Nekromanti Skapa stämning [Konvent]

[walium]

Jag började reflektera över det här med skräck och andra typer av mer eller mindre känslomässiga inslag i konventsscenarion. I år både spelledde och skrev jag scenarion till GothCon, bland annat ett till Götterdämmerung. Även om det inte var avsett som ett renodlat skräckscenario så var det ändå ganska dystert och tragiskt. Men ingen av de grupper som jag spelledde verkade ha några som helst ambitioner i den riktning, något som jag dessutom kände igen ifrån när jag spelledde förra årets Götterdämmerung-scenario. Det blev snabbt humor och någon slags familjelustspel av det hela. Eftersom spelarna ledde scenariot i den riktningen och hade roligt med det så har jag inga invändningar. De gjorde ett bra jobb och var mycket underhållande att spelleda och följa. Men det för mig ändå vidare till själva kärnan i mitt inlägg. Jag upplever att humor är den lättaste känslan att uppnå i ett scenario, kanske för att skräck är så personlig och privat, kanske för att det inte finns särskilt mycket tid eller utrymme för att bygga upp andra typer av stämningar. Och sedan är det sällan som det finns några vattentäta skott mellan olika känslor, dessutom är det svårt att bedöma hur spelarna resonerar, reagerar och fantiserar inombords under själva scenariot. De kanske ändå upplever det som ett skräckscenario även om de spelar ut det som mer av en fars.

Vad är era erfarenheter och hur ska man bära sig åt för att skapa och spelleda ett scenario så att de bibehåller sin ursprungsstämmning (utan tvång, våld, hot och andra dåliga verktyg naturligtvis)?

Jag kan tillägga att jag inte ser det här fenomenet som ett problem så länge som spelarna har roligt även om det går stick i stäv med scenarioskaparens ambitioner.

 

[MrG]

Ett par knep som jag använt:

-Spelledarinstruktioner om vad som funkar för att bygga stämningen (mina handlar ofta om miljö och tempo).

-Karaktärer, komiken ligger oftast gömd i dessa, kolla så alla är lagom mörkta, stryk små gulliga skämt i dem, kolla så det inte finns för mycket potensial till såpa eller slapstick

-Passtider, kommer folk bli flamsiga sista natten, är det svårt att komma i stämning första passet, är det för ljus på mittenpassen? Jag har inget svar på frågorna dock...

-Minimalism, många scenarion tar i för mycket, krypande skuggor är mycket läskigare än stora monster (vilket jag tyckte verkade helt lagom i Kompaniet för övrigt)

-Plötslig maktlöshet, om karaktärerna slutar vara säkra på de dom kunde i början av sceanriot blir spelarna skrämda... men det måste hanteras med måtta

-Och tydlig blurb i foldern och tydlgit skräckintro, börjar man med humorn så glider det lätt vidare på den banan

-Röd tråd i scenariot, läs om allt med ögonen på vad som är grundtanken och stryk allt som inte följer visionen (eller klipp ut och spara till annat scenario)

-Gunnar

 

[Troberg]

Gör som många filmer gör, sätt tonen direkt genom att chocka dem med en skräckig händelse. Om scenariot börjar mitt i natten med ett panikslaget skrik som tvärt klipps av, följt av klirrandet av klor mot taket, tillsammans med en lämlästad kropp som hittas på morgonen så har man tydligt deklarerat vad det handlar om. Då är spelarna nervösa och på helspänn och man kan trappa ned och syssla med lite mer psykologisk skräck ett tag.

 

[Kultkult]

Många sanningar där. Är det fel att göra det mest uppenbara: att spelledaren innan scenariot ger lite info om stämning och tanke?

Jag är lärare och en av nycklarna till ett gott resultat (inom all kommunikation/utbildning?) är att förväntningar klargörs. Vet du vad som eftersträvas/vad målet är så blir det lättare för alla inblandade.

 

[MrG]

Är det fel att göra det mest uppenbara: att spelledaren innan scenariot ger lite info om stämning och tanke?

Kan funka, men jag har det heldre ännu tidigare, så i foldern och när lagen kommer in vid spelarsamlingen, efter det vill jag ha rollen och redan vara i känslan...

Fast jag är lite känslig när det gäller metasnack och skär helst ned på det, så sätter sig spelledaren och berättar hur vi ska spela kommer jag kunna ställa mig på tvären. Men om det stått i foldern, och karaktären är i den stilen är jag lugnt med på noterna. Sedan hänger mycket i spelledarens anslag...

-Gunnar

 

[walium]

Om vi nu ska snacka skräck, vilket inte är den enda stämning som tråden är tänkt att handla om, så tror jag att det är väldigt svårt att hålla en grupp okända människor uppskrämda i bortåt fem timmar. Då tror jag att det är rimligare att man försöker bygga upp enstaka skrämmande scener och i övrigt satsar på att hålla det lite småkusligt.

Svårare blir det då om man inte har en scenstruktur utan ett friare upplägg. Det ställer i alla fall större krav på spelledaren.

 

[Troberg]

Om vi nu ska snacka skräck, vilket inte är den enda stämning som tråden är tänkt att handla om, så tror jag att det är väldigt svårt att hålla en grupp okända människor uppskrämda i bortåt fem timmar. Då tror jag att det är rimligare att man försöker bygga upp enstaka skrämmande scener och i övrigt satsar på att hålla det lite småkusligt.

Nja, skräck var bara ett exempel. Poängen var att redan från början tydligt sätta tonen. Titta på hur Bond-filmerna alltid börjar med någon typ av actionscen som slutar i en stor explosion. När tonen väl är satt så kan man kosta på sig att släppa tyglarna lite.

 

[Rickard]

"...så sätter sig spelledaren och berättar hur vi ska spela kommer jag kunna ställa mig på tvären. Men om det stått i foldern, och karaktären är i den stilen är jag lugnt med på noterna."
De få gånger som jag har spellett på konvent, så har jag småpratat under tiden vi gått till salen där vi ska spela och på sätt få fram vad de har fått för uppfattning av scenariot. Där kan jag säga vilken stämning som scenariot ska skapa - men en viktig sak att få reda på är om spelarna klarar av det, för ibland kan de vara rejält slitna eller vana vid en annan sorts spelande.

/Han tycker spelledande på konvent är en jättebra övning i fingertoppskänsla och skulle vilja göra det mer

 

[Man Mountainman]

Bra tråd. Personligen ser jag det som en av mina största brister på spelledande att jag har väldigt lätt att återfalla i det lättsamma, skojfriska. Även om jag inte har något emot den sortens rollspel, så skulle jag gärna vara bättre på att spelleda lite mer allvarliga scenarion också.

Som vanligt handlar det om spelgruppens intentioner. Om spelarna är ute efter något lättsamt så kan spelledaren slita häcken av sig; han kommer ändå inte att få den stämning han vill ha. Stämning är något som produceras av spelgruppen gemensamt, och således är det viktigt att ha en gemensam agenda. Här kan man nog ha god nytta av att så tidigt som möjligt befästa i spelarnas sinnen vilken slags historia det rör sig om; att redan i karaktärsbeskrivningar och inledningsscen få spelarna att förstå vilken stämning spelledaren eftersträvar. Ett annat sätt att få med spelarna på vilken stämning som eftersträvas är att uppmuntra beteenden som ligger i linje med stämningen, och motarbeta beteenden som avviker från stämningen; inte nödvändigtvis handgripligen och explicit, utan genom att låta stämningfulla val leda till naturligt intressanta, underhållande och, givetvis, stämningsfulla konsekvenser medan icke stämningsfulla val får ett minimum av effekt på berättelsen; på så sätt förstår spelarna snabbt att om dom vill interagera meningsfullt med scenariot så måste dom agera i enlighet med en viss stämning. Om dom fortsätter att streta emot så tvingas man konstatera att dom inte är sugna på stämningen ifråga, och då blir man nog tvungen att ge upp.

En annan grej: När jag improviserar blir det alltid fånigare än när jag är välförberedd. Förklaringen är enkel: det är mycket lättare att hitta på något dumt än att hitta på något seriöst. Det går tjugo fåniga parodier, löjliga klyschor och rena absurditeter på varje allvarlig idé. När jag tvingas improvisera så föredrar jag alltid ett lättsamt och humoristiskt spel framför ett allvarligt dito, av just den anledningen. Nu är kanske inte detta helt och hållet tillämpbart på din frågeställning, eftersom den rörde konvent, där man ju tenderar att vara förberedd.

/Kalle

 

[MrG]

När jag improviserar blir det alltid fånigare än när jag är välförberedd.

