Nekromanti Skapar vi verkligen historier?

[RasmusL]

Ingen större skillnad. Huruvida det är universum-barriären eller ljus-barriären som är i vägen för att du ska kunna kolla om F'tahrk från planeten Zyx har spelat rollspelshistorien som du spelade före dig spelar faktiskt ingen större bandy. Heck, jag har svårt att kolla om Varg Vikernes har spelat mina rollspelshistorier före mig, och han bor ändå på samma planet.

Jag behöver inte kolla, jag behöver bara välja att veta för att det ska påverka mitt mindset i mötet med spelet.

 

[kloptok]

Först och främst: enligt min erfarenhet är ingenting enkelt när man har att göra med oändligheten.

Det observerbara universum är ändligt. Det vill säga, innehåller ett ändligt antal planeter och "utförda handlingar". Kan i övrigt vara värt att påminna om att vi inte har några som helst observationer som tyder på att universum skulle vara oändligt stort. Detta är egentligen definitionsmässigt sant eftersom allt vi observerar är en del av det observerbara universum, som är av ändlig storlek eftersom det så vitt vi förstår existerat en ändlig tid och därmed hunnit expandera till en ändlig storlek.

Vill man filosofera ytterligare kan man ju göra det, men åtminstone jag kommer inte kunna använda det som utgångspunkt för en livsfilosofi. Eller för den delen när jag spelar rollspel. Jag tänker inte basera mitt agerande på något som skulle existera utanför det observerbara universum (yes, you can quote me on that).

 

[RasmusL]

Först och främst: enligt min erfarenhet är ingenting enkelt när man har att göra med oändligheten.

Det observerbara universum är ändligt. Det vill säga, innehåller ett ändligt antal planeter och "utförda handlingar". Kan i övrigt vara värt att påminna om att vi inte har några som helst observationer som tyder på att universum skulle vara oändligt stort. Detta är egentligen definitionsmässigt sant eftersom allt vi observerar är en del av det observerbara universum, som är av ändlig storlek eftersom det så vitt vi förstår existerat en ändlig tid och därmed hunnit expandera till en ändlig storlek.

Vill man filosofera ytterligare kan man ju göra det, men åtminstone jag kommer inte kunna använda det som utgångspunkt för en livsfilosofi. Eller för den delen när jag spelar rollspel. Jag tänker inte basera mitt agerande på något som skulle existera utanför det observerbara universum (yes, you can quote me on that).

Är det inte lite tvådimensionellt att inte kunna lura sig själv att för stunden acceptera något som en sanning för att genom detta få en bättre upplevelse? Du är ju vetenskapsman och säkerligen van att revidera din verklighetsuppfattning närmast dagligen allteftersom vi upptäcker mer och mer av fler och fler möjliga sanningar, varför inte utnyttja den här flexibiliteten för att katalysera en spelupplevelse? (jag blir mest nyfiken av det kategoriska i ditt uttalande, varför så bestämd på den punkten liksom? ...och den lite provokativa/ifrågasättande tonen ovan kan du med fördel ta med en klackspark )

 

[kloptok]

Är det inte lite tvådimensionellt att inte kunna lura sig själv att för stunden acceptera något som en sanning för att genom detta få en bättre upplevelse? Du är ju vetenskapsman och säkerligen van att revidera din verklighetsuppfattning närmast dagligen allteftersom vi upptäcker mer och mer av fler och fler möjliga sanningar, varför inte utnyttja den här flexibiliteten för att katalysera en spelupplevelse? (jag blir mest nyfiken av det kategoriska i ditt uttalande, varför så bestämd på den punkten liksom? ...och den lite provokativa/ifrågasättande tonen ovan kan du med fördel ta med en klackspark )

Jag vet att du gillar att dra iväg på tangenter i dina trådar men nu börjar det här dra iväg lite väl långt kan jag tycka. Det är av samma anledning som jag inte är religiös som jag inte kan använda en sådan här teknik. Jag förhåller mig ointresserad och likgiltig till icke falsifierbara idéer. Kanske gör det att jag går miste om en viss spelupplevelse och kanske kan det en dag förändras, men det är åtminstone så det ser ut idag.

Att förespråka den vetenskapliga metoden och vara flexibel i sin modellering av det universum vi observerar är för övrigt inte samma sak som att acceptera metafysiskt mumbojumbo (fritt fram att ta min benämning av dina tekniker med en rejäl klackspark ).

Det vore spännande att kunna lura sig själv på det sätt du beskriver och det är klart att man inte ska uttrycka sig alltför kategoriskt (den mänskliga hjärnan är ju väldigt kapabel att skapa ibland fullständigt olika verklighetsuppfattningar hos olika människor) men jag tror att jag är fel person. Jag är inte en believer, så att säga.

