika engagerande som Hertig Nisse som vill ta över kungariket för att hans ätt har missunnats och förödmjukats av kungen. Det finns något i Nisse som vi kan sympatisera med. Det är inte bara "jag vill göra det här", utan vi förstår varför, och det väcker blandade känslor i oss. Han kanske fortfarande är en skurk, men han är en hel person.

Väldigt bra. Vad är det (från DoD) som gör att Siratsia och Shagul väldigt bra skurkar? Jo, för att de har ett mål annat än att bara vara onda. Siratsia är till och med god om man ser det från hennes perspektiv.

/Han som håller på att svettas ihjäl