Men det handlar om övning... och att våga improvisera minimalistiskt. Minimalism är för övrigt jättebra för skräck

-Gunnar

 

[Rickard]

Men det handlar om övning... och att våga improvisera minimalistiskt. Minimalism är för övrigt jättebra för skräck

Nja, jag håller med Dnalor. Oavsett vad man ska göra (skriva prov, gå till jobbintervju, spela rollspel) så har man alltid bättre självförtroende om man har förberett sig. Att improvisera minimalistiskt kräver också en viss form av förberedelse i form av vissa "bomber" som man kan slänga in i scenariot, om tempot skulle stanna av.

/Han som mest gjorde ett medhållande inlägg

 

[MrG]

Impro inte nödvändigtvis stämningsdödande

Oavsett vad man ska göra (skriva prov, gå till jobbintervju, spela rollspel) så har man alltid bättre självförtroende om man har förberett sig.

Japp, och övning i improvisation ger mer självförtroende och trygghet i improviserandet. Funkar som ett sätt att förbereda sig för improvisation

Jag kan vara för förberedelserna, men tycker att improförmågan också är viktig och att det inte måste bli steriotypt och tramsigt bara för att man improviserar.

-Gunnar (känner inte något behov av förberedda bomber)

 

[Man Mountainman]

Allt handlar om övning. Om improvisationen är poängen så är det en bra grej att öva sig på att improvisera fram även mer allvarliga scener. Om stämningen är poängen, däremot, så är det lika bra att inte ta några risker.

/Dnalor

 

[w176]

Kommunicerar

Altså, jag tror att det lättaste sättet är att helt enkelt sätta sig ner och resonera lite kring att

"Det här är menat som ett skräckäventyr men krypande och dyster ton. Vill ni satsa på att det ska bli det? Det kommer funka allra bäst om ni hjälper mg bygga upp stämningen och vi försöker hålla den tonen. Visst det är sent på natten, men vi försöker hålla stämningen och så tar vi pauser mellan varven då ni kan fylla på med koffein"

Osv.

Men det var inte någon vidare konstruktiv kommentar. Man jag tror att en rak dialog med spelarena och få dem att inse att man måste sträva gemensamt mot målet är grunden.

(Titta jag har skrivit ett regelsystem http://atternasrike.googlepages.com/regler2 )

 

[w176]

Eller så har man inte bättre självförtroende om man hunnit fokusera på det man skall göra tänka massa på det, oroa sig osv istället för att bara göra det.

(Titta jag har skrivit ett regelsystem http://atternasrike.googlepages.com/regler2 )

 

[MrG]

Re: Kommunicerar

Altså, jag tror att det lättaste sättet är att helt enkelt sätta sig ner och resonera lite kring att

"Det här är menat som ett skräckäventyr men krypande och dyster ton. Vill ni satsa på att det ska bli det? Det kommer funka allra bäst om ni hjälper mg bygga upp stämningen och vi försöker hålla den tonen. Visst det är sent på natten, men vi försöker hålla stämningen och så tar vi pauser mellan varven då ni kan fylla på med koffein"

Det är en jättebra idé, men jag har en lustig allergi mot den typen av metasnack (vilket krånlgar för oss då halva mitt Penndragongäng uppskattar sånt). Om spelarna tar upp hur de vill köra är jag fullt med på att anpassa mig, och om spelledaren frågar mig funkar det, men måste frågas på rätt sätt. Tror vad jag försöker säga är fråga gärna, men ödmjukt och på rätt sätt. Känner mig övertygad om att w176 skulle lösa det snyggt.

-Gunnar

 

[w176]

Re: Kommunicerar

Jag har blivit noga med exakt hur jag presenterar ett lajv för att tydliggöra den vison vi vill ha så tydligt som möjligt. Kommer folk upp med fel intställning och förväntnatanr leder det till besvikna deltagare eller dissionans.

Ofta finns ju och för sig den metanivån ofta i rollspel, men på ett mer indirekt sätt. I vilket spel som ska spelas. Vet folk vad Call of Chutulu tex står för så satsar de på de typen av spel, vet man att man ska spela Buffy och folk har sätt serien vet de också vilket typ av spel det är, plockar man fram Drakar och Demoner 91 kommer folk ställa in sig på den typen av nostalgiärventyrande.

I och för sig för det ett gaska grovt sätt att presentera den meta-informationen, men det är i alla fall ett sätt att göra det. Skulle man plocka fram vampire är det svårt att veta om det är superkraft koboldism, backstabbing pltikeller suktande vampyrromaser som gäller och de kan bli rejält fel.

Men att inte på något sätt förmedla den metainformationen är att få spelare på blindo, knuffa ut spelarna i äventyret på blindo och sedan hoppas att de tycker det är kul att orientera sig på ditt sätt.