 

[erikt]

Såhär då: Universum är oändligt och det finns ett oändligt antal planeter -> alla världar som inte är oändligt osannolika kommer att förekomma ett oändligt antal gånger och alla handlingar som inte är oändligt osannolika kommer att utföras ett oändligt antal gånger med en sannolikhet som går mot ett. Enkel statistik men kanske fel någonstans på vägen?

Dels så är inte universum oändligt. Så vitt vi vet så finns består universum av ett ändligt antal elementarpartiklar som är utspridda i en ändlig rymd, och som har existerat i en ändlig tid. Finns inget som tyder på något annat.

Även om universum (rent hypotetiskt) skulle vara oändligt så implicerar det inte alls att allting nödvändigtvis inträffar/har inträffat någonstans.
Det är snarare rätt osannolikt att det skulle förhålla sig så. Mycket mer troligt är ett en begränsad (men möjligen oändlig) delmängd av alla de möjliga händelserna är vad som faktiskt sker.

(För att göra en analogi med matematiken: De händelser som faktiskt inträffar/har inträffat i vårt hypotetiska oändliga universum kanske motsvarar heltalen, medan alla möjliga händelser motsvarar de reella talen. Det finns oändligt många heltal, men de reella talen är mycket fler (är en "större oändlighet") och heltalen utgör bara en försvinnande liten delmängd av de reella.)

 

[RasmusL]

Dels så är inte universum oändligt. Så vitt vi vet så finns består universum av ett ändligt antal elementarpartiklar som är utspridda i en ändlig rymd, och som har existerat i en ändlig tid. Finns inget som tyder på något annat.

Därav "om"

Även om universum (rent hypotetiskt) skulle vara oändligt så implicerar det inte alls att allting nödvändigtvis inträffar/har inträffat någonstans.
Det är snarare rätt osannolikt att det skulle förhålla sig så. Mycket mer troligt är ett en begränsad (men möjligen oändlig) delmängd av alla de möjliga händelserna är vad som faktiskt sker.

Det här får du gärna utveckla. Baserat i enkel statistik så bör i mina ögon sannolikheten för att varje möjlig händelse ska ha inträffat ett oändligt antal gånger gå mot ett. ([sannolikhet att händelse inträffar]*[oändligt urval]=[väntevärde]=[oändligheten]). Varför skulle detta inte gälla för alla händelser som inte är oändligt osannolika?

(För att göra en analogi med matematiken: De händelser som faktiskt inträffar/har inträffat i vårt hypotetiska oändliga universum kanske motsvarar heltalen, medan alla möjliga händelser motsvarar de reella talen. Det finns oändligt många heltal, men de reella talen är mycket fler (är en "större oändlighet") och heltalen utgör bara en försvinnande liten delmängd av de reella.)

Men nu har du åter igen glidit bort från förutsättningarna i mitt uttalande. Om du ser över de förutsättningar som jag anger så kan du nog själv lista ut hur ditt uttalande ovan är helt irrelevant i sammanhanget.

 

[RasmusL]

Jag vet att du gillar att dra iväg på tangenter i dina trådar men nu börjar det här dra iväg lite väl långt kan jag tycka.

I så fall var jag otydlig i min TS Det här, hur vårt sätt att betrakta hur berättelser skapas/upptäcks påverkar vårt sätt att spela, är nämligen kärnan i det jag vill prata om

Det är av samma anledning som jag inte är religiös som jag inte kan använda en sådan här teknik. Jag förhåller mig ointresserad och likgiltig till icke falsifierbara idéer. Kanske gör det att jag går miste om en viss spelupplevelse och kanske kan det en dag förändras, men det är åtminstone så det ser ut idag.

Att förespråka den vetenskapliga metoden och vara flexibel i sin modellering av det universum vi observerar är för övrigt inte samma sak som att acceptera metafysiskt mumbojumbo (fritt fram att ta min benämning av dina tekniker med en rejäl klackspark ).

Det vore spännande att kunna lura sig själv på det sätt du beskriver och det är klart att man inte ska uttrycka sig alltför kategoriskt (den mänskliga hjärnan är ju väldigt kapabel att skapa ibland fullständigt olika verklighetsuppfattningar hos olika människor) men jag tror att jag är fel person. Jag är inte en believer, så att säga.

Ja, jag kanske är mer benägen att revidera min verklighetsuppfattning så snart jag stöter på något som tycks tyda på att min nuvarande är "fel" på någon punkt. Om det exempelvis dök upp trovärdiga bevis på att kungen är en ost så skulle jag inte ha några problem att acceptera detta (även om det kanske känns intuitivt helfel) samtidigt som jag inte heller skulle ha några problem att återgå till antagandet att kungen inte är en ost när bevisen falsifierats. Att under en begränsad tidsrymd bestämma mig för att världen fungerar på ett visst sätt med motivet att uppnå en viss upplevelse är därmed ingen större utmaning