Nekromanti Skapar vi verkligen historier?

[RasmusL]

När vi leker samberättarspel utan att någon av oss på förhand läst in ett "äventyr" sägs det ofta att vi "skapar" historier och detta används även ofta som ett argument mot den här typen av spel ("Det är ju meningslöst med ett mordmysterium utan en på¨förhand definierad lösning!"). Jag hållet inte med. Min känsla när vi spelar den här typen av spel är att vi tillsammans upptäcker något tidigare okänt snarare än att vi skapar. Det här kan tyckas som hårklyveri men för mig är det väldigt viktigt för att hitta mening i de mysterier, draman och hemligheter som uppstår när vi spelar.

Vad tänker ni i frågan? Hur ser ni på det gemensamma utforskandet/skapandet och vad tänker ni att det medför?

Glöm heller inte: om det nu stämmer att universum är oändligt så innebär det att alla varianter på alla historier redan är "skapade" ett oändligt antal gånger av ett oändligt antal rollspelare...

 

[Vimes]

Även rollspel finns i Biblioteket i Babel.

 

[Sodivra]

När vi leker samberättarspel utan att någon av oss på förhand läst in ett "äventyr" sägs det ofta att vi "skapar" historier och detta används även ofta som ett argument mot den här typen av spel ("Det är ju meningslöst med ett mordmysterium utan en på¨förhand definierad lösning!"). Jag hållet inte med. Min känsla när vi spelar den här typen av spel är att vi tillsammans upptäcker något tidigare okänt snarare än att vi skapar. Det här kan tyckas som hårklyveri men för mig är det väldigt viktigt för att hitta mening i de mysterier, draman och hemligheter som uppstår när vi spelar.

Vad tänker ni i frågan? Hur ser ni på det gemensamma utforskandet/skapandet och vad tänker ni att det medför?

Glöm heller inte: om det nu stämmer att universum är oändligt så innebär det att alla varianter på alla historier redan är "skapade" ett oändligt antal gånger av ett oändligt antal rollspelare...

Det är bättre att upptäcka än att skapa.

Den som tänker att han själv producerar magin, han tänker att han ska prestera något bra för andra. Dessa värderingar och tankar om vad andra borde gilla kommer ivägen för intuition.

Den som tänker att han upptäcker något, något som redan finns där och inte är hans egen prestation, han kan komma i kontakt med intuitionen/det genialiska.


Du har diskuterat flow i två trådar nedan, tänk på att ett av kännetecknen för djupt flow är att man tappar sin självmedvetenhet. Istället för att uppleva att man tar beslut och presterar upplever man att man kanaliserar.

Finns en podcast som diskuterar improteater utifrån zen, de kallar detta för "the source of genius". Det var länge sedan jag lyssnade på dem, men jag chansar att slänga ut några länkar som nämner "the source of genius". Kanske kan hjälpa.
Den här verkar mest relevant? http://podbay.fm/show/250433192/e/13...78?autostart=1
Också relevant? http://podbay.fm/show/250433192/e/11...00?autostart=1
Kanske relevant? Flumvarning! http://podbay.fm/show/250433192/e/14...10?autostart=1 (snackar om det 18 minuter in)

 

[RasmusL]

Klockers, ser fram mot trevlig lyssning!

 

[Arfert]

Alla rollspel skapar ju i någon mån historier, så en i förväg definierad lösning är inte nödvändig alls.

 

[RasmusL]

Alla rollspel skapar ju i någon mån historier, så en i förväg definierad lösning är inte nödvändig alls.

Antingen så missförstår jag dig här eller så är du inne på ett annat spår. Frågan jag ställde var mer i stil med "kan vi skapa något eller återupptäcker vi existerande historier?"

 

[Björn den gode]

Nästan exakt den här diskussionen finns inom matematikfilosofin, mellan (ny)platonister och formalister, där de förra anser att vi upptäcker matematik och den senare att vi uppfinner matematik (lite förenklat).

"Det är bättre att upptäcka än att skapa."

Vadå bättre? Jag antar att du menar att det är bättre att se på det som om vi upptäckte än att vi skapade och att huruvida det faktiskt _är_ på det ena eller andra sättet är ointressant?

Jag kan hålla med om det senare men inte det första. Hur det faktiskt är, är rätt ointressant, men nog har det skapats mycket vacker musik, och vacker matematik. (Inom matematiken så verkar det förövrigt inte gå att säga att det ena eller andra är bättre, båda huvudskolorna har otaliga matematiker som associeras med oerhörd viktig och vacker matematik).

 

[w176]

Annika Waern, svensk awesome spelforskare och lajvarrangör, har ett riktigt bra svar på den frågan.

Storymaking in sports (a brief interlude)
https://annikawaern.wordpress.com/20...ief-interlude/

Storymaking in Larp (an overdue post)
https://annikawaern.wordpress.com/20...-overdue-post/

 

[RasmusL]

Annika Waern, svensk awesome spelforskare och lajvarrangör, har ett riktigt bra svar på den frågan.

Storymaking in sports (a brief interlude)
https://annikawaern.wordpress.com/20...ief-interlude/

Storymaking in Larp (an overdue post)
https://annikawaern.wordpress.com/20...-overdue-post/

Jag upplever nog att hon skriver om något som är besläktat med det här men ändå inte riktigt är samma sak. Jag förstår det som att artiklarna handlar om hur historier uppstår, inte om det över huvud taget är "uppstår" de gör.

Det samberättade mordmysteriet är en klassiker: ser man det som att vi tillsammns "hittar på" lösningen allteftersom så blir det väldigt otillfredställande ur ett mysterielösarperspektiv (hej Czege) men om man istället ser på det som att mordmysteriet redan finns där och att vi tillsammans måste upptäcka det och lösningen så blir attityden IMO en helt annan. Det ä'r en filosofisk skillnad men samtidigt en sådan som jag upplever påverkar hur spelet formas.

Berör Waern det här i texten på ett sätt som jag inte förstår?

 

[RasmusL]

Nästan exakt den här diskussionen finns inom matematikfilosofin, mellan (ny)platonister och formalister, där de förra anser att vi upptäcker matematik och den senare att vi uppfinner matematik (lite förenklat).

"Det är bättre att upptäcka än att skapa."

Vadå bättre? Jag antar att du menar att det är bättre att se på det som om vi upptäckte än att vi skapade och att huruvida det faktiskt _är_ på det ena eller andra sättet är ointressant?

Jag kan hålla med om det senare men inte det första. Hur det faktiskt är, är rätt ointressant, men nog har det skapats mycket vacker musik, och vacker matematik. (Inom matematiken så verkar det förövrigt inte gå att säga att det ena eller andra är bättre, båda huvudskolorna har otaliga matematiker som associeras med oerhörd viktig och vacker matematik).

Hur betraktar du den här frågan i rollspelssammanhang? Är det olika vid olika speltillfällen och vilka variabler (system, genre, social grupp, etc) korrelerar det till synes med?

 

[Sodivra]

"Det är bättre att upptäcka än att skapa."

Vadå bättre? Jag antar att du menar att det är bättre att se på det som om vi upptäckte än att vi skapade och att huruvida det faktiskt _är_ på det ena eller andra sättet är ointressant?

Javisst.

 

[Mogger]

Är det typ Jungs arketyper vi pratar om här?

 

[RasmusL]

Är det typ Jungs arketyper vi pratar om här?

Jag har jättedålig koll på Jung men ja det känns spontant relaterat till det här med det "kollektiva omedvetna", även om jag är mest intresserad av den praktiska tillämpningen och hur olika synsätt formar attityder gentemot spelet.

 

[God45]

All inspiration kommer från det gudomliga och kanaliseras bara genom oss.

 

[RasmusL]

All inspiration kommer från det gudomliga och kanaliseras bara genom oss.

Hur påverkar den inställningen ditt spelande/spelledande/spelskapande?

 

[God45]

Hur påverkar den inställningen ditt spelande/spelledande/spelskapande?

Inte är nog det ärliga svaret. Mest för att jag inte har något alternativ. Man måste ändå arbeta och studera för att göra något med sin inspiration. Du kanske har en fantastisk historia väntande på att du ska bli redo att berätta den men om du inte arbetar hårt och blir skicklig nog att förmedla det till världen så gör du inte inspirationen rättvisa.

 

[krank]

Vad tänker ni i frågan? Hur ser ni på det gemensamma utforskandet/skapandet och vad tänker ni att det medför?

Om frågan är vad vi "verkligen gör" så skulle jag säga att vi varken skapar eller upptäcker, utan snarare att vi tuggar om element från andra narrativ till nya former. Det är möjligt att det är samma sak som "skapar", men för mig antyder det ordet att processen innebär konstruktion av något nytt i egentlig mening, som om vi kunde utgå från något utöver våra tidigare upplevelser.

Lite cyniskt skulle man kanske kunna säga att jag inte tror på fantasi eller inspiration i absolut mening, utan att vi alla är ett slags lumpsamlare som snor gamla avlagda paltor från varandra och kombinerar på nya sätt.

Att vi skulle "upptäcka" saker tycker jag antyder något slags märklig platonsk idé om saken. Det blir bara mysticism och flum.



Om frågan är "vilken inställning tjänar vi mest på att ha kring spelbordet" så blir det såklart en annan sak. Där är det absolut möjligt att man tjänar mer på att betrakta det som att man upptäcker något. Jag har dock svårt att komma in i det tänket när jag "egentligen" vet att inget är förbestämt ("om det inte är bestämt vem som är mördaren från början så blir ju eventuella lösningar bara retcon, och allt undersökande poänglöst"). Men vad jag har svårt att göra och vad som är konstruktivt/okonstruktivt är ju inte riktigt samma sak.

 

[.113]

Det är ju alltid någon som från början kommit på en historia, så det beror väl lite på hur man ser det. Chansen att man (om man nu inte följer någon redan skapad historia) gör en historia som är EXAKT likadan som en annan är nog väldigt liten. Till och med om man kör ett fantasy äventyr med ett gäng som ska föra en ring från ett ställe till en vulkan där de ska slänga den i lavan, kommer antagligen inte att köra exakt samma historia som sagan om ringen. Så där har man ju ändå, delvis åtminstone, hittat på en ny historia.

Å andra sidan kan man ju säga att historian, då den övergripande redan finns där, inte är ny. Men då kom väl ändå Tolkien på den först? Och även om han tagit sin historia mestadels från en punkt, så går det ju gå tillbaka mer och mer tills man har en ursprungs historia. Alltså går det hitta på nya historier.

Men man kan väl även säga att Allt har redan sagts av någon, så då är inget nytt. Bryter man ner en historia tillräckligt mycket så, nej man återupplever bara en gammal historia. Men som sagt, även om man kör samma äventyr flera gånger blir det knappast samma historia varje gång. Så allt är i betraktarens ögon. Det är helt enkelt du själv som bestämmer om det är en ny historia eller inte.

Så tänker jag iaf.

 

[RasmusL]

Det är ju alltid någon som från början kommit på en historia, så det beror väl lite på hur man ser det. Chansen att man (om man nu inte följer någon redan skapad historia) gör en historia som är EXAKT likadan som en annan är nog väldigt liten.

Som sagt, OM universum är oändligt så har just din historia redan kommits på EXAKT likadant och det har skett oändligt många gånger

 

[Mogger]

Jag har jättedålig koll på Jung men ja det känns spontant relaterat till det här med det "kollektiva omedvetna", även om jag är mest intresserad av den praktiska tillämpningen och hur olika synsätt formar attityder gentemot spelet.

Ja, precis. Ville bara veta om jag var på rätt väg. Jag tänker att alla roller i spel utgår från något som skulle kunna liknas vid Jungs arketyper; den bistre hämnaren, den slagna hustrun, den förlorade sonen, den girige bankchefen etc, etc. Vilket i sin tur leder till att vi får berättelser som även de blir arketypiska. Hämnaren kanske hittar det han söker efter och hämnas, eller förlåter hen, eller dör på vägen. O.s.v.

Men det finns ju så ecxtremt många variabler så det spelar ingen större roll. Det är ju samma när vi tittar på en film. Vi kan ganska snart lista ut ett och annat men vi är inte helt säkra, och är det en bra film som blir det en och annan curve ball som vi helt missar.

Och så bör man nog se på historier vi skapar/upptäcker/etc. Ett bra spel skruvar bollarna så att vi är på tårna, medan ett mindre bra spel (ur det här perspektivet alltså) levererar den historia vi kan förvänta oss när vi börjar.

Om jag förstår frågeställningen rätt vill